texter

Samhälle (5)

Till huvudsidan  Välj annat ämne


glasvägg
Sjuka dokusåpor (19/4 2001)
Nej, nu får det vara nog! Det är ju helsjukt! Nu har TV4 bestämt sig för att leka med djur på en lantgård i en dokusåpa också - det har gått alldeles för långt! Så här beskriver Aftonbladet att nöjeschefen Eva Swartz motiverar såpans värde:

"Deltagarna ska bedriva djurskötsel och jordbruk helt utan moderna redskap och elektricitet. De måste lära sig att mjölka kor, kärna smör, slakta djur. Allt dokumenteras av kameror dygnet runt".

På måndag börjar man visst leta deltagare, som sedan är tänkta att försvinna från såpan en efter en. Jag hoppas verkligen att det inte blir någonting av den här sjuka idén! Djur hör inte hemma i filmsammanhang, om de inte skildras stillsamt och i normal, dräglig miljö. Man ska t.ex inte binda fast katter, låta hästar skena i skräck av gevärsskott bara för att få en häftig gammaldags krigsfilm, eller kasta målarfärg på hundar för att sedan låta dem ruska av sig skiten på ett komiskt(?) sätt.

Man ska väl inte heller låta deltagare vara med och kanske försöka avliva djuren på ett klumpigt sätt för att få "underhållning", eller låta kor stå och lida till bristningsgränsen för att de inte blivit mjölkade av deltagare med tummen mitt i handen! Jag mår illa av att någon över huvud taget har kommit på tanken - tänk vad det måste ha spekulerats i hur deltagarna kommer att te sig klumpiga i sina försök att hantera djuren! Usch!

Tänk om man hade släppt loss ett vilt såpagäng på en KK-avdelning och kört ut mammorna och personalen för att få "underhållning" av okunniga medverkande. Djur är faktiskt lika försvarslösa och utsatta som människobarn i vårt samhälle!

Upp igen!

Rubriker:
Sjuka dokusåpor
De tog pappan
Ödets vägar
Huvudlöst
Löpsedlar
Fängslande?
Homo-adoptioner
Gruppkonstellationer
World Trade Center
Vedergällning
Fula telebolag
Politik=mord?
Fångvård
Företagsvård

Föregående

© Eva-Lena B


De tog pappan (2/3 2001)
Jag såg "Kalla Fakta" på TV igår, och reagerade på ett inslag som handlade om att "svenska myndigheter kommer och tar pappor från sina barn". Nej, det är inte alls så farligt som det låter - det gällde nämligen utvisningar efter avklarat fängelsestraff.

Jag tycker man hade samlat ihop en sorglig bunt människor för att få en sorts sensations-stämpel över det hela. "De kom och hämtade pojkens pappa", sa en mamma, som fortsatte: "Vi hade just slagit oss ner för att äta middag, när det ringde på dörren. Det var poliser överallt; i lägenheten, i trapphuset och bakom huset." Pappan hade försetts med handbojor och skickats i fängelse. Han hade nämligen begått ett brott. Men om detta nämndes ingenting - det var för privat. De var däremot noga med att säga "De förde bort barnets pappa".

Har tanken aldrig slagit dem att pappan själv medverkat till att hamna i fängelse, och därmed bli oåtkomlig för sitt barn? Poliserna kom väl inte och hämtade honom just för att han var pappa till ett barn? Och så talade allvarliga människor om att man måste tänka på barnens bästa i alla situationer.

Eftersom så många poliser var med under gripandet, så tippar jag på narkotikasmuggling. Vilka hade pappan i så fall sålt drogerna till? Inte till sin egen son - han var bara ett litet koltbarn - men till andra pappors barn. Tänkte han på barnens bästa?

Man talade i programmet om att det gäller BARNENS RÄTT. Men man glömde ju bort alla barn förutom brottslingarnas egna. En annan pappa, som hade fått ett 10 år långt straff för narkotikabrott, sa: "Förstår de inte att jag hade nära kontakt med mina barn?" Jaha... och hur hade han tänkt sig att barnen skulle må medan han satt av tio års fängelse, då? För det var ju hans eget val att riskera detta. Kan man räkna honom som en bra pappa, som tycker att barnen kan klara sig utan honom i tio år? Han var upprörd över att behöva utvisas efter strafftidens slut. Till Iran. Jag undrar förresten hur långt fängelsestraff han skulle ha fått för samma brott om det skett i Iran.

Om man tänker på barnens bästa, så kan man inte räkna bort de tio år man själv väljer att dra sig undan från dem. Om man tänker på barnens bästa, så kan man inte sprida narkotika till dem eller deras vänner.

Om man kommer till ett nytt land som flykting eller invandrare, så kan man väl inte räkna med att för evigt leva gott på brott och fängelsevistelser, bara genom att skylla på att man har barn?

