© Eva-Lena B
En enkel novell
UPPVAKNANDET

moln Jag vaknade lugnt och skönt ur sömnen, men upptäckte plötsligt att jag inte var hemma. Först blev jag som paralyserad av förvirring, kunde inte få de olika delarna i hjärnan att samarbeta. Men så rörde sig något i minnesbanken. Likt en krälande mask kröp bilden av vad som hade hänt fram i ljuset.

Jag hade sovit så länge!

Omedelbart efter att jag tänkt denna tanke högg det till i bröstet och jag föll tillbaka i realismen kring varför jag sovit så länge. Och jag frös. Jag frös så infernaliskt!

Hostande försökte jag sätta mig upp, men det krävdes flera försök innan jag ens kunde häva mig upp på ena armbågen.

Det var dunkelt i rummet, som såg ut att vara någon slags operationssal, och jag blickade ut över utrustningen från en hård bänk i mitten. Trots att jag ansträngde alla sinnen till det yttersta kunde jag inte höra något; det var alldeles tyst. Skräcken fick mig att frysa ännu mer - något måste ha gått fullständigt fel!

Längst bort vid en dörr fick jag syn på ett mörkt bylte på golvet, i storlek som en vuxen människa. Kunde det rentav vara en människa?

Mödosamt ömsom gled, ömsom hävde jag mig ner från bänken, och först nu upptäckte jag att jag var naken. En röd linje hade ritats in över min bröstkorg och ned mot magen. Var jag på väg att opereras?

I samma ögonblick gled dörren upp och ett skarpare ljus flödade in i rummets volym. Jag kisade mot silhuetten i öppningen och blinkade ett par gånger för att hitta rätt fokus.

- Vi räddade dig i sista stund, de var på väg att obducera dig, sa figuren samtidigt som han nickade mot byltet på golvet.

Jag hörde rösten någonstans från fjärran och kunde inte se om han rörde på munnen när han talade. Det enda jag såg var hans enorma huvud, som vilade på en pojkaktig kropp med långa, smala armar. Med en rysning lade mitt undermedvetna märke till att de slutade i händer med fyra nästan trådsmala fingrar, som i sin tur slutade i små krokliknande naglar. De tycktes orma sig i motljuset.

Byltet på golvet rörde försiktigt på sig.
- Släpp loss mig, grymtade en mansröst därifrån och jag förstod att han låg bunden.
- Håll dig lugn, svarade figuren och tog ett steg in i rummet.

Hans knän satt på två ställen på benen, som om de jobbade åt olika håll. Jag kunde fortfarande varken se om han rörde på munnen när han talade eller om han hade ett fredligt uttryck i ansiktet när han såg åt mitt håll.

På väg att obducera mig? Men jag var ju inte död! Jag rös till ytterligare och hörde ett svagt rasslande bakom mig. När jag nervöst vände mig mot andra sidan bänken jag just legat på, fick jag syn på en kedja i en massiv fästanordning. Den löpte i en slack båge mot min rygg och jag ruskade försiktigt på mig. Nu kände jag det! Kedjan satt i ett slags metallkoppel om min hals, och allting verkade ha monterats i min nacke! Kring skelettet? Gud, vad hade hänt? Vad hade de gjort med mig?

Jag svalde och vände mig åter mot den lille figuren med fyra knän. Han höll fram en spenslig hand mot mig.
- Du var i stort sett död, men vi lyckades få liv i dig. Vi lyckades också ge dig evigt liv! Du kommer att leva i evighet!

Hans mun rörde sig faktiskt inte när han talade. Jag måste uppfatta honom på telepatisk väg. Den där rösten från fjärran.

- Evigt liv? Jag förstod ingenting, men följde riktningen som hans hand pekade i. En transparent slang med en blåaktig vätska hängde kopplad mot min nacke, parallellt med kedjan.

- Vi har mycket större nytta av er primitiva arbetarkropp än av dagens moderna människor. Figuren log och jag tittade på mina slanka och muskellösa - inte muskulösa - armar. Han tycktes förstå min förvirring och ville förklara. Med ett par raska steg var han framme vid byltet på golvet, vars otroligt smala handleder han bundit med en påsklämma.

- Dagens människor är en produkt av århundraden av stillasittande vid datorer! Se, han är som en sparris, totalt värdelös! När vi kom till jorden i fjol bestämde vi oss därför för att utveckla vår bas med slavar ur den bank av nedfrysta människor som fanns att tillgå. Dumma människor från 1990-talet visserligen, som trodde sig kunna frysas ner för att sedan tinas upp när det framtagits botemedel mot fullt utvecklad cancer - som du med din lungcancer. Men vi bryr oss inte om att hjärnan är dum, det är kroppen vi behöver.

Han log igen, som om jag vore införstådd med det trevliga och praktiska i detta. Och han fortsatte som om jag bara inte hade förstått just det praktiska:

- Mannen här på golvet, en modern sparris, tycker inte om att vara mental slav för oss, såsom han varit det senaste året. Hans hjärna är inte lika dum som din, om du inte redan förstått vad jag menar. Men han anser att jorden är människans och inte vår, eftersom min art kom hit sist. Och där har han fel; så fungerar inte jordens natur, den är en del av ett större universum där min art ingår sedan mycket länge. Och eftersom min art är smartare och starkare än människorna, tar vi makten. Mannen här på golvet tänkte sabotera verksamheten genom att ta ditt liv, genom att stjäla hjärtat, men som tur var lyckades vi övermanna honom i sista ögonblicket.

Han blinkade långsamt och fortsatte:

- Vi har gett dig en särskild vätska som nu skänkt dig evigt liv. Din tidigare sjukdom spelar inte längre någon roll. Ditt eviga liv är bara ditt, ingen annans, men du lever i vår tid. Min arts tid. Seså, dags för dig att ge dig ut på åkern!



Hjälp mig gärna med konstruktiv kritik
Åter huvudsidan
Läs en annan novell

 

BAKGRUND
Jag skrev novellen under en stund i augusti 2007, inför en läxa vi hade samma kväll i skrivarklubben Ordbrukarna.

Vi skulle helt enkelt skriva vilken typ av text som helst med inledningen "Jag vaknade lugnt och skönt ur sömnen, men upptäckte plötsligt att jag inte var hemma".

INSPIRATION
Det är roligt att skriva utifrån en bestämd uppgift, eller om jag måste hålla mig inom ett visst ämne. Ungefär som en beställning, alltså - det sporrar mig till att göra mitt bästa även om jag bara skrev en kort stund den här gången.

Jag skulle vilja förbättra mitt skrivande; har du kanske konstruktiv kritik att ge mig? Tack på förhand!

Eva-Lena B



Åter huvudsidan

Läs en deckarnovell