© Eva-Lena B
En (rumphuggen) deckarnovell
UTFLYKTEN

natur"Gå inte för nära", ropade mannen som först sett hjulet i terrängen en bit från vägen, "den kanske börjar brinna". Han gjorde en avvärjande rörelse med armen, och kvinnan följde tveksamt efter. Styret såg skevt ut. Motorn verkade inte skadad, men tanken hade tryckts framåt och kramade en del av styret. Det stank bensin.

Efter en stunds letande hittades föraren, som låg med huvudet bortåt i en svag sluttning. En avbruten trädgren sträckte sig som en grind mellan kroppen och paret. På håll tycktes skyddskläderna ha klarat sig bra, förutom några tydliga skrapmärken, men när mannen slitit undan grenen och de kommit närmare såg de att hjälmen kring huvudet fastnat i en konstig vinkel i ett vattenfyllt dike.

"Vänd på honom, då", sa kvinnan, "tänk om han lever och inte kan andas". Mannen gick långsamt fram mot kroppen, böjde sig fram och greppade axlarna i skinnjackan. "Om han inte kan andas lever han ju ändå inte", svarade han, nästan som i trots. Hon kunde verkligen konsten att sätta folk på plats, och just nu orkade han inte med förnumstighet. Allt kändes overkligt. Så overkligt att han inte kunde tänka klart.

Garaget var så fullt av verktyg, kartonger, trasor och reservdelar att mannen först inte upptäcktes. Kvällssolen hade övergett denna sida av huset för att sänka sig i skogen längre bort, och på golvet stod en lampa med ljuset riktat snett uppåt väggen. Det gav rummet ett spökligt intryck. Man förstod ändå att här fanns någon i röran, eftersom porten var uppfälld och ett tyst svärande nådde infarten. "Snygg hoj", sa polisen.

Karlén skruvade sig upp från den obekväma ställningen vid framhjulet och såg på figuren vid porten; snaggat hår, skinnjacka och solglasögon. Med händerna i jeansfickorna och ögonen bakom mörka glas kunde han ha varit vilken elektriker eller möbelsnickare som helst, om han bara inte försökt se så kontrollerat avslappnad ut. Och dessutom tilltalat en osynlig man. De som talar med osynliga går oftast klädda på ett helt annat sätt.

"Polisen?", frågade Karlén. "Karlén?", frågade polismannen. Stig Persson och Kaj Karlén presenterade sig. "Och här är min kollega, Folke Nord", sa Stig och nickade mot en lång man i 50-årsåldern. Folke sträckte fram handen när han nått garaget, och försökte låta bli att visa någon som helst reaktion inför den stora mängden saker. "Hej. Folke heter jag. Snygg hoj", sa han istället. Kaj Karlén log ansträngt.

