texter

Vetenskap/Teorier

Till huvudsidan  Välj annat ämne


Expo 2000
Våra olika blodgrupper (17/10 1998)
Jag hörde att vi alla skulle ha olika blodgrupper för att vi härstammar från olika människoraser som blandats upp. Intressant teori. Det menades också att vi skulle hålla en kost som passade vår blodgrupp, för en del härstammar från vegetariska förfäder och andra från de som åt blandkost. De vegetariska sägs vara äldst. Här tar jag väldigt kortfattat upp hur det sägs ligga till enligt en tidningsartikel om den amerikanska bästsäljaren "Eat right for/4 your type", av Peter J. D'Adamo:

Typ 0 är enligt D'Adamo den äldsta blodtypen, som fanns redan när vi jagade vår föda för mer än 25000 år sedan. Människor med denna typ har svårt att ta hand om mejeriprodukter, gluten från vete, nötter, majs och kaffe.

Typ A sägs ha kommit till då vi börjat bruka jorden för mellan 15-25000 år sedan, och personer med denna blodgrupp mår bäst av vegetarisk diet och bör undvika skaldjur, mejeriprodukter och potatis. D'Adamo tror att det uppstod en mutation i matsmältningsorganen och immunförsvaret hos människan under påverkan av de yttre förhållandena.

Typ B tros ha uppkommit när vi flyttat till kyligare nordligare breddgrader och olika människotyper blandats med varandra. De bör undvika skaldjur, gluten från vete, majs, oliver och nötter.

Typ AB är en blandning av A och B, bara runt 1000 år gammal. De som har denna blodgrupp tål inget som grupp A eller B inte tål. Bör undvika rött kött, skaldjur, frön, majs, peppar och mejeriprodukter.

Hrm... kan detta verkligen stämma?

(Senare: Läs lite mer om blodgrupper och om människan på en av sidorna under avd "Människa")

Upp igen!

Rubriker:
Blodgrupper
Celler & DNA
Tid och gravitation
Evig tid
Hjärnans motorik
Tro och religioner
Ljus 1
Ljus 2
Ljus 3
Tunnelbränder
Djur och natur
Guds moral
Skäggigt
Feta fakta
Kloning
Kärleksbevis
Spegelvända molekyler
I all hast
Kvantfysik

© Eva-Lena B


Celler & DNA (10/4 1999)
"Aftonbladet" kan konsten att förstora upp saker och breda ut texten för att försöka skrämma läsarna. Det är ganska roande att se, faktiskt. Idag handlade det om att celler från borttagna födelsemärken, tumörer etc sparas i arkiv som förut sågs som harmlösa men nu innehåller så ofantligt mycket mer synlig information om oss människor. Man kan idag nämligen utläsa en människas DNA och arvsmassa mm, om man har tre av dennes celler. Av detta blåser tidningen upp formuleringar som "Ingen vet i dag vem som äger din lagrade vävnad, nyckeln till ditt liv. Bara en sak är säker: det är inte du". Eh... ett ögonblick här...

Jag tror inte hela mitt liv finns i några av mina celler. Ingen kan ta mitt liv ifrån mig vad de än gör med mina celler, och inte bryr jag mig heller om ett tappat hårstrå som också går att läsa ut en massa av (om jag inte klipper mig snart så kan man i ett hårstrå faktiskt se vad jag ätit under de senaste 7 åren). Jag menar, mitt liv är en sak och mina celler en annan. Det gäller att se skillnaderna. Jag tycker inte att man kan äga något annat liv än sitt eget, vare sig en partner eller ett barn. Sin egen kropp bestämmer man om själv, men frågan är om man kan tala om ägande i den form som "Aftonbladet" gör; att de celler som tagits bort och finns i arkiv på sjukhus etc ägs av någon över huvud taget. Liv och DNA är något fantastiskt hos både människa och djur. När det gäller djur som plågas (deras celler pinas ofta trots att de sitter kvar på kroppen) i experiment, så ser man minsann inga spontana frågor om vem som äger kropparna. Varför inte? Hur kan djurförsöken få fortsätta om människan äger en moral?

Jag tycker det är värre - om vi talar om integritet - med alla skrivna journaler och arkiv som finns sparade, än cellprover. Om någon har en bit skinn från mitt borttagna födelsemärke, så kan det inte kopplas till mig om där inte finns en journal. Det är ju bara bra om någon kan hitta nya lösningar och mediciner tack vare de cellprover som finns i arkiven, men man kan ju göra dem anonyma om man så vill.

De som undersöker mina celler ser inte mitt liv, som "Aftonbladet" påstår (citat: "Här är våra liv - i nummerordning"), nej, de ser endast min DNA-struktur. En människa som skulle ha klonats från mig har inte alls fått mitt liv! Denne har endast samma struktur, precis som enäggstvillingarna med var sitt liv i var sin kropp. Jag vill absolut inte säga att kloning är rätt, för det tycker jag inte, men den klonade är inte en enhet med kopian utan en egen individ. Det är lika löjligt att tro att man själv lever vidare genom sina barn och att man dör ut bara om man blir barnlös. Var får folk allt ifrån?

Egentligen kommer vi väl från samma källa allihop och har inget särskilt att dölja för varandra. Måste sjuka skämmas över sina problem, menar "Aftonbladet"? Vi har inte själv skapat våra kroppar och kan inte heller hjälpa hur vi ser ut eller fungerar. Å andra sidan har de rätt i att vi inte borde vara en produkt på det sätt som framställs. Jag tycker sjukjournalerna borde försvinna, eller att cellproven skulle vara anonyma.

Upp igen!

 

Tid och gravitation (5/4 1999)
Vi dödliga ser mest tiden ur perspektivet som resande i rymden; hur planeter, stjärnor och annat dansar sin eviga dans. Det är lite konstigt att vi fastnat på samma avstånd från solen, tycker jag, trots att storleken på både jorden och solen väl måste ändras, och trots att det sker vulkanutbrott och andra kraftiga fenomen på jorden som väl borde kunna skicka oss längre bort från solen. Men antagligen tar alla krafter ut varandra, trots att det är så stillsamt här på den norra delen av klotet. Tänk om man kunde bränna av några stora motorer åt rätt håll, så att dygnen kunde bli lite längre, åtminstone under de närmsta veckorna! Ja, tack, det skulle jag behöva! ;=)