Om det vore för barnens bästa, så skulle det i så fall vara rätt om de flesta pappor slapp fängelsestraff också! Och hur realistiskt eller logiskt är det?

Jag kan i och för sig tänka mig att det vore fel med utvisning om en invandrad person arbetat i Sverige under 15-20 år och begått ett lättare straff. Men om någon som inte bott mer än några få år i landet får ett tioårigt straff, så är väl inte utvisning någon större skillnad för barnets skull. Och barnet i sig är då ingen större anledning för att inte utvisa: pappan har ju redan bevisat sin olämplighet i att vara symbolen för barnets bästa.

Upp igen!

 

Ödets vägar (28/6 2001)
Grabben blir 10 år nästa nyårsafton. Han går i fjärde klass, och favoritämnena är matematik, diktering och läsning. Hemma hjälper han till med diverse ärenden och lär sig ta hand om tvätten. Han är smart, social och gillar att spela amerikansk fotboll.

Kanske blir grabben mycket intelligent och skicklig inom flera spridda områden - en riktig naturbegåvning. Och kanske kan han därför, genom att utnyttja sina talanger, leva ett liv som han ser som rikt? Ett rikt liv ser jag som fyllt av sådant man tycker om, och ger möjligheter att engagera sig i sådant man tycker är viktigt. Ja, ett sådant liv hoppas jag verkligen att han får. Men, möjligheterna för den här grabben är tyvärr inte lika stora som för de flesta av oss.

Han bor nämligen i Benin, ett av världens fattigaste länder. Han tillhör de folkslag som i TV-nyheterna, halvdöda av svält och vätskebrist, sågs stappla ut från fartyget som under flera veckor hade vägrats anlägga vid de Västafrikanska hamnstäderna, och som man först trodde skeppade slavar. Pojken är vårt nya fadderbarn sedan flickan i samma land, som vi sponsrade i många år, flyttat utanför Barnfondens område för att pappan ska studera teologi några mil utanför Cotonou.

9-åriga Djiman Samson bor med sin biologiska mor och två mindre syskon tillsammans med en man och hans andra fru (detta är ett polygamt hem) och deras fyra barn. Dessa 10 personer delar en enkel 1-rums-lerhydda med plåttak. Det känns viktigt att bli påmind om detta då och då - att ödets vägar för så många i världen inte det minsta liknar våra.

Upp igen!

 

Huvudlöst (11/7 2001)
Läste ni också att Robert White, som tydligen är världens främste hjärnkirurg och påvens rådgivare i vetenskapliga frågor, ska i Ukraina transplantera en kropp på en förlamad amerikansk mans huvud? Detta för att Craig Vetovitzs egen kropp inte fungerar så länge till. Officiellt.

Tja... Vetovitz önskar ju leva vidare, vilket han inte kan i andra fall, eller så blir han den första som får en hel kropp donerad och fäst på huvudet: "Jag kan dö på operationsbordet, men alla måste dö någon gång. Och då kan jag lika gärna dö och hjälpa mänskligheten samtidigt", sa han enligt tidningen.

White vill i sin tur antagligen bli megakändis. Han transplanterar till och med ap-huvuden på heltid. Jaha... åtta timmars huvudlöst arbete om dagen; så roligt för aporna...? De lever i åtta dagar med nya kroppar, men hur de mår eller om de vill byta kroppar med varandra (som dessutom inte får kontakt med huvudena, rent tekniskt), det känner vi "vanliga människor" inte till - även om man kan ha sina aningar. Vi är väl inte tillräckligt framstående för att inse hur bra det är för aporna - eller för att inse hur mänskligheten blir hjälpt genom detta.

Nej, jag tror vi alla skulle bli mer hjälpta om vi vägrade donera någonting alls, sedan läkar- och forskarkåren börjat dra mot sin egen galenskap. Låt människor och djur dö naturligt, så kanske även läkarna hinner svalna innan de får för sig att göra mänskligheten för stora skador. Man bör väl inte gå över lik för "karriärens" skull?

Även om detta är ett ovanligt fall (sådana donationer och transplantationer är förbjudna i exempelvis Sverige), så ser jag liknande tendenser på andra håll inom dessa områden. Yrkesstolthet behöver inte längre betyda att man inom sin kår gör sitt bästa för marknaden eller de livsformer som finns. Numera verkar de flesta lägga vikten vid den personliga statusen och "kändisskap" istället.

Upp igen!

 

Löpsedlar (22/7 2001)
Återigen visar kvällspressen sitt dåliga omdöme, och öppnar upp sina krassa tankegångar för allmänheten, som antas utveckla samma attityder. Något att lägga till på min gamla sida om tidningsrubriker och löpsedlar. Det senaste exemplet lyder:

"FÖRSTA DÖDSOFFRET"

...och handlar om kravallerna i Genua. Den här löpsedeln visar klart och tydligt följande om hur tidningens folk tänker:

* Kravaller under politiska toppmöten ses likt fotbollsturneringar, men istället för mål räknar man dödsoffer.