"Du har fått veta att Helena… ja, att hon är död?" Karlén sänkte blicken och strök sig över huvudet. För en stund frös rörelsen till en stillbild, och tiden tycktes ha stannat. Men en slinga som befriat sig från hästsvansen i nacken svajade plötsligt till, om än mycket försiktigt i den svaga vindpusten. Sekunderna började ticka igen, kanske lite snabbare än tidigare för att komma ikapp. Han såg fortfarande ner i golvet när han svarade.
"Jo."
"Hon körde av vägen i närheten av Hällingsjö", fortsatte Folke.
"Ja, de sa det."
"Vi beklagar", sa Stig, "det är inte så lätt att stå här och prata om det, men vi är tyvärr tvungna att ställa ett par frågor. Det kanske du förstår. Du var hennes privata handledare för motorcykel?"
"Ja."
"Var ni ofta ute och tränade?"
"Tja… det var vi väl. När det fanns tid och vädret var okej." Karlén ryckte håglöst på axlarna. Han tycktes ha tömts på energi.
"Var du… körde ni tillsammans dagen det hände?"
Karlén lyfte huvudet, och en svart blick mötte Stigs.
"Nej, det gjorde vi inte. Hon måste ha gett sig ut ensam."
"Du var hennes enda handledare. Brukade hon köra ändå, menar du?"
"Hur ska jag kunna veta det? Om jag sett det så hade jag ju varit med, och då hade hon ändå inte varit ensam, eller hur?" Energin hade visst återkommit, och nu ville den inte låta sig hejdas. Han fortsatte.
"Helena var ingen mes, om ni tror det. Hon hade temperament som en ilsken tjur när det var något hon inte gillade. Eftersom vi inte kunde åka ut som vi hade tänkt gjorde hon det väl ensam, i ren ilska. Kanske var det en engångshändelse, kanske inte. Jag vet inte. Men hon tyckte själv hon körde bra. Hon orkade bara inte med uppkörningen. De där jävla garagevändningarna…"
De stod alla tysta en stund.
"Varför kunde ni inte kunde åka ut som planerat?", frågade Folke.
"Jag fick migrän."
"Jaha. Jobbigt." Folke försökte visa sitt medlidande genom en stunds stilla ögonkontakt, men det fanns inget att göra åt saken och han fortsatte snart med frågorna.
"Kände ni varandra bra? Jag menar, umgicks ni annars också, förutom vid övningskörningen?"
"Ja, det gjorde vi väl."
"Ni var alltså vänner?"
"Ja, det var vi väl."
"Vet du om hon kanske var deprimerad?"
"Kanske, kanske inte. Hon var lite speciell. Jag vet inte."
"Hrm…" En ny paus uppstod.
"Tycker du att hon körde säkert?" Stig hade hittat rösten.
"Jo. Hon körde väl som vem som helst. Men hon hade en stor och tung cykel, lite svår att hantera stillastående. Ibland kunde hon parkera lite dumt, så hon nästan inte kunde komma därifrån." Karlén gned tröjan med trasan han hållit i under samtalet. Den hade en stor fläck avfettningsmedel.
"Fast hon hade temperament, sa du."
"Ja, men inte när hon körde. I alla fall inte när jag var med."
"Mhm. Och ni brukade kanske meka lite också?" Stig nickade mot motorcykeln mellan verktygen, och Karlén såg sig långsamt omkring som om han först nu upptäckte hur han hade det i garaget.
"Det mesta kan man göra själv", svarade han tillslut oberört, "Yamaha:n är ganska lättmekad."
Polismännen försökte se intresserade ut genom att studera BMW:ns sving och den stöddiga boxermotorn. Framskärmen såg också grotesk ut.
"Det kan jag tänka mig", fortsatte Stig. "Har ni kanske jobbat med Yamaha:n nyligen? Bytt bromsbelägg eller så?
"Nej."
"Nå, vi får kanske återkomma om det är något vi glömt fråga."
"Visst."