Faktiskt så är det här med gravitation något vi inte vet så mycket om, även om det kan se ut så i läroböckerna. Ingen kan förklara hur det egentligen fungerar. Vid ett besök på Observatoriet när en komet hade vägarna förbi, kunde jag inte låta bli att ställa frågan hur det kommer sig att den ideligen återvänder till oss efter så otroligt lång tids bortvaro. En av de anställda tittade föraktfullt på mig och svarade lite syrligt: "Gravitationen, förstås!". Jo, visst, men är det inte underligt att en komet som färdas i en så enormt långsträckt bana och måste få upp hastigheten mer och mer (på grund av massans tröghet), helt plötsligt vänder tillbaka i motsatt riktning? Jag tycker det verkar så fantastiskt att något kan ha en sådan jättestark påverkan bara i ändarna av kometens bana, och att kursen håller i sig i miljarder år, trots att många olika kroppar måste passeras på vägen (som också ligger i olika, med tiden varierande banor) och borde kunna lura iväg kometen på sidospår, när ju delar av vårt solsystem kan få den att vända helt och hållet. Nej, mitt förstånd räcker inte riktigt till, det måste till något mer för att det ska klarna. Men kometens envisa bana visar kanske att det skulle vara väldigt svårt att förlänga dygnen här på jorden; det lilla man kan göra räcker inte till. Så det är väl bara till att spotta i nävarna och försöka hinna få det mesta gjort ändå.

Upp igen!

 

Evig tid (1/8 2000)
Nu kom jag nyligen på hur man kan tänka sig tiden som en evighet, och samtidigt förstå omöjligheten i att resa antingen framåt eller bakåt i tiden:

Om man tänker sig att tiden består av en form identisk med en ring som bildats på vattenytan när någon kastat i en sten, och att detta är en rörelse som kan pågå i evighet för att man har totalt vacuum, så får man en evighet som aldrig är densamma i något ögonblick. Om man tänker sig att nuet är en prick utmed denna ring, så finns pricken även i nästa stund, men den befinner sig mellan flera alldeles nyskapade prickar, eftersom ringen hela tiden växer. På varje sida har det ju blivit en längre sträcka till den närmsta punkten jämfört med när ringen nyss var mindre. Prickens riktning är utåt från origo (och denna riktning är kanske låst), men samtidigt rör sig pricken från de andra punkterna som den haft intill. Om man nu tänker sig att det fungerar som på vattenytan när det gäller mediet dessutom, så betyder det att varje prick byts ut av en ny prick i varje ögonblick. Ringar på vattnet, liksom vågor, är ju mest en skenbar rörelse i sidled. Det är som "vågen" på en fotbollsläktare, där varje åskådare symboliserar en prick i varje ögonblick; det är inte en och samma prick som rör sig utåt i ringen eller vågen. Därför blir det i så fall omöjligt att hitta tillbaka till en gammal prick; allt rör sig helt enkelt för mycket och för komplext. Men, kanske finns det en smart lösning, så som i science fiction; en stege att lägga ut mitt i ringen, som leder till en gammal punkt? Nja... ringen finns ju inte längre kvar där den var... ytan där inne i origo är nu stilla och död.

Upp igen!

 

Hjärnans motorik (19/2 2000)
Jag har kommit på anledningen till att jag på sistone stavar/skriver fel ibland, vilket aldrig hände för några år sedan. Som jag ganska nyligen berättade här i Rullen så är det något jag har oroat mig lite för på sistone, men nu när jag kom på hur det egentligen måste ligga till känner jag mig lugnare och vet att det bara kan bli bättre. De där stav- eller skrivfelen som började smyga sig in emellanåt har nämligen uppkommit sedan jag efter flera års inlärning (snabbare och snabbare) lärt mig skriva på tangentbordet helt utan att blanda in mitt medvetande eller stavningscentra. Det går nu så fort att skriva att helt andra områden i hjärnan jobbar med att stava innan jag kopplat på det normala språkcentrat som används när jag skriver för hand! Ja, så måste det vara...
Ett exempel:
Tänk er en person som råkat ut för en olycka och skadat den del av hjärnan som styr gåendet. Under rehabiliteringen kan man tänka sig att sjukgymnaster placerar den skadade personen mellan ett par ledstänger, och så drar gymnasterna fram ett av den skadades ben i taget genom att lyfta fram dem manuellt. Höger ben fram, vänster ben fram, höger igen osv. Mycket bestämd och monoton träning. Hela tiden registrerar hjärnan (den del som är inblandad i motoriken) vad som händer. Det är inte det gamla "gå-centrat" som gör detta, för det finns inte tillgängligt efter skadan. Nej, en ny del i hjärnan lär sig något helt nytt - även om det kan finnas kontakt med de nervbanor och centra som förut haft kontakt med gåendet, så som balanssinnet. Efter en tids träning har den nya delen av hjärnan fattat vad benen kan göra, och tillslut är det en omvänd situation som gäller: istället för att benen talar om för hjärnan att de kan röra sig framåt, så tar hjärnan nu kommandot och talar om för benen att den vill komma iväg till kaffeautomaten. Och så börjar benen att röra sig - den skadade har nu lärt sig att gå igen! Ja, så kan man väl tänka sig att det kan gå till?
När man lär sig skriva snabbt med alla fingrar på maskin, så kanske det går till på ungefär samma sätt. Hjärnans gamla vanliga språkcentra talar om för händerna att om jag ska skriva ordet "jag", så måste:
  • höger pekfinger först bege sig till bokstaven "j"
  • vänster lillfinger sedan bege sig till bokstaven "a"
  • vänster pekfinger tillslut slå till bokstaven "g".
Den del av hjärnan som blir tränad under dessa övningar är den del som har hand om motoriken, är min teori. Efter en tid kan denna del skriva en hel del ord själv, utan inblandning av det gamla vanliga språkcentrat, precis som en del av den skadade personens hjärna har lärt sig hur det går till att gå utan att sjukgymnasterna är med. Jag skulle inte längre kunna rita upp tangenternas placering på ett papper om någon hade bett mig om det ute på gatan, för det var evigheter sedan jag tittade på tangentbordet. Mitt medvetande vet ingenting om maskinskrivning sedan mitt undermedvetna tagit över uppgiften och kan skriva med alla fingrar på blanka tangenter om det vill! Det är alltså bara mitt undermedvetna som styr fingrarna numera. Och denna del av hjärnan är ännu inte lika bra på att stava som mitt vanliga språkcentra, eftersom den inte använts förrän under de senaste åren. När jag skriver för hand eller på ett annat språk, så använder jag däremot mitt medvetande och därmed mitt normala språkcentra. Nu har mina (förmodade) två språkdelar i hjärnan ibland hamnat i konflikt, då de båda tror sig veta hur ett ord ska stavas, och det är då jag känner tvekan inför sådana ord som jag förut kunnat i sömnen. Tja, så måste det ligga till. Ibland när det går extra fort, så skriver fingrarna ord precis som de låter och inte alls som jag vet att de ska stavas, och då blir jag riktigt överraskad. Det är ju egentligen ett bevis på att det finns en annan del i mig som skriver fritt, så att säga. Intressant, tycker jag! Är det någon som skriver snabbt med alla fingrar sedan flera år som vill höra av sig med synpunkter? Över huvud taget tycker jag det är fascinerande att olika delar av hjärnan kan ta över mycket av sådant som skadade delar förut hade hand om - att man kan bygga upp helt nya relationer med sin omgivning om man behöver. Och det här exemplet med maskinskrivning tycker jag är extra intressant - att hjärnan verkar kopiera motorik-konsten och språket till en ny, fristående enhet. Det får jag forska i! ;=) Det är väl ingen som kommer och hämtar mig nu? Timmen är sen på natten, och jag kanske låter snurrig... men det bjuder jag på!