* Man hade redan bestämt sig för att det skulle bli ett dödsoffer, och nu har man bestämt sig för att fler är att vänta. Likt målen i en fotbollsturnering.

* Tidningens ledning vill inte försöka dämpa våldstrenden i samhället genom att inte uppmuntra "fotbollsturneringskänslan" de har på nämnda tidning, utan låter istället sprida den genom att visa läsarna hur man kan se på kravallerna.

"Det väntade och självklara dråpet kom, och nu väntar vi på nästa.", skulle ett mentalt citat kunna se ut, fritt tolkat ur tanken bakom löpet "FÖRSTA DÖDSOFFRET". Som om det vore helt moraliskt OK att trycka upp särskilda tipskuponger för att spela om eventuellt kommande dråp.

Upp igen!

 

Fängslande? (30/7 2001)
Jag har småläst lite då och då ur en fängelsedagbok, som just nu läggs upp veckovis på nätet, med början i februari i år och slut någon gång nästa sommar. Personen skulle sitta inne under 1,5 år efter att ha dömts till 3 års fängelse. Varför sätter man sådana straff, förresten, som de skyldiga aldrig avtjänar? Jag har ärligt talat aldrig fattat vitsen med detta, men det får bli nästa grej jag lär mig. ;=) Hur som helst, så skrevs dagboken redan under 1999, så killen bakom raderna befinner sig förhoppningsvis utanför murarna nu.

Två-tre månader har jag hittills plöjt igenom, och hunnit se att de fått två varma mål mat om dagen, förutom en mättande frukostbuffé och kvällsmat, plus fika emellanåt. Inte så illa! På Skänningeanstalten, som det handlar om här, jobbade de ungefär samma tider som kontorsfolk - men kanske med en aning mindre inspirerande sysslor? Tja, vem vet? ;=) När jag läser dagboken känner jag mig ändå nästan som en fånge, eftersom det inte verkar vara någon större skillnad mellan de knasigaste inlåsta typerna och de man ofta möter på spårvagnarna. Inte är man så mycket friare heller. Skillnaden ligger väl i att vi utanför murarna vet att vi kan röra på oss lite mer om vi bara "vill". Ja, om vi har ett yrke med lång semester, vill säga. ;=). Och om vi har råd.

Nej, så ska jag väl inte säga. Fy på mig - jag som kommer ut på härliga utflykter till fots, med bil, på MC eller trampcykel ska ju inte klaga så mycket. Frihetslängtan är en stor del i mitt liv, så jag vet inte om jag klarat ett längre straff. Kanske högst ett par månader för vapenvägran - vintertid.

En skillnad mellan mig och somliga av fångarna är kanske att jag nog ser det som "mitt eget fel" att jag befinner mig där jag är. Jag beskyller inte staten för att ha gått i mina skor, eller för att ha tvingat mig göra tabbar. En del försöker ju tjäna mer pengar på andras bekostnad; det är liksom en sport för många svenskar att "lura staten", i deklarationer eller genom att få bidrag de egentligen inte är berättigade till. Om de sedan blir upptäckta, skyller de på att själva ha blivit lurade av staten - eller att det egentligen är moraliskt rätt, som de gjort.

Visst vet jag att alla har olika syn på vad som är rätt eller fel, men om lagen är skriven som den är, så förstår man ju också att det är detta som staten har att gå på vid bedömningar av brott. Så om jag bestämmer mig för att göra något olagligt, så vet jag att jag måste stå för det juridiskt om det upptäcks. Svårare är det inte. Staten i sig dreglar inte efter att få sätta mig innanför galler; det kostar ju alldeles för mycket, och så intressant är jag inte som person eller del av folkgrupp.

Däremot kan jag tänka mig att polismyndigheterna är ganska bekväma av sig, och att de därför granskar redan kända kriminella personers kretsar mer än andra. En skum affärsman som har en massa släktingar i samma bransch, eller vänner som utför liknande brott, löper säkert mycket större risk att åka fast än den som arbetar i ensamhet. Om jag skulle råna en bank, skulle jag mycket lättare komma undan än de som umgås med många "kändisar". ;=) Anledningen till att många känner sig särskilt utpekade av polisen tror jag beror på detta, istället för att staten skulle vilja "sätta dit just dem".

Efter denna långa, moraliska harang, kanske många tror att det är en odräglig typ som skrivit fängelsedagboken jag läst en bit ur. Inte alls - det verkar vara "en vanlig svensk". Så vanlig att denne än så länge inte berättat mycket alls om det egna brottet. Tyvärr tycker jag därför det saknas en dimension i dagboken, vilket fick mig att skriva ovanstående reflektioner. Men, det är ändå ganska intressant att få se glimtar av ett vardagsliv innanför murarna till en öppen anstalt, så kolla in dagboken själva.