"Teknikerna säger att MC:n varit i körbart skick och att olyckan orsakades av dieselolja", sa Folke när han nästa dag slog sig ner mittemot Stig.
Kollegan röjde undan lite från skrivbordets yttersta kant, så att han kunde pressa ner sin kaffekopp.
"Dieselolja hittades både i däcken och som stänk på MC:n, vilket är ganska… ja, vad ska man säga… konstigt. Åtminstone när man först får höra det. Men så ringde jag Vägverket för att fråga om de visste något om eventuella utsläpp, och då visade det sig att de fått åka ut och sanda lite i olycksområdet. En oljefläck hade anmälts av en bilist som fått sladd när han blev omkörd. Fläcken var mest på vägrenen, så därför har inte fler råkat illa ut, men det var en rejäl pöl."
Folke tog en paus i monologen och svalde några klunkar automatkaffe. Han försökte låta bli att göra alltför fula miner, och fortsatte:
"Det konstiga är att man hittat en söndertrasad enliterspåse med oljefläckar någon meter från den där pölen. Labbet sa mig tidigare att det finns halvsmälta plastflagor i Helenas däck".
Stigs ansikte fick lite mer färg. Han sträckte på sig.
"Vad tror du om det här? Menar du att det kanske var sabotage?"
"Jag säger bara vad som framkommit. Hon fick helt enkelt sladd. Men jag blev lite nyfiken på om hon verkligen var ensam. Blev inte du?"
"Jo, lite kanske." Stig greppade sin kaffemugg, men istället för att dricka ställde han bort den i hyllan.
"Jag åkte förbi Helenas bostadsområde på lunchen", fortsatte Folke, "och kunde inte låta bli att ringa på några av lägenheterna mittemot garagelängan för att fråga om någon kanske sett henne åka iväg den där förmiddagen. Det hade en kvinna. Helenas motorcykel stod alltid uppställd på centralstödet, sa hon, och hon måste ha hjälp med att fälla ner den. Tydligen vägde hon inte tillräckligt mycket för att klara det själv. Grannkvinnan har flera gånger sett Kaj Karlén… ja, som hon beskrev honom verkar det åtminstone vara han som gjorde det… tog ner den åt henne, alltså, innan de åkte ut. Men den där sista dagen hade han haft hjälmen på sig, så hon tvekade lite när jag frågade om det var samma person som det brukat vara tidigare. Egentligen hade hon ju inte sett om det var så. Hon hade bara sett hästsvansen på ryggen. Tja… du såg hans hår, va?"
Folke gned sig om hakan. Han måste komma ihåg att köpa nya rakblad ikväll.
"Det skulle i alla fall kunna vara så att han inte orkade vara kvar när hon kört av vägen", sa Stig.
"Labbet hittade förresten lite grejor i Helenas toppbox", sa Folke.
"Toppbox? Grejor?"
"Ja, i väskan på motorcykeln. Där fanns en halvfull kaffetermos, glasspapper och en urdrucken Mer Apelsin. Som om hon varit på utflykt den där dagen. Jag undrar vad som finns i Karléns toppbox."
De såg på varandra.
"Undrar om han har tvättat och städat hela motorcykeln nu?" Stig viftade bort sina egna ord med handen i luften - vilken fantasi de hade - men Folke var inte sen att anamma det.
"Det skadar ju inte att ta en titt i alla fall! Även om det väl inte kan ses som brottsligt att överge en död kvinna."
"Hon kanske bara var skadad, men fick hjälp med att gå över till andra sidan! Såg du rapporten om hur hon hittades, med huvudet nere i vattnet? Drunknade hon? Har hon obducerats?"
"Nej, ingen obduktion. Det tycks vara självklart att hon dött på grund av olyckan. Men man har i alla fall undersökt motorcykeln ordentligt."
"Han kanske hällde ut dieselolja på vägrenen dagen före. Sedan gjorde han en tajt omkörning förbi henne under utflykten, för att tvinga henne genom oljefläcken." Stig väntade in Folkes reaktion. Det blev tyst en stund, medan de funderade.
"Jag tror vi är lite för trötta och fantasifulla idag", menade Folke, "fast det är ju inte helt fel att lita på sin intuition heller. Men du, var kommer i så fall den där plastpåsen in?"
"Hrm… han ville väl inte ta den med sig hem igen, för att den var kletig. Eller så lämnade han den för att han blev tvungen att snabbt åka därifrån. Det är inget bra ställe att stanna på. Dålig sikt och rätt mycket trafik. Någon skulle kunna bli misstänksam, så kanske fick han väldigt bråttom att komma därifrån."
"Äh", sa Stig, "vi försöker få en titt i Karléns väska… jag menar toppbox, i alla fall!"