Upp igen!

 

Tro och religioner (28/4 2000)
Herre Gud, det är högsommarväder, ännu varmare än igår (tänkte bara att han också skulle få veta detta)!

Såg igår de allra sista minuterna av programmet "Pangea.nu" om religiösa rörelser, där temat var "Finns Gud?". Människor ur en rörelse som kallar sig Raelister tror att vi människor kommer från en slags "odling", ett kloningsexperiment, som forskare på en annan planet skapat för att slutligen få fram den optimala varelsen: människan utan sjukdomar. Denna rörelse tror nämligen att man genom kloning kommer att få ett perfekt liv i evig ungdom. He-he! Då får de en smärre överraskning när de väl börjar åldras. ;=)

Den som kritiserar rörelsen och vill hoppa av får genast så mycket problem i arbetet och privatlivet, liksom av en händelse... men, det verkar höra till religiösa rörelsers natur att ha en baksida: den som drar i trådarna försöker ju med mer eller mindre lämpliga medel skydda sig själv. Till och med somliga präster av det konservativa slaget, som kanske ser sig som Guds förlängda armar, vill gärna skrämma sina medmänniskor (undersåtar?) till skam och lydnad, och genom detta kunna behålla de större församlingarna och inkomsterna dessa ger (men nu kom jag visst ifrån ämnet).

Jo, enligt Raelisternas teorier så skulle de logiskt sett också kunna tro att en enäggstvilling minns sitt syskons barndom som om den vore upplevd av henne/honom själv - för enäggstvillingar är ju detsamma som ett klonat par människor. Men så är det ju inte; de är två unika individer. I ovanliga fall kan enäggstvillingar uppleva liknande saker som sina syskon, och detta ibland samtidigt - jag medger att det händer mycket konstigheter här i världen - men dessa tvillingpar går helt klart inte omkring och "vet att de lever ett evigt liv genom varandra". Om de hade klonat fram egna barn, så hade de inte känt hur de själva vuxit upp som dubletter i de nya livens hjärnor, det kan jag aldrig i livet föreställa mig. Jag kan för att det är roligt dra till med att jag tror att alla människor skulle kunna få samma gemenskap med varandra som enäggstvillingar om de bara ville. Om de bara vågade se varandra i ögonen, blotta sig och lita på varandra. Det har ju inte alls med kloning att göra, och om Raelisterna vill leva ett evigt ungt liv så får de alltså prova något annat. Men, vi lär oss mycket av våra misstag och alla sätt är kanske bra utom de dåliga. Jag är bara lite besviken på att människor så snabbt tar till sig en tro för att känna sig trygga. Dessutom är det som sagt alltid någon som håller i trådarna varifrån teorierna kommer - den som tjänar på cirkusen. Ett eget harem av kvinnor som passar upp är till exempel inte helt fel! Det är bland annat det som gör Raelisternas ledare nöjd. ;=) Jag borde inte spekulera för mycket i detta, eftersom jag som sagt inte såg så mycket av reportaget, men kan bara inte låta bli. Det är ett intressant ämne rent allmänt, det här med människors behov av tro och hur lätt de kan ledas in i något som ser ut att vara en ekonomisk förening.

Om det nu vore så att vi är framodlade av forskare på en annan planet, så borde de vara ganska besvikna vid det här laget. Vi har ju inte blivit så mycket friskare i grunden, det är bara miljön (mer varierad kost, bättre verktyg och kunskaper etc) och "konstgjord sjukvård" med hjärtbyten och annat som hjälpt oss hålla bättre hälsa och leva längre än man gjorde förr, trots att vi röker, käkar mycket onyttigt (ehum...) och stressar (eller slappar *räcker upp handen*). Evigt liv genom varandra har vi inte heller, för vi är alla unika varelser i våra medvetanden, och det vi inte vet har vi tyvärr inte så mycket glädje av heller. Men dessa forskare skulle säkert ha roligt åt att studera oss (sitt misslyckade experiment) eller trycka ner en ny virus på Tellus emellanåt för att se hur mycket vi tål. Sitter forskarna kanske där ute på varsin campingstol, grillar ihop några små gröna sexbenta virusar och myser vid tanken på att många människor här på jorden hedrar dem som gudar, i en religion? Hrm... frågan är bara vad forskarna på den där planeten säger om sin egen uppkomst. Hur blev de själva till - och hur kom universum till?

Det sista som överger oss verkar inte vara hoppet, utan tron. Men den har redan "lämnat" mig (har den någonsin funnits?) i det här fallet, för jag tycker det är mest naturligt att låta saker vara som de är utan att låsa mig vid en tro på något särskilt. Sanningen är ju alltid sanningen, vad vi människor än tror inom oss. Det är inte så att en Gud måste vara det största vi kan tänka oss. Det kan finnas något helt annat som gjort att livet plötsligt uppkom och utvecklades på detta ofattbart komplexa vis. För visst är det ett under att allt finns, inte bara människan utan hela världen med dess innehåll, och hur det än har gått till i skapelsen så är det så fantastiskt att det bara inte går att förstå med våra små hjärnor. Alla idéer är lika tokiga - och lika troliga, för det är som sagt så otroligt att en skapelse har kunnat genomföras så precist lyckat. De som är kristna tror på en Gud, men hur kom guden själv i så fall till? Livet är mycket större än de gudar och religioner vi kan tänka oss. Raelisterna skrattar lite överseende åt de som tror på gudar eller utvecklingsteorin - säger att det är otroliga saker som de traditionellt religiösa tror på. Men, i mina ögon är dessa Raelister precis likadana. Och de är precis lika välkomna att tro vad de vill, även om jag tycker det är lite tråkigt. Tro't om ni vill. ;=) Det enda jag skulle vilja ändra på är de flestas benägenhet att så fort som möjligt vilja fästa sig vid en klippa, där de kan stå stadigt och stilla och berätta för andra hur lyckliga de har blivit av detta. Visst är det jättekul att de är lyckliga, men man kan vara det just genom att inte skuggas av en klippa också, så det vore skönt om de troende kunde bredda sin syn på den icke-religiösa omgivningen. Förmodligen borde jag själv även bredda min syn på de religiösa? ;=)

Upp igen!