Upp igen!

 

Homo-adoptioner (19/8 2001)
Läste en insändare i "Metro" den 16:e, angående homosexuella och deras framtida eventuella rättigheter till adoption av barn. En debatt pågår tydligen i tidningen. Jag har inte läst tidigare insändare, men genom en annan sådan i samma tidning har jag förstått att någon kallad "Barnens rätt i samhället" tidigare skrev att de homosexuella är egoistiska som vill adoptera barn (vilket jag förresten tycker många heterosexuella barnlösa par också verkar vara).

Hur som helst, just denna insändare fick mig att reagera inte bara på grund av den iskalla människosyn som lyste mellan raderna, utan även frånvaron av intellekt. Argumentet som användes emot adoption till homosexuella par verkar dessutom vara ganska vanligt, trots att det egentligen inte är ett fullgott argument: sjukdom. Här är insändaren:

"Svar till signaturen Anna Andersson (15/8).
Snälla Anna, det signaturen "Barnens rätt i samhället" skrev den 13 augusti var klarsynt, intelligent och helt korrekt. Du rackar ned på hans eller hennes åsikter men har helt uppenbart inte reflekterat över att det kanske är din snedvridna verklighetsuppfattning och moral som egentligen är fel.
Ingen intellektuell människa kan komma undan det faktum att homosexualitet är en genetisk och psykologisk defekt som skulle behöva vård i stället för acceptans.
"

Låt oss tänka oss att homosexualitet är en sjukdom, eftersom detta tydligen var argumentet emot föräldraskap för den här skribenten (vad nu moral och verklighetsuppfattning har med det att göra). I så fall övergår vi nu till att resonera om sjukdomar i kombination med föräldraskap.

Vilka sjukdomar kan föräldrar ha, utan att deras barn blir lidande? Barn lider ju om föräldrarna lider, oavsett om sjukdomen är psykisk eller fysisk. De tycker antingen synd om sina föräldrar, eller lider av att bli misshandlade, nonchalerade, mobbade eller påverkade av jobbiga känslor. Vilka mer sjukdomar ska få vård men inte acceptans? Och vad gör vi med de föräldrar som har drabbats av obotlig cancer? Där fungerar ju ingen vård.

Många barn har föräldrar med depression, drogproblem, hormonförändringar, psykiska men av jobbiga händelser, reumatism, cancer, HIV, nedsatta organfunktioner, fetma, psykopati, allergi osv.

Vilka sjukdomar är det som barnen måste hållas undan? Och vad borde de föräldrar göra, som råkar få en sjukdom först efter det att de blivit föräldrar?

Frågan blir ganska komplex om vi ska börja förbjuda föräldraskap pga sjukdom. En stor mängd barn skulle bli föräldralösa.

Jag tror att barnen föredrar att vara med sina sjuka men sympatiska och harmoniska föräldrar, istället för att tillbringa sin fritid på institution eller hos extremt friska adoptivföräldrar (om det finns några sådana över, när barnen till alla sjuka föräldrar måste få plats någonstans där ingen är sjuk). Barnen tycker säkert inte att det gör något om föräldrarna är dammallergiker eller förkylda. Däremot bör barn som bor i familjer där de far illa få extra vuxenstöd och flyttas till ett harmoniskt hem.

Barnen ska inte - och får inte - ta del i föräldrarnas sexliv. Om mamman eller pappan har sex med kvinnor eller män, ska inte ha någon betydelse för barnen. Föräldrarnas roller ligger på helt andra områden. Om sexlivet ses som en sjukdom av insändar-skribenten i detta fall, så är det alltså en sjukdom som barnen inte alls behöver lida för.

Vad väljer vi att föra vidare till våra barn? Vilka gener är det vi tvingar på dem när vi föder dem? Borde vi oftare avstå från att föda barn, om vi har anlag för allergier, cancer eller andra sjukdomar? Hur stora är riskerna att få sjuka barn, och hur mycket lider i så fall barnen av att ha sjuka föräldrar eller själva vara sjuka? Jag tror inte man hittar några bra svar på dessa frågor genom att med några rader säga att sjukdom är ett argument emot adoption.

Attityder förs likt ärftliga sjukdomar över till barnen i ett hem, omedvetet eller medvetet. Hat och förakt mot andra människor är något som många aldrig skulle vilja införliva hos sina eller andras barn, medan andra är så ivriga att de vill pusha för det i tidningar.

Somliga barn har föräldrar i utsatta situationer, såsom att de har "fel" yrke, personlighet, frisyr, hudfärg eller utseende (svårt att få arbete, mobbning mm pga fördomar). Barnen kan därför själva bli mobbade eller få mycket dåligt självförtroende, eftersom de känner sig annorlunda eller inte får uppleva samma vardagsliv som de flesta andra barn.