natur De behövde inte ringa på den här gången heller. Karlén befann sig i garaget igen, och hade just tvättat klart motorcykeln. Kromet gnistrade i det sneda och vassa solljuset. Om det funnits den minsta droppe dieselolja någonstans, skulle den ändå inte kunna spåras nu. De fick åtminstone ta en snabb titt i toppboxen, medan Karlén i sin tur tittade föraktfullt på dem. Ett klargult lås med larm, en skrynklig karta med utmärkta kurviga vägar och en sprayburk punkteringsskum. Det var allt. Boxen var förvånansvärt ren och fräsch, med tanke på hur det såg ut i garaget.
"Tack", sa Stig.
Karlén svarade inte.
"Visste du att hon var nyförälskad?", frågade Folke, och kände Stigs förvånade blickar.
"Vad då?", undrade Karlén.
"Ja, du sa sist att du inte visste om hon var deprimerad eller ej. Hon var lite speciell, sa du, och därför kunde man inte så noga veta. Men om hon var nyförälskad borde hon knappast ha varit deprimerad?"
"Inte vet jag."
"Jag vet i alla fall att ni haft ett förhållande, du och hon, men att det verkar ha tagit slut", fortsatte Folke, "och hennes nya kärlek stal väl också tid från era MC-utflykter."
"Vad fan är det du står och häver ur dig? För helvete!" Karlén hade blivit mörk i ansiktet, och föste ut dem ur garaget med bara sin omgivande energi av ilska till hjälp. "Jag har ta mig fan inget med hennes olycka att göra! Kom inte här med er löjliga insinuationer! Försvinn!"
"Du har också temperament", sa Folke och försökte le, men insåg att det kunde tolkas som hånfullt. Han fortsatte med så lugn stämma han kunde åstadkomma, innan Karlén hunnit stänga porten mellan dem:
"Vi har hört av Helenas grannar att hon inte åkte ut ensam. Någon - vi har inte sagt att det var du - lämnade henne där ute i skogen att dö. Än så länge vet vi inte så mycket, det kan ha varit en vanlig olycka. Men en dag inser du nog att vi inte kunde lämna dig helt utanför detta."
Karléns ansikte förvreds än mer.
"Jag var inte i närheten av henne, och vet inte vem hon åkte ut med! Det var väl hennes nya kärlek. Snacka med honom istället!" Porten gled igen, och polismännen hörde honom hulka där innanför. De såg lite skamset på varandra; känslorna ville inte väga jämnt. Det kändes inte fullt klart att Karlén måste vara skyldig till dråp eller mord.
"Motorcykeln!", sa Stig, "Frågade du den där grannkvinnan vilken motorcykel personen hade som Helena åkte ut med?"
"Nej, jävlar", utbrast Folke med förvånad blick, "det glömde jag! Herregud, vad dum jag är!"

"Persson här." Han vippade muggen med ljummet automatkaffe under tummen. Det var nästan så att han borde ta med egen termos till stationen om morgnarna. Med en knappt synlig grimas tog han en klunk till och upprepade han sitt namn, denna gång lite högre:
"Ja, det är Persson!"
"Jo", hördes i luren, "det gäller den där MC-olyckan".
"Ja?"
"Ja."
"Jaha?"
"Jag är Mats Kvist. Vi hittade henne."
"Jaha!"
"Jo, jag… jag försökte ju ge henne konstgjord andning. Det hjälpte inte, hon var redan död. Men det ramlade fram något som hon hade i ett band kring halsen. Jag…"
"Ja? Du vad då?", frågade Stig otåligt.
"Jag såg att det var en mp3-spelare. Hon var död och… ja, jag tänkte att hon inte skulle ha nytta av den längre. Så jag tog den med mig."
"Stal du hennes mp3-spelare?"
"Jag var chockad! Och jag hade tänkt köpa just en sådan ett tag, så det gick liksom av sig självt, utan att jag fattade vad jag gjorde."
"Mhm. Och nu har du fattat."
"Jo… jag har lyssnat på den. Hon hade spelat in."
"Hördu, om du kommer hit och lämnar in den, så kan jag tänka mig att stryka ett streck över detta. Det är för jävligt hur folk kan med att roffa åt sig, men jag får väl vara glad att du insett vad du gjort nu, om du lämnar in det som inte är ditt."
"Ja, visst. Tack. Men det är… det är något som inte är riktigt bra. Tror jag. Alltså, hon har spelat in ett brev, eller vad man kan kalla det, till någon. Ni kan väl lyssna på det?"

Mats Kvist kom in med mp3-spelaren mycket snart efter telefonsamtalet. Ungefär samtidigt kunde Folke berätta för Stig att grannkvinnan efter mödosamt tankearbete nu mindes att det varit en helt annan motorcykel där än handledarens vanliga, den sista gången. En röd och mindre. Ja, sportigare. Men hon hade inte sett den så noga, och är dessutom inte den som spionerar på grannarna.

Ur högtalarna vid Stigs dator kunde man höra Helena:
"Hej! Tack för din senaste ljudfil! Kul att allt är bra med dig. Det var spännande att höra lite hur snacket gick på jobbet också! Jag skulle aldrig orka jobba med support, men… jaja, rolig idé det där med en smyginspelning! Kent har en skön röst, jag blev faktiskt lite nyfiken på hur han ser ut! Får jag gissa på lång och blond?"