 

Ljus 1 (1/8 2000)
Vart tar fotonerna vägen när man släcker ljuset?. Ja, det är väl många som frågat sig detta. Jag tycker i alla fall att det är intressant. Det jag särskilt tänker på är att någonting verkar skilja sig åt i dessa två följande fall: när ljus rör sig som en kontinuerlig stråle från en ljuskälla, kontra när en mindre "fotongrupp" ensam är på väg någonstans. Jag menar...

...om man ställer upp en spegel mot en vägg, och sedan en annan mittemot, och tillslut flera hundra speglar i ett zig-zag-mönster, så får man en mycket lång möjlig "ljusväg". Låt oss tänka oss en flera mil lång väg med speglar. Alla dessa kommer att reflektera ljuset i varandra om man lyser på den första spegeln med en ficklampa. Här kommer min egentliga fundering in: så länge man håller den tänd fungerar det så här. En ljusstråle reflekteras tills den mattas av, men om det inte är en stråle verkar det inte vara så. Inte för de fotoner som finns i luften när jag släcker ficklampan, alltså.

Hrm... jag kanske ska försöka förklara min förvirring:
Ljuset från den tända ficklampan består ju av fotoner, små partiklar som rör sig mycket snabbt, och de studsar fram på vägen med hjälp av speglarnas reflekterande ytor. Men ljuset är istället en vågrörelse och inte alls några partiklar, om man ser på dem från "ett annat håll" (inom forskningen). Det är här som vetenskapen inte kommit längre (som jag skrivit lite om på mina sidor kallade "Fenomen"). Hur som helst, när man håller ficklampan tänd, så undrar jag om det inte är så att vågrörelsen finns där i dominerande form; att den håller ljuset levande och ger ljuskäglan en "riktningsenergi", en slags ursprungsorigo som behövs för att fotonerna ska veta vilken position de ska ha. Den ligger som en tråd från spegel till spegel, på något vis, där början och slut vet var de har varandra (så måste jag se det för att få ihop det jag vill komma till, även om jag tycker det verkar lite onödigt och överdrivet. Varför inte bara låta fotonerna åka iväg som de vill?)

Men... när man släcker ficklampan, så har de fotoner som redan lämnat källan plötsligt fått ett avbrott på den förut så långa tråden - de har inte längre några fotoner bakom sig, inga som visar deras ursprung. Dessa i luften hängande fotoner verkar inte fortsätta studsa på speglarna som återstår, så som de första fotonerna alldeles nyss ju gjorde före dem. De bara dör, ett platt fall till marken direkt. Eller är det bara så att våra ögon inte hinner med att se att alla fotoner faktiskt fortsätter att gå hela vägen fram, alla långa mil, tills de sista av dem försvagasts och långsamt ebbar ut? Har man gjort experiment på detta? Jag tycker i alla fall att ämnet är väldigt spännande! Särskilt med tanke på att man vet att en elektron som klyvs av ett hinder och som fortsätter i två skilda delar, längre fram sätter ihop sig till en hel bit igen. De vet liksom vart de ska.

Upp igen!

 

Ljus 2 (2/8 2000)
Jag blev idag upplyst (he-he) om att vi inte kan se ljuset i dess faktiska skepnad. Vi kan bara kan se delar av det, somliga av de våglängder som många av våra föremål återkastar ljuset med. Ja, det tänkte jag inte så mycket på när jag skrev gårdagens ljus-text, men naturligtvis är det så. Det är därför allt ljus som vi ser har var sin färg. Men, tyvärr kastar det ändå inte något ljus över det mystiska här.

Vi tänker oss att en synlig foton är på väg till mitt öga, kommen från ett föremål som den just har studsat på. Nu släcker någon själva ljuskällan. Tja...då verkar aldrig fotonen komma fram till mitt öga, trots att den var på god väg alldeles nyss. Är det så att hela strålen från början till slut dör ut samtidigt, eller sugs de sista partiklarna in mot målet som en spagetti-ände i Lufsens mun? Jag tror att strålarna när det gäller allt ljus, synligt eller ej, dör ut med en gång (att ljuset övergår i annan energi), eftersom man inte kan få det att studsa fram och tillbaka mellan två speglar när man släckt lampan som skapade ljuset. Men varför? Har ljuset med sin dubbelnatur en komplex förklaring? Är vågformen från början till slut ett måste för fotonens överlevnad?

Det mest konstiga är:
Vetenskapsmännen har sagt att man vet att stjärnor har slocknat långt, långt bort från oss, men att vi ändå ser deras ljus eftersom det tar tid för det att nå oss. Om man då tänker sig att ljus från en slocknad stjärna fortfarande rör sig genom rymden, miljoner år efter det att källan slocknat, varför rör sig då inte ljuset i ett slutet spegelrum? Det är något här som inte stämmer. Men, nu ska jag inte terrorisera er läsare med fler ljusa idéer. ;=) Tror jag inte...

Upp igen!

 

Ljus 3 (4/8 2000)
Nu har jag släckt ljuset när det gäller fotoner för denna gång. Har fått lite respons på det jag skrivit, och går med på att det nog kan vara så att rymden inte har så många partiklar som kan absorbera fotonerna, och att de därför kan överleva längre där ute. Även om man har väggar, golv och tak täckta med speglar i ett rum här på jorden, så kan det vara så att fotoner som får studsa mellan dessa mattas av snabbt. Ljuset färdas som vi alla vet så otroligt snabbt. OK, vi säger väl så.

Upp igen!

 

Tunnelbränder (19/1 2001)
Frågan om hur VV tänkt sig utrymningar från Lundbytunneln i Göteborg slog mig ännu en gång efter att ha läst sista sidan i dagens "Metro". Utrymningsskyltarna pekar nämligen åt ett enda håll i vardera tunnel, oavsett hur långt det är till närmsta utrymningsdörr åt andra hållet. I somliga fall sitter skyltarna bara 3-4 meter från dörrarna men pekar åt andra hållet. Om man följer dem får man gå 300-400 meter (uppskattad sträcka) i den rökfyllda tunneln till nästa dörr. De sitter väl med tipskuponger på övervakningscentralen för att spela om hur många som lyckas ta sig igenom eldhavet så långt. Till och med i bortre tunnelmynningen hänvisas man tillbaka in i tunneln! VV har alltså hängt skyltarna så att de pekar bakåt i körriktningarna, inte så att de ska kunna hjälpa folk vid utrymning. Vid kraftig rökutveckling ser man kanske inget annat än skyltarna, så de kan lura folk in i döden.