Om det vore avvikelser i barnens vardag som skribenten vill fördöma (istället för att ställa sjukdomsdiagnos), så kan forskarna om de vill börja titta på hur stora skillnaderna kan vara mellan familjelivet hos homosexuella kontra heterosexuella par. Jag kan börja med att fråga hur stora skillnaderna kan vara mellan heterosexuella par. Lever alla sådana familjer precis som deras grannar lever? Har man samma attityder, samma känslor för varandra (och hur visar man dem?), samma uppfostringsmetoder, kulturella intressen, jämlikhet och intelligens? Det betvivlar jag starkt.

Det vore tråkigt om alla vore lika. Däremot vore det inte alls tråkigt om alla försökte att inte föra intolerans, hat och förakt vidare, generation efter generation. Barn behöver harmoni, kärlek, stöd, uppmuntran, trygghet, lek, hjälp och goda attityder. Om de har annorlunda föräldrar (t.ex med en annan hudfärg), så ska det enligt det ideala vara lika naturligt som livet självt. Det annorlunda kan dock vara tungt att bära; vem har det inte extra jobbigt med en helförlamad eller blind förälder? Jag tror dock att omgivningen antar att det är jobbigare än det faktiskt är för dem som lever mitt i detta. Och att homosexuella föräldrar knappast ter sig särskilt annorlunda alls, när det väl kommer till kritan. Allt som är annorlunda för barnens del, när det gäller homosexuella par, beror ju mestadels på föräldrarnas personlighet. Och vi är alla unika. Kvinnor i heterosexuella förhållanden kan bete sig likadant som män (enligt gamla klassiska definitioner), liksom män kan ha "kvinnliga" sidor. Även om det finns generella skillnader mellan hur kvinnor och män beter sig och fungerar, så finns det stora variationer när man väl tittar bakom statistiken.

Barn som har adopterats har genomgått traumat att på ena eller andra sättet förlora sina biologiska föräldrar. Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse i de flesta fall, och efteråt behöver barnen stort stöd, förståelse, lugn och ro och massor med kärlek. Livet har sina ödesvägar, förutbestämda eller ej, men man måste vara extra försiktig med barn som förlorat hela sin grundtrygghet genom att föräldrarna ryckts bort. Ingen kan säga sig "ha rätt att" adoptera ett barn. Det är istället barnet som har rätt till det som det behöver.

Jag förstår därför dem som inte är säkra på att homosexuella par ska få adoptera "som vore det en rättighet". Men därifrån är det mycket långt till att säga att homosexuella par aldrig passar det aktuella barnet, eller att barnet aldrig är starkt nog för eventuella "svårigheter" av det slaget. Det finns nämligen så mycket gott som de kan få i gengäld, och det är som sagt inte säkert att föräldrarnas sexuella läggning gör dem annorlunda än heterosexuella. Inget säger att varje heterosexuellt par är bättre föräldrar än varje homosexuellt par.

Varje människa, oavsett sexuell läggning, har mer eller mindre av de sidor och kombinationer som barn behöver. Skribenten kan aldrig veta vad som är rätt eller fel utan att undersöka varje uppkommet fall. Och detta oberoende av om han eller hon ser homosexualitet som en sjukdom.

Upp igen!

 

Gruppkonstellationer (29/8 2001)
Det är inne med "queer". Man "ska" vara queer om man är modern, likaväl som man "ska" använda keps även om man ser ut som en byfåne och svettas mer än andra.

Queer är kul, tycker många. Det är istället viktigt - ett nödvändigt ont - för andra. Allting verkar tillhöra och även ha två olika sidor.

Den undermedvetna sidan med queer (eller för all del kepsbärande) verkar inte särskilt intressant: det tycks gälla att avvika på "rätt" sätt, om man nu ska avvika alls från "den traditionellt moderiktiga" massan. Man ser till att alltid tillhöra en erkänd grupp i samhället, så att man aldrig behöver stå ensam, även om man säger sig stå utanför.

Man säger sig tillhöra färdiga mallar: punkare, skejtare, hiphopare, rapare, raggare, knuttar, heterosexuella, feminister - eller queerfolk. Därigenom är man trygg i vetskapen om att ha skaffat sig en identitet; en stämpel som säger att man tillhör en godkänd gemenskap - särskilt om en erkänd författare tycker likadant som man själv i frågan.

En person som stödjer queer-rörelsen kan rakt ur hjärtat säga att killar som är bögar är mjuka och gulliga - att de alla helt enkelt bara är sådana! Som om de vore en och samma person allihop, därför att de tillhör gruppen "bögar"!