De fortsatte lyssna till Helenas småprat, för att komma fram till vad Mats Kvist tyckte verkade konstigt.

"Idag hade jag och Kaj planerat att åka ut på en MC-tur, men han har blivit sjuk. Tro det eller ej, men jag ska ändå ut och åka! Jag vet inte vad som tagit åt mig. Jag är väl galen, helt enkelt! Men vad fan, en gång är ingen gång! Haha! Jo, jag ska åka ut med en gammal jobbarkompis istället, Liz! Hon har haft MC-kort i evigheter. Vi har inte hörts av på jättelänge, säkert fem år, så vi pratade nog en timme om vad vi gjort sedan sist och sådär. Det var trevligt tills vi kom in på det här med att köra MC. Jag berättade att jag inte haft ork att köra upp igen, och så kom jag in på hur det är att känna sig handlingsförlamad i största allmänhet. Som den där gången jag körde bil i hennes kvarter, för ungefär tre år sedan. Det var skymning och regnigt, så gatljuset gav jobbiga reflexer i vindrutan. Medan jag letade upp en cigarett, kände jag att bilen liksom krängde till. Gud, det måste ha varit en katt, tänkte jag och tittade i backspegeln. Men jag såg inget annat än regnspår på rutan, och ljuset från en bil inte så långt bakom mig. Tanken på att den där bilisten skulle kunna avliva katten om det behövdes fick mig att köra vidare, och jag försökte glömma allt."

Folke och Stig såg på varandra, men sa inget. De riktade återigen uppmärksamheten mot högtalarna.

"I alla fall… Liz tog väldigt illa vid sig och frågade när det hände. För tre år sedan ungefär, sa jag igen. Då började hon försöka övertala mig att köra en tur med henne idag, för att muntra upp henne. Hon mår pyton av min bekännelse, för djurälskare har hon alltid varit. Och så är hon visst deprimerad av något som jag ska få veta mer om när vi ses. Det låter ju inte så trevligt, men jag måste försöka muntra upp henne lite. Jag är helt enkelt skyldig henne en utflykt, som kan blåsa alla deppiga tankar ur huvudet. Nu ska jag fixa matsäck, vi ska ses om tjugo minuter. Hej så länge!"

De satt åter på Stigs rum, han och Folke, och begrundade händelserna sedan de lyssnat på ljudfilen.
"Tragisk historia, det här. Såg du hur sliten Liz verkade? Hon har väl gått på medicin sedan Helena körde på hennes lilla dotter och lämnade henne att dö i diket."
"Ja, usch. Hon har väl haft skuldkänslor också. Flickan hade ju smitit hemifrån utan att hon märkt något. Och tänk att få reda på det sådär, att någon man känner har dödat ens barn."
"Jo, men det är ändå helsjukt att hämnas. Att dra med sig en plastpåse med dieselolja och kasta den framför motorcykeln!"
De ruskade olustigt på sig.
"Mer kaffe?" Stig höll fram termosen och försökte att inte darra på handen.
"Ja tack. Verkligen gott."

Hjälp mig gärna med konstruktiv kritik
Åter huvudsidan
Läs en annan novell

 

BAKGRUND
Jag skrev novellen (liksom texten du just nu läser) hösten 2004, under inspiration från en deckarnovelltävling. Den fick bara vara ett visst antal tecken och sidor lång, och det var jättesvårt att få den så komprimerad som den skulle vara. Slutet blev t.ex alldeles rumphugget och jag skar bort precis allt onödigt.

INSPIRATION
Det är roligt att skriva utifrån någons uppmaning om hur en text ska vara, eller att hålla sig inom ett visst ämne. Ungefär som en beställning, alltså. Det sporrar mig till att göra mitt bästa. Därför var det så roligt att skriva novellen på grund av den lite begränsande tävlingen. Och av samma anledning skulle jag även vilja skriva under förutsättningen att förbättra mig enligt vissa givna regler: någons konstruktiva kritik.

KVALITET?
Jag hade blivit hemmablind medan jag skrev novellen, och undrade efteråt hur den egentligen såg ut i andras ögon. Förutom att den blev rumphuggen på grund av sin tvungna korthet - och ganska torr - ville jag veta vad mer som kunde bli bättre i mitt framtida skrivande.