I dagens "Metro" stod det att man alltid ska springa bakåt vid brand i tunnlar, eftersom röken alltid rör sig framåt i körriktningen! Då förstår jag varför skyltningen ser ut som den gör, om VV tror detta. Varför inte också prova ett trafikljus för röken, så att den stannar lydigt vid en stopplinje? Nej, nu får ni ursäkta, men jag har lite svårt att tro att detta är sant. Lundbytunneln verkar inte konstruerad på det sättet. Vad händer om jag tänder en brasa 50 meter in i mynningen? Jag tror att röken gärna rusar ut bakåt, mot trafikriktningen, och ut i friska luften! Annars vore det väl konstigt.

Ett annat exempel kunde vara att en buss börjar brinna på botten av tunneln. I mitten någonstans, alltså. 20 meter i riktning framåt syns en utrymningsdörr, men skylten intill den pekar istället bakåt, mot en dörr 300 meter från bussen. Menar VV alltså att alla ska hoppa ur bussen och springa 300 meter i blindo för att försöka nå den bakre dörren, istället för att välja den närmsta (men som efter några sekunder inte längre syns i den tjocka röken)? Bara för att man "av princip" ska röra sig bakåt? Röken torde väl sprida sig åt alla håll och helt täppa till tunneln, eftersom den brukar lätta lite från marken och vill blanda sig med luften, som är kyligare. Man ska ju krypa på marken om det brinner (om det inte är plast), och på botten av tunneln är det lägst. Vore det inte logiskt om röken nu spred sig både framåt och bakåt - uppåt? Ja, hur menar de egentligen att tunneln fungerar? Jag får väl skriva till Metro och fråga... från VV får man inga svar.

(Senare (oktober 2001): Jag har fortfarande inte fått svar från "Metro" - inte heller från VV som jag frågade ca ett halvår före dess)

Upp igen!

 

Djur och natur (14/1 2001)
Människan är ett dumt djur. Egoismen och den låga förståelsen för våra handlingar gör att naturen slår tillbaka. Nu är det miljöföroreningar, onaturlig radioaktiv strålning, radiovågor (jag väntar på de första symptomen på "3G-sjuka" pga interferenser från alla kraftiga sändare) och galna kosjukan som kommer att slå ut allt fler.

På webben hos "Ny Teknik" kan man läsa om den lilla söta apan ANDi. Baklänges står hans namn för "inserted DNA", för han är den första apan som fått en främmande gen implanterad före födseln - från en manet - för att forskarna ska ha ett djur för framtida experiment.
- Vi kan lika enkelt sätta in en Alzheimergen,
säger Gerald Schatten, en av forskarna vid Oregon Regional Primate Research Center, enligt tidningen. Läs mer om det här.
Jag undrar om Gerald Schatten tänker erbjuda sig att genom hederlig älskog låta en kvinna han väljer ut föda fram ett barn som vi implanterat Alzheimergenen i. Varför inte? Många djur har ungefär samma känslor som vi, liksom de känner smärta och har andra behov. Det man inte vill göra människor ska man inte heller göra djur.

Tyvärr drar den utbredda dumheten med sig att oskyldiga människor och djur får lida. Ju fler och större manipulationer, desto fler konstiga sjukdomar.

Bekämpningsmedel som är förbjudna i Sverige kommer in med importerad frukt som ingen brytt sig om att stoppa eller kolla (PCB, DDT mm), och dessa överlever de naturliga ämnena i våra komposter och förmultningsanläggningar, vars jord används som gödsel för våra kommande grödor. Forskarna är mycket förvånade över att även våra tillåtna gifter överlever förmultningen (se artikel även om detta i "Ny Teknik"). Jaha. Det var som sjutton.

Det enda som förvånar mig är att inga ansvariga eller kunniga ännu vaknat till och sett vad som är på gång på flera plan - hur sjuk utvecklingen är. Istället för att vakna, så diskuteras hur bra medicinbranschen går och hur snabbt man ska kunna surfa med telefoner. Samtidigt är människor utan värdig sjukvård, och bakom fina fasader sker plågsamma djurförsök. Inte undra på att medicinaktier går bra, men det är till ett högt pris! Den verkliga vinsten är egentligen noll; eller kanske en förlust. Vi "botar" många av symptomen med dyra mediciner, men bryr oss inte om varför vi drabbas.

När det skrivits om att NATO släppt 31000 missiler med utarmat uran den senaste tiden, som har en halveringstid på 34 miljarder år och leder till att stora områden förblir onaturligt strålande för ännu längre tid framöver, så har man bara tagit upp frågan om hur några få soldater mår idag. Så simpelt. Så skrämmande kortsiktigt de (politiker, läkare, forskare, investerare) "tänker". Alla djur, människor och växter kommer att påverkas för all framtid, men detta verkar inte röra dem i ryggen. De har kanske ingen känsla för hur kort tid vi faktiskt funnits på jorden men hur mycket vi ändå hinner förstöra för alltid med exempelvis kärnkraften och vapen. De tycks inte vakna ens när helvetet knackar dem på axeln, och denna nonchalans gör mig oerhört arg och frustrerad.

Kanske finns det en metod för oss vanliga människor att protestera gemensamt, en metod som snabbt leder till oro hos politiker och i affärsvärlden: om vi slutar föda barn under en 5-årsperiod, och slutar äta kött. För vad händer om vi inte gör något? Jo, snart går det då varken att skaffa barn eller äta kött, hur mycket vi än skulle vilja. Då är naturen helt färdig med djuret människan.

Upp igen!

 

Guds moral (6/5 2001)
I helgen var jag på en väldigt bra föreläsning på Vetenskapsfestivalen, med rubriken "Guds moral - om lidandets och ondskans problem". Trots ämnet, så var det en rolig och finurlig monolog som författaren och docenten Thomas Anderberg höll.

Det handlade bl.a om hur långt steget är för de flesta av oss människor till att bli riktigt onda - att en rad spärrar måste slås undan först - men att det med vissa medel går att skapa attityder och konflikter som leder till att även vi fredliga tillslut kan ta steget att börja kriga mot varandra.

Men finns Ondskan med stort O? Och i så fall - finns den inom oss människor eller är det Gud som egentligen inte är god? Ja, kan det verkligen finnas en Gud, om vi samtidigt har så mycket lidande och ondska här på jorden?

Thomas menade att många av ateisterna har låst sig vid sitt förnekande av en gud därför att de tidigt i tankegångarna har sagt sig: "Det finns så mycket ondska här i världen, så det kan inte finnas någon Gud. Klart slut." Men dessa ateister har då missat allt som går att fundera kring. Deras resonemang räcker inte hela vägen ut. Om ateisterna har slutat tänka på saken redan på detta stadium, så har de gjort det väldigt lätt för sig, menade Thomas.

