texter

Samhälle (1)

Till huvudsidan  Välj annat ämne


glasvägg
Barbie (12/2 1999)
Det talas fortfarande om att Barbie måste vara boven till kvinnors tänkande om sig själva när de vill vara smala och snygga. Tanken är ju god (att man vill börja nysta i orsakerna) och det känns ganska logiskt att dra sådana slutsatser, men jag tror ändå inte på det.

Jag minns fortfarande hur det kändes att leka med Barbiedockor, lego, trasdockor och sådant som fanns i slutet av 60- och början av 70-talet (det var faktiskt inte så mycket grejor). Då om nu borde vi flickor i så fall blivit påverkade av Barbie eftersom vi inte överöstes av så mycket andra intryck från TV och olika kulturer/länder/tillverkare som nu. Barbie var en kvinnofigur, men ingen mänsklig sådan. Barbie var och förblev en docka, hur mycket jag än fantiserade om hennes liv och vardag. Trasdockan hade ett mjukare och klumpigare utseende, men den var inte annorlunda i grad av verklighet. Var och en var olika, men båda var bara leksaker, två verktyg för fantasier som inte berodde så mycket på deras utseende utan mer på en diffus känsla för det jag fantiserade om och lekte.

Vuxenskapet var så abstrakt. Inte ville jag bli vuxen på riktigt - det kändes lite farligt, onödigt och trist. Det enda som verkade roligt var att få bestämma över mig själv. Vuxenskapet kändes som en slags vägg att gå in i, en diffus gräns som skulle komma någon gång i framtiden. Liksom nu var det svårt att se sig själv i en helt ny roll i en helt annan kropp, i en annan tid, i ett yrke och familjeliv jag aldrig sett (försök se dig själv om 25 år - och betänk att du nu har mer erfarenhet än när du var ett barn. Visst känns det ganska abstrakt?) Därtill var allting var större, och så mycket runt omkring var nyheter jag aldrig förut sett eller upplevt. Barbie var bara en välkänd leksak, lite halvtråkig och död så fort jag lade den ifrån mig, medan framtiden som kvinna var någonting långt bortom detta.

Barn tror inte att Barbie representerar en riktig kvinna, lika lite som de tror att ett kramdjur representerar ett riktigt djur. Leken är bara barnets egna känslor och tankar. Det barn tar intryck av utifrån är verkliga händelser.

Verkliga människor syns bl.a:

  • i TV-såpor
  • i reklam
  • på bio
  • som illustrationer, konstföremål och TV-"hallåor"
  • i vimlet bland ovanstående (som valt att synas bland dessa andra som ser bra ut)
Barn gör så småningom som de sett de vuxna göra, och tonåringar vill inget hellre än att vara rätt, oroliga som de är att göra bort sig. Men redan små barn vet att se skillnad på verklighet och lek. Jag tror inte leksakerna i sig är farliga om de inte tvingar barnen att känna hat eller dominans mot andra.

Upp igen!

Rubriker:
Barbie
Myten om framgång
Fröken Sverige
Civilisation?
1 Maj
Cash-bankkort
Urinvånare i GBG
MC-polis

Forts...

© Eva-Lena B


Myten om framgång (24/1 1999)
Medierna gör sitt bästa för att förstärka myten om framgång. Kanske är det deras sätt att förstärka det egna självförtroendet, men det skulle kunna göras på andra sätt. Speciellt genom ett så kraftigt medium som TV.

I gårdagens Arbetet Nyheterna fanns en väldigt typisk artikel; en intervju med Ann-Sofie Olofsson, som tydligen spelar en av rollerna i en TV-serie kallad "Vita lögner". Underrubriken lyder:
Hon är en tjej som verkar ha allt. Hon är fotomodell, skådespelare och dessutom jättetrevlig.
Tja... att vara jättetrevlig kan man komma långt med, det håller