Jag frågade Monica Rolfner, manusförfattare och van lektör, om hon kanske skulle vilja kommentera novellen. Eftersom hon brukar läsa i Rullen kändes det inte helt främmande att fråga. ;=)

Imponerad blev jag av att snabbt få flera till synes genomtänkta och konstruktiva frågeställningar och kommentarer tillbaka. Dessa kommer helt klart att få mig mer "vaken" i mitt framtida novellskrivande. TACK, Monica! Det här ska bli roligt!

Först tänker jag försöka skriva om den här deckarnovellen till något annat, såsom Monica föreslog, genom att behålla grundhistorien men bortse från poliserna. Efter det ska jag med spänning försöka skriva fler noveller utifrån några olika idéer jag samlat på mig. Den här sidan blir alltså starten till mitt novellskrivande.

Jag får tillägga att jag är stolt över att Monica tycker jag är väldigt bra på att skriva dialoger, och att "det är flyt och driv i det jag skriver", som hon uttryckte det i ett mail. Åh, vad glad jag blev! :=D

MONICAS KRITIK:
För det första: Det är svårt att skriva om poliser om man inte känner till hur de arbetar och pratar. Jag gissar att du inte vet det. Du skulle kanske kunna berätta den här historien utan poliser. Motorcyklar känner du däremot till, det märks tydligt.

Bättre med aktiv än passiv form när de hittar föraren. Gärna att de studsar till, reagerar på nåt sätt också.

Varför gör du en hemlighet av att den döda är en kvinna? Det förvirrar.

Bra med parets relation som tydligt framgår av förnumstigheten och reaktionen på den. Synd att de inte återkommer.

Dialogen flyter ovanligt bra måste jag säga. Eloge.

Att mannen först inte upptäcktes? Av vem? Vem är vem i garaget? Det är rörigt där.

Larvigt kanske, men det "känns" lättare att förstå vem som är vem om poliserna har efternamn och Karlén förnamn.

Vem säger att de hade planerat att åka ut tillsammans?

Vems tankar/huvud är du inne i? Har du tänkt på det? Jag uppfattar det som om du försöker stå utanför helt. (Utom när en av poliserna tänker nåt en gång eller två.) Är det fullt medvetet du gör så?

Vet inte vad det kan falla under - vållande kanske - men jag tror inte det är helt ok att lämna en döende människa även om man själv inte har med saken att göra.

"Men en dag inser du nog att vi inte kunde lämna dig helt utanför detta."

Det var en konstig mening.

Stryka ett streck över att någon hindrat en pågående mordutredning? Nja.

Kul och annorlunda idé. Som går lite för fort på slutet vilket gör att det känns en smula krystat. Om du gav mer utrymme åt det som har hänt på slutet, tydligare gestaltade personerna och strök lite om Kaj skulle det bli mer spännande tror jag. Eller om du skrev det som en historia om några människor och uteslöt polisen. Du kan ju berätta med ett helt annat fokus. För som sagt – idén är intressant! Men poliserna är inte så trovärdiga.

Där fick du några kommentarer i all välmening!
Monica

MINA KOMMENTARER
Ingen vinner på att jag kommenterar Monicas konstruktiva och generösa kritik (den ger mig mycket att bita i), men jag vill ändå nämna två saker, bara för att denna sida är ett avstamp mot mitt kommande novellskrivande:

Jag lät paret som fann motorcyklisten anta att det var en man, därför att belysa en av många allmänna fördomar. Det var klumpigt att inte avslöja det genom en enkel detalj, t.ex, om jag nu prompt måste ha med den där fördomen. Jag inser nu att den gjorde läsningen rätt förvirrande.

Jag valde medvetet att stå helt utanför alla figurers tankar så gott det gick. Är det negativt? Jag trodde det skulle vara bäst i en så enkel liten historia, och det känns som om jag fortfarande vill göra det även när jag skriver om den i en annan form snart. I andra noveller framöver vill jag säkert ha med mycket mer tankar och känslor, men här kändes det liksom rätt av någon anledning. Hrm... det är intressant att tänka på...
Eva-Lena B



Åter huvudsidan

Läs en annan novell