Vi fick veta att det han nu skulle tala om baserade sig på hur vi i vår kultur brukar tänka oss att Gud fungerar. Han skulle inte ta ställning för eller emot en guds existens, utan bara resonera kring frågor som ondska och lidande kontra en god gud. Både ateisterna och de troende skulle få sitt lystmäte - alla utlovades depression. ;=)

Gud definierades så här:
Allsmäktig
Allvis
Allgod.

Om Gud är mäktig och kan göra vad han vill - och så vis att han ser precis vad som kommer att hända i framtiden - samtidigt som han är helt igenom god - varför räddar han oss i så fall inte från det onda?

Ja, menade Thomas, man kan tänka sig människan som ett lekande barn i sandlådan, som när mamman gått därifrån slår kamraten i huvudet med spaden. Mamman är vis och förstår att barnet kan slå sin kamrat så fort hon gått därifrån, men det är ändå inte hon som gör att barnet slår kamraten. Trots att mamman har makt över barnet, vill gott och har full kunskap över vad som kommer att ske, så kan hon inte styra sitt barn helt och hållet, lika lite som en tänkt Gud kan styra oss människor. Men varför finns ondska och lidande då, över huvud taget? Ja, här hade Thomas ganska underhållande idéer:

- Om vi tänker oss att Gud ville skapa en helt igenom god värld, där ingen lider och där ingen är ond, så skulle denna värld bestå av sniglar. Bara sniglar. De känner ingen smärta, och livet skulle rulla på tämligen enkelt. Men, detta vore väl lite för fjuttigt. Gud skulle vilja ha en större godhet, nå högre, och inte bara skapa en värld av neutrala sniglar.

- Om det fanns lite större djur - kanske ekorrar - så vore väl livet ganska så soligt ändå? Ekorrar har inga allvarliga naturliga fiender, och är vänliga själar som skuttar omkring i träden. Ja, en värld med sniglar och ekorrar vore ju trevlig.

- Men, Gud ville säkert skapa sig varelser med egen fri vilja, som kunde nå en högre nivå av godhet. En fri vilja har inte djur på samma sätt som människor - de lever mer genom känslor och intuition/instinkter. Med människan kom ett fritt val att agera för det goda. En människa skulle Gud kunna resonera med. Och nu när vi finns, så väljer vi att visa medkänsla om någon snubblar. Eller att flabba rått bakom ryggen. ;=) Utan lidande skulle heller inte medlidande finnas. Och utan ensamhet ingen kärlek osv. Med vårt fria val följde alltså det högre goda, som vi ibland måste köpa med det onda.

Detta var några av de filosofiska resonemang som Thomas menade på kan hjälpa de kristna att förstå världen genom fortsatt troende ögon. Och förresten, sa han, om allt vore gott, hur roligt vore det? All musik skulle gå i dur. Alla böcker skulle vara vackra sagor. Nyheterna skulle vara fyllda med enbart solskenshistorier, och ingen hade behövt engagera sig i felaktig politik. ;=) Tja, det var som sagt en rolig föreläsning. Och på slutet kom det fram att Thomas själv inte trodde vare sig på Gud eller på ett liv efter kistan.

Jag hade velat gå på "Varför måste hjärnan ha roligt?" idag också, men tyvärr var det fullsatt och det var många som fick vända i dörren. :=(. Det borde vara Vetenskapsfestival lite oftare.

Upp igen!

 

Skäggigt (20/11 2001)
Jag har kommit till fas två vad gäller mysteriet "Varför män har mer kroppsbehåring än kvinnor". Åtminstone när det gäller teorier som jag själv klurar på, och som känns rätt OK. Och vad har jag då kommit fram till?

Jo, jag undrar om det inte är så att männen är tänkta att dofta antingen mer eller mindre än kvinnor gör. Med "antingen" menar jag att jag tyvärr inte vet skäggets effekter när det gäller att förstärka eller tvärtom dölja dofter från svett, som runnit ner från pannan och samlats just i skägget. ;=) Låt mig därför helt enkelt säga att skägget har en doftpåverkan som kan vara till nytta i olika situationer.

Jag minns inte om jag skrivit om det förut, men för en tid sedan utfördes ett experiment angående undermedvetna kommunikationsvägar genom dofter, så svaga eller på ett sådant plan att vi inte uppfattar dem med medvetandet. Vi känner helt enkelt av varandra på många fler sätt än vi tror. I ett experiment fick män se på olika filmer som påverkade dem känslo- och humörmässigt, medan de hade en tops instoppad i armhålan. Efteråt tog man hand om topsen och lade dem i små burkar, som försökspersoner fick lukta på. De flesta kunde faktiskt avgöra om männen hade sett skrämmande, glada eller sorgsna filmer.

Vi har mycket hår på eller nära ställen på kroppen där vi har gott om svettkörtlar. Antingen kan behåringen finnas där för att dölja våra motiv och känslor, eller tvärtom för att förstärka dem. Vi kan se på de två alternativen genom ett par exempel.

Antaget: förstärkta dofter
- En man är intresserad av att para sig med en kvinna. Han har skägg, och hår både på bröstet och armarna. Hans hormonella och känslomässiga dofter sprider sig till kvinnan, som känner sig smickrad och lite tänd av hans intresse. Hon tycker att deras "personkemi" verkar funka fint, och att det ligger en slags spänning i luften mellan deras kroppar, medan det i själva verket är hans "upphetsningsdofter" hon attraheras av i sitt undermedvetna.

Antaget: dolda dofter
- En man är ute i markerna med sitt jaktlag. Det är långt före vår tid, och man ska se till att få hem ett djur innan mörkret faller. Där hemma väntar kvinnorna med att förbereda elden och tillbehören. Och där! Ja, där syns en råbock! Männen står alldeles stilla. Inne i deras krulliga skägg bollar de osynliga svettdropparna ihop sig. Råbocken märker inte av männen lika snabbt som den skulle ha upptäckt slätrakade män. Snart har man tagit djuret.

Båda alternativen låter väl ganska trovärdiga? Och om ett av dem är rätt, så måste det andra vara fel; båda kan inte stämma samtidigt. Just därför är det troligt att båda alternativen är felaktiga. Hrm... irriterande, va? ;=)

Men, om det nu är så att kroppsbehåring förstärker dofter, så måste det betyda att kvinnorna är de som är satta att välja sina parningsobjekt genom att nosa sig fram. Att kvinnorna är de som vet vad som är rätt eller fel för avkomman (nämligen den doft som luktar konstigast - den är längst ifrån kvinnans egna dofter och "inavel" undviks), medan männen famlar i blindo bland kvinnorna, så att säga.

Om det tvärtom är så att männen ska dofta mindre genom skägget, för jaktens skull, så doftar kvinnorna i sin tur desto mer genom sin bara hud - och överlåter åt männen att välja rätt parningsobjekt.

Å andra sidan är vi alla ganska blinda nu för tiden, med så mycket rakvatten, au de cologne och parfymer! Inte undra på att skilsmässorna ökar! ;=)

Upp igen!

 

Feta fakta (15/11 2001)
Forskare lät en grupp människor äta fettrik mat var fjärde timme dygnet runt, medan en annan grupp samtidigt åt kolhydratrik mat på samma sätt. Man kom fram till att den sista gruppen fick långsammare och långsammare reaktioner, medan de som åt fettrik mat låg på samma reaktionsnivå hela tiden. Man blir helt enkelt piggare av att äta fett, och den största skillnaden märktes under sen-natten.

Tanken som slog mig var då: "Aha. Om man äter fett innan man går och lägger sig, blir det svårare att somna". Jag såg för mitt inre all choklad, högar av smågodis och ostbågar jag själv brukar trycka i mig om kvällarna (och jag brukar faktiskt ha svårt att somna - men det kan ju bero på Cola Light, om det inte beror på en hjärna som aldrig vill stänga av). ;=)

I artikeln (i Ny Teknik) reflekterades det inte om detta alls. Konstigt, tycker jag. Där stod bara att skiftarbetare borde äta lite fetare mat på natten, när de jobbar, och kolhydratrikt under dagen.

Men... hur kan man utan att tveka det minsta dra en slutsats som denna? Jag menar... den som jobbar nattskift har en kropp som antagligen ställt om dygnsrytmen - för honom eller henne är dagen som natt och tvärtom.

I undersökningen framkom det tydligen aldrig varför just sen-natten gav störst skillnader; om det var på grund av den fysiska tiden på dygnet - mörkret - eller istället antalet timmar efter det att man senast fick en längre sammanhängande sömn (låt oss säga på minst 5-6 timmar). Kanske får skiftarbetare i sig för mycket fett nattetid helt i onödan, av att läsa och följa råden i en sådan halvfärdig artikel. Men okej, jag vet... det är bara teoretiskt. I praktiken fortsätter väl de flesta av oss att äta för mycket fett ändå, dygnet runt.

(Mmmm! Den var inte dum, förresten, den här chokladen)

Upp igen!

 

Kloning (15/11 2001)
I Ny Teknik hittar man alltid någon artikel om kloning. Jag har inte hunnit läsa de senaste än, men jag förvånas genomgående över en sak. Å andra sidan är det ganska typiskt - jag förvånas över så mycket som människan gör, att jag verkligen aldrig någonsin borde förvånas. Det i sig är också förvånande. ;=)

Nåväl... över till själva kärnan, så att säga. Jo, det är ju så att mannen normalt har spermier. Jag vet inte exakt vad de består av, men det är helt klart att spermien, tillsammans med kvinnans ägg, skapar en eller flera nya människor. Först bildas en cell, som delar sig till två celler, som i sin tur delar sig. Varje cell är programmerad att dela sig rätt antal gånger, och har sin speciella uppgift.

Varje cell meddelar sina efterträdare, att deras efterträdare i sin tur ska dela upp sig till olika delar av kroppen om X antal delningar. Även om varje cell härstammar från samma startcell, så ligger det i deras DNA på något sätt, hur allting ska fördela sig beroende på vilken delningsnivå varje cell befinner sig (kan jag tänka mig). Dessa "mobiliserings-planer" har människan ännu inte förstått sig på, och kanske gör vi det aldrig någonsin heller.

Det är komplicerat, det här med livets mysterier - för stort att med intellektet kunna se hur en cell kan få varje unik efterträdare på unika led att bete sig unikt - och att de med precision, genom en karta i startcellen, kan fås att hamna på vitt skilda ställen i kroppen, med vitt skilda arbetsuppgifter och kännetecken. Somliga blir en del av hjärtat, medan andra tar del i körtlarnas funktioner osv. De mobiliserar sig utifrån den allra första cellens kommandon; kommandon till de cellnivåer som ännu inte bildats. Ja, på något vis startar en sådan struktur, när spermien tränger in i ägget.

Vad jag har förstått, så tror de forskare som jobbar med kloning att man kan ta en stamcell som redan har utvecklats till en del av ett foster, och skapa en helt ny varelse av denna enskilda stamcell. Och det utan att ha med "starten" från spermietiden. De vill alltså börja några trappsteg upp från den naturliga starten, och låta de lägre trappstegen bestå av enbart luft! De övriga cellerna som jobbat parallellt med just denna stamcell får inte heller vara med. Hur kan man tro att något sådant ska fungera - att det ska kunna bildas fullkomliga människor? Ursäkta mig, men det är ju skrattretande. Människan fungerar så som hon fungerar, annars skulle vi ha sett annorlunda ut. Om det varit meningen, så hade vi kunnat bli gravida genom att tungkyssas. Men nu är det faktiskt så att det bara finns ett sätt att föröka oss på: genom spermier och ägg.

Om vi tittar på en spermie, så hittar vi allt som behövs för att skapa liv ihop med ett ägg. Varför då hitta på andra metoder, som baserar sig på att stjäla en cell på vägen i sin komplicerade utveckling ihop med andra celler? Jag får säga att det inte ser särskilt förtroendeingivande ut. Dessutom misslyckas minst 95% av alla djurförsök i kloning. Stackars alla dessa vilsna forskare! Och stackars djuren. För att inte nämna de barn som kanske kommer att födas under sådana förutsättningar!

Upp igen!

 

Kärleksbevis (27/11 2001)
MåBra:s webbversion fanns en liten notis om att det enligt en engelsk hjärnforskare går att mäta om en person är förälskad eller ej: fyra delar av hjärnan påverkas när man tittar på ett foto av en person man är förälskad i, medan mönstret ser helt annorlunda ut om man studerar en bild av en vän. Något för den 92-årige rike mannen att tänka på, kanske, som står vid altaret med sin blivande 23-åriga hustru och undrar om hon menar vad hon säger. ;=) Och kanske kommer funktionen i våra mobiltelefoner så småningom?

Upp igen!

 

Spegelvända molekyler (16/12 2001)
...stod det om i förra numret av "Ny teknik", och jag tyckte det var ganska intressant. Skulle vilja lära mig lite mer om hur allt hänger ihop. Fast det är nog mer spännande att få veta forskningsresultaten så här än att forska själv, när det gäller så små saker, för man har väl snart inte så många fascinerande metoder att ta till. Hur som helst, så kunde man i tidningen läsa att nästan alla kirala molekyler bara existerar vridna åt ett håll. De har alltså en svans enbart åt vänster eller enbart åt höger, även om de rent tekniskt skulle kunna finnas i spegelvänt format.

Aminosyror och proteiner (som ju består av 23 olika aminosyror) är vänstervridna, medan vår arvsmassas molekyler och kolhydrater är högervridna. Medicinföretagen måste tänka på detta, så att de inte skapar ämnen bestående av båda varianterna, som inte existerar i naturligt tillstånd och som inte alls passar in i människans inre system. "Ny teknik" berättade att Dopa, som getts till Parkinsonssjuka, hade högervridna molekyler bland de vänstervridna, som kunde ge biverkningar. En William Knowles lyckades sedan framställa L-Dopa, med enbart den vänstra och nyttiga isomeren.

Ämnet limonen luktar apelsin i sin högra form, men citron i sin vänstra, kunde man också läsa. Hrm... Kan det vara därför som jag aldrig tyckt om konstgjord jordgubbssmak? Sylt, glass, kräm och annat sådant med smaktillsats av jordgubbe, smakar mest kemikalier. Kanske har de tagit fel variant av gubbarna. De högervridna. ;=)

Upp igen!

 

I all hast (20/12 2001)
När jag släckt lampan och klockan passerat två sattes fantasin i rörelse. Jag tänkte på att när vi sitter på en buss som kör med konstant hastighet, så står allting stilla inuti bussen. Vi resenärer upplever egentligen inte någon rörelse, eftersom vi inte har direktkontakt med omgivningen, som jämfört med oss har en annan rörelse (jordens rotation etc): markens friktion och luftmotståndet är något som bussens utsidor och hjul jobbar med, inte vi passagerare. När någon som sitter på en plats bak i bussen reser sig upp för att gå fram till dörrarna, så färdas han eller hon snabbare än bussen, om man ser till omgivningen.

Nu fladdrade tankarna över till att måla upp ett tåg istället. Tänk er att en man springer på taket av ett dieseltåg som är på väg någonstans, som kör fortare och fortare. Mannen färdas lite snabbare än tåget, så det måste köra ikapp ett annat tåg längre fram, som mannen kan hoppa över till när han nått loket på det första tåget. Och så vidare, från tåg till tåg som kör snabbare och snabbare när han väl hoppat över på dem.

När mannen hoppar av på en station längre fram har det inte varit särskilt jobbigt med själva springandet, trots att han nådde stationen före det första tåget. Men det var jobbigt med luftmotståndet. Han hade ju färdats i direktkontakt med luften i kanske 170-210 km/h.

Tankarna lekte vidare: för att kunna färdas snabbare mellan två platser "utan känningar", skulle man kunna göra en färdtunnel som i sig färdas med konstant hastighet, och som inuti är isolerad från den yttre hastigheten/omgivningen. Ja, man kan gräva ut en tunnel mellan Göteborg och Stockholm, till exempel, och inuti lägga rullband både på marken, väggarna och taket, som konstant rör sig framåt med hastigheten 100 km/h.

Man kan växla in en väntande bil i tunnelmynningen; först får den komma in på olika "införsel-band" som ligger på rad efter varandra. Banden går som larvfötter och vänder tillbaka in under marken och runt, i varje enhet. Hastigheten ökar för varje band bilisten hamnar på, och är tillslut uppe i 100 km/h (efter att ha gått igenom en "vindsluss"). Bilisten känner bara av accelerationerna vid bandbytena. I övrigt verkar allt står stilla, eftersom varje band går med konstant hastighet - även väggarna och taket.

När bilen slutligen rullats upp på 100 km/h-bandet, där den nu (med handbromsen ilagd) reser mot Stockholm med just den hastigheten, kan föraren få starta motorn och köra för egen maskin inuti tunneln. Om 110 km/h är tillåtet att i tunneln, alltså den hastighet som mätaren på instrumentpanelen visar och som innebär skillnaden mellan bilens och rullbandets hastighet, så skulle bilen jämfört med den yttre omgivningen egentligen färdas i 210 km/h, och det utan att samma skador kan uppstå vid en olycka som på en vanlig motorväg i den hastigheten. Och utan samma luftmotstånd. Om jag inte är helt fel ute...? Man skulle ganska snabbt kunna färdas mellan Göteborg och Stockholm, utan att behöva snabbare eller starkare motorer.

Undrar förresten om det är därför som åskan lägger ut en kanal av "plasma" innan den skickar ut sin blixt? Nej, så är det nog inte, men tanken är ändå rolig att fundera på... om man kan färdas i en kanal inuti en kanal som ligger inuti ännu en kanal - och alla rör de sig framåt i universum - så kanske man kan hamna på väldigt spännande platser. Men, det är bara i drömmarnas värld. För nu hade jag somnat.

Upp igen!

 

Kvantfysik (17/2 2002)
Kvantfysik är roligt att fundera kring; nu måste jag snart skriva ner mina tankar kring Brian Greenes "Ett utsökt universum", eftersom jag inte klarar av att läsa vidare i den förrän det är gjort. Boken känns ju så irriterande meningslös med sina paradoxala motsättningar i "bevisningen" av Einsteins relativitetsteori. Sedan vill jag gärna komma till det som lockar mig desto mer: supersträngteorin.

"Ett utsökt universum" verkar få bra vitsord överallt. Nu senast i en kolumn i "Ny Teknik", där Jan Melin hyllade kapitlen om just relativitetsteorin. "Äntligen förstår jag Einstein", var rubriken. Grrr! Alla övriga och motsägelsefulla stycken, då, som inte visades i tidningen? Släpper man logiken inom sig och bara sväljer allt i en sådan bok, ja då "förstår" man väl vad som helst? Kanske så mycket att man t.ex tycker att tiden är precis detsamma som en fotons hastighet?

I boken står dessutom att fotonen har samma hastighet oavsett relativ rörelse. Det förklaras med exemplet att om något rör sig i riktning från ljuset, så når ljuset föremålet lika snabbt som om föremålet hade stått still, även om föremålet rör sig i ungefär samma hastigheter som ljuset! Men när ljuset ska studsa längre väg för att nå en spegel, så går det plötsligt inte till på detta vis. Suck! Dessutom har forskarna sedan boken skrevs lyckats med konststycket att stanna upp en foton till stillastående, för att sedan släppa iväg den igen, med samma rörelseenergi som när den "fångades in". Hrm... jag får väl skriva ett ordentligt inlägg om allt detta snart så jag kan släppa tankarna på det logiska och bara läsa vidare. Om det nu blir av...

Upp igen!