Somliga queers-inspirerade verkar alltså inte ha något emot att dra alla bögar över en och samma kam, och säga att sådana killar har en utmärkande och god personlighet. Genom att upphöja gruppen "bögar" visar de själva att de tycker att en sexuell läggning är bättre än en annan, och därmed dömer de ut människor lika mycket som de tycker att "vanligt folk" dömer dem. Härmed låter queer-inspirerade inte heller andra människor vara ifred i sina unika identiteter. Den heterosexuella normen vill de omedvetet byta ut mot en anti-hetero-norm, vilket inte vore bättre det. :=(

Detta med grupptillhörighet är det viktigaste för många. De vågar inte vara individer i sitt naturliga format, men vill ändå försöka göra sig unika, genom att ansluta sig till en grupp som inte alla tillhör. De har ett starkt behov av att hela tiden berätta för alla hur väl förankrade de är i denna grupp. De är en del av en ganska stor massa. Så, vari ligger skillnaden i dessa människor, gentemot det unika som finns hos var och en hos "vanliga människor"?

Vem bestämmer vem och vad som är "annorlunda"?
- Svaret är ganska intressant att fundera på. Mediefolket, är en tanke som slår mig. De väljer vilka som får ta plats i etern, och har en inriktning som fokuserar mer på dem själva som personer, istället för att arbeta för en mer vidsträckt och naturlig omvärldsbevakning. Resultat: mediefolk ter sig alltid "rätt" (och utpekas dessutom som "annorlunda") när de intervjuar varandra.

Vem bestämmer vad som är rätt?
- Tja... här tycker jag också att ordet medier knackar på, liksom producenter och marknadsförare av onödiga eller attitydförvrängande prylar. De kan lätt hjärntvätta många unga människor och har ett stort ansvar.

Är det de som säger sig vara annorlunda, de som har de rätta, men ack så förutsägbara, attiraljerna för en annorlunda(?) människa, som har satt etiketter på alla människor utanför deras grupp?
- Tänker vidare...

Är "de annorlunda" som tillhör en grupp i själva verket ganska lika varandra och inte alls särskilt individuella, medan resten av befolkningen består av andra unika, individuella varelser?
- Tänker vidare...

Nåväl... den medvetna sidan av queer-rörelsen kan till viss del förklaras med påståendet att våra sexuella roller och identiteter helt sägs grunda sig på hur vi har uppfostrats av våra föräldrar och samhället i stort; att alla har tagit för givet att vi skulle bli heterosexuella och att vi nu ser på allt med filtrerade ögon. Enligt queer-teorin spelar enbart sociala faktorer roll för vilka vi blir och hur vi reagerar, långt bortom biologisk påverkan.

Jag tror personligen att hormoner och andra kemiska ämnen spelar den största rollen för hur våra sexuella och biologiska kroppar utvecklas. Vi består ju till största delen av kemiska sammansättningar. Men jag uppskattar verkligen att frågan om uppfostran till traditionella könsroller kommer upp till diskussion. Oavsett kön, ålder, hårfärg, skostorlek eller sexuell läggning, bör vi alla få samma möjligheter och goda behandling i det sociala livet.

Det finns fler och intressantare saker att diskutera bredvid den sexuella identiteten. En av dem är: varför lever vi i sådana familje- och företagskonstellationer som de flesta av oss faktiskt gör? Och varför är det så viktigt för många med ovanstående beskrivna grupptillhörigheter? Hur har samhället gjort oss sådana - om det nu är samhällets verkan? Hur som helst så finns det väldigt många självskrivna regler, som inte gagnar alla och som inte har någon direkt logisk grund.

Ämnet är intressant, men jag får nog sammanfatta mig lite kort nu, för att tydliggöra mitt syfte och inte orsaka sömnsjuka hos den som orkat läsa ända hit:

Äkta feminister, queerfolk, punkare etc talar om och är intresserade av sakfrågor, eller försöker lösa problem. De ser förstås inte bara rörelsen som ett begrepp eller en häftig grupp som de vill tillhöra.

Upp igen!

 

World Trade Center (11/9 2001)
Människans grymhet är ett faktum. Det går inte att formulera katastrofen med ord, även om många förstås försöker få fram roten, sanningen och pulsen i det otroligt jävliga i flygkapningarna och krascherna mot de olika byggnaderna i USA - de övertydligt symboliska terrordåden.

Det mest skrämmande tycker jag nästan är att journalister i TV- och radiosändningar säger att man nu väntar på vedergällningen. Som om den vore självklar - och som om de - ifall den inte är det - försöker krysta fram den. Vill folk i gemen föda fram ett krig, utan att ens tänka på följderna? Ja, det verkar nästan som om alla "civiliserade" nu också vill göra terroristdåd!

Grymheten sprider sig som ringar på vattnet - den smittar. Det är nu ansvarsfulla människor måste gå försiktigt fram och inte hetsa fram känslomässiga hämndaktioner som gör allting ännu värre. Alla andra kan inte agera lika grymt som dessa terrorister. Tvärtom så måste vi tydligt visa att det var helsjukt gjort, och något som normala människor inte befattar sig med. Man bör inte ha stridslystna reportrar i etern! :=(

Det är så oerhört synd om dem som drabbas av grymheter som dessa. Så meningslöst! Bilderna från området vid World Trade Center visar något som ser ut som resterna efter en svårare jordbävning.

Har annars inte sett eller hört så mycket - vet inte om jag vill veta mer... och jag vill helt klart inte kunna tänka "Det var väl det jag tänkte inför valet", om Bush verkligen kör en vålds-hämndaktion som han lovade i ett offentligt tal. Även om det visar sig vara den saudiarabiske terroristledaren Usama bin Ladin och hans organisation, som vissa experter tveklöst tror. Våld föder våld om man inte är civiliserade nog.

Upp igen!

 

Vedergällning (12/9 2001)
Jag tror jag skriver lite till angående mina rader här igår (se stycket "World trade center". Både för att jag inte fick med "allt" jag egentligen ville ha sagt, och för att jag fick ett mail, där en person som brukar vara väldigt klok säger sig avsky hämndaktioner men att det denna gång kanske är nödvändigt, för att dåden var av sådan dignitet. Att det är ett måste för att terroristerna inte ska våga sig på något liknande igen. Jag förstår tankegångarna. Men, det är en sak som brukar glömmas bort i sådana här sammanhang, då besluten fattas lite för snabbt.

De psykopater som planerade och utförde terrordåden bryr sig nämligen inte ett dugg om ifall oskyldiga drabbas i en vedergällning - de struntar blankt i om deras eget folk får lida. En hämnd som går ut på kollektivt straff stör inte psykopaterna ett dugg, medan de oskyldiga, vanliga människorna däremot får lida ännu mer. Det är just bristen på empati som kännetecknar psykopater!

Dessutom förstår man att USA:s ledning inte får en "vänligare" attityd gentemot personer de inte sympatiserar med, om de blir anfallna av dem, som genom dessa terrordåd. För vad kan dåden förändra till det bättre? De inger verkligen inte respekt för terroristerna som individer; tvärtom. Man kan alltså inte åt något håll förändra en politik till det bättre genom våld.

Betänk därför vilka obefintliga hinder för nya terrordåd en våldshämnd mot terroristernas folk skulle ställa till; snarare inga alls. Det går aldrig att få rättvisa genom våld - bara ännu fler förlorare, och kanske krig, som ger ytterligare förlorare. Skulle någon inblandad människa tjäna på ett krig? Minst av allt skulle terrorister/psykopater behöva lida, så känslolöst som de ser på omgivningen och livet.

Till denna punkt borde alla ansvariga politiker och offentliga personer tänka. Liksom reportrar, som borde vara neutrala istället för att spekulera eller ställa ledande frågor i nyhetsinslagen.

Andra medel än våldshandlingar borde sättas in mot terroristerna - oskyldiga ska inte behöva betala som våldsoffer. Vilka dessa medel är, borde intelligens och sunt förnuft få avgöra från gång till gång. Och man måste tänka både globalt och långsiktigt.

Men, men... mina små tankar är just bara en enkel människas små tankar - och jag vet ju att det säkert är mer komplicerat än att några terrorister har velat visa sin makt. Det är väl även så att många borde uppdatera och skärpa sig i samspelet mellan olika länder, religioner, folkslag, sociala skikt och kulturer. Om man inte lyssnar på andra, så lyssnar ingen heller på en själv.

Upp igen!

 

Fula telebolag (28/10 2001)
Kan det verkligen vara lagligt av telebolagen att ta betalt (ca 60 öre under lågtaxa-tid, och antagligen mycket mer vid högtaxa) för ett samtal som aldrig kopplas till den mobiltelefon man ringer upp? Om man ringer någon som har sin mobiltelefon avstängd, kanske för att han eller hon befinner sig i en källarlokal, och man därför hör telebolagets röst säga: "Numret kan ej nås för närvarande. Var god försök senare", så får man alltså betala - för ingenting! Fy, så fult! Är det inte för j-ligt?

Upp igen!

 

Politik=mord? (29/11 2001)
Såg att moderatledaren Bo Lundgren tycker att ärkebiskop K G Hammar ska sluta, därför att han "agerat vänsterpolitiskt" genom att inte stödja bombningarna i Afghanistan. En biskop ska inte framföra politiska åsikter i kyrkan, tycker Lundgren.

Om jag bortser från att jag inte vet något om hur biskopen sköter sitt jobb, och från all historik vad gäller kyrkans politiska ställningstaganden, så slår mig frågan: Sedan när är dödande detsamma som politik?

Den största meningen med kyrkan är väl att få människor att leva i fred med varandra. Det är den del av kyrkan som är gemensam med Det sunda förnuftet. Även politiker kan ibland vidröra detta ämne, men att döda eller låta leva är därmed inte detsamma som politik. Skönt att varken gå i kyrkan eller rösta på moderaterna!

Upp igen!

 

Fångvård (13/12 2001)
Jag såg "Dokument inifrån" om svensk fångvård (eller rättare sagt fångförvar) ikväll, och uppfattade hur otroligt tafatt allting verkar skötas. Inget tydligt mål finns med verksamheten. Man bryr sig inte alls om att jobba för att fångarna inte ska återfalla i kriminalitet när de väl kommer ut, och det gör ingen skillnad i straff om fångarna utvecklas och sköter sig eller ej. Även om de bara drogar sig igenom fängelsetiden kommer de ut lika snabbt som dem som verkligen vill förändra sina liv till det bättre. Ingen av fångarna får hjälp med sina problem, dem som kanske är anledningen till att de hamnar i bråk eller drogberoende.

Som kontrast visades hur man arbetar med fångvård i Kanada, och svenskar har nu varit där på studiebesök. Förhoppningsvis har de lärt sig inse vad fängelser måste vara till för. I Kanade finns en mening med verksamheten, som kommer ur viljan att förebygga nya brott, och där har man de senaste tolv åren fått ner återfallen med 50%.

Den svenska myndighetens chef ser inte någon mening med att informera eller entusiasmera medarbetarna mot gemensamma resultat. Hellre låter han dem alla sväva fritt i enskilda "sysslo-bubblor", vilket gör fängelsetiden meningslös för fångarna och omgivningen. Det blir också samhällsekonomiskt dyrare. Om chefen mot all förmodan hade kunnat få ihop en fungerande programform, så finns det kanske ändå inte tillräckligt med pengar.

Jag blev faktiskt väldigt förvånad över att de helt enkelt bara håller fångarna vid liv genom att ge dem mat och husrum. Jag fick känslan av att man skulle kunna byta ut fängelsepersonalen mot Konsum-anställda redan imorgon, utan att märka någon skillnad. Men, vi får väl hoppas att man hittar en bra lösning och att myndigheter emellan kan samarbeta bättre.

Upp igen!

 

Företagsvård (16/12 2001)
Inte många företagare verkar tänka på hur många kunder eller uppdragsgivare de förlorar för att de missbedömer värdet av människor de stöter på i olika sammanhang. Av ren nonchalans får företagen därför dåligt rykte som slarvigt eller obehagligt. Visserligen stämmer detta ganska väl - på ett företag som inte är slarvigt är man ju mer måna om sina relationer, oavsett vilka.

Företag som inte är väl fungerande helt igenom genomskådas ganska lätt. Ofta sker det när det är dags att söka nya medarbetare, eller säga upp befintligt folk. Då glömmer man att alla dessa människor (tidigare, eller eventuella framtida anställda) är potentiella inkomstkällor: kunder, uppdragsgivare eller kontaktpunkter.

Flera gånger har jag hört människor berätta, att när de kommit för att intervjuas för ett jobb så har man inte förberett det på företaget; man blandar ihop de sökandes namn och vilka tjänster de är intresserade av, man säger att man egentligen inte hinner intervjua eller att någon annan egentligen skulle ha gjort det, och folk springer som yra höns och frågar saker, kanske för att fler än en har sagt upp sig och slutat. Vilket intryck ger detta? Vem vill arbeta på ett sådant ställe, och vem vill anlita deras tjänster?

Det är viktigt att man bemöter dem som är intresserade av en tjänst väl, även om man inte är intresserade av dem, eftersom det bl.a gör ett intryck som består i deras kommande arbetsliv. Svarar man t.ex inte på frågor inför en eventuell ansökan, så uppfattas det som nonchalant och oproffsigt, och företaget riskerar att bli omtalat hos branschens uppdragsgivare (eller tänkta framtida sådana). Inte så nyttigt...

Kunder - eller eventuella framtida sådana - som blir överösta med fjäsk, kakor, upprepade telefonsamtal och reklam, skräms också bort, eftersom de känner sig anfallna av ett företag i panik som riskerar konkurs.

Det borde vara mer naturligt att behandla alla väl där man verkar. Även om man bara ska låta en 17-åring ta ut sitt lilla studiebidrag från banken, medan man själv lyfter mångfaldigt så mycket. Alla sitter vi ändå på något sätt i samma båt, och vad 17-åringen gör med sin framtid, liksom vilka företag som kommer att anlitas i det framtida yrket, är helt klart påverkat av hur han eller hon blir behandlad. Dessutom blir ju alla mycket gladare av att bli trevligt bemötta. Det smittar! :=)

Upp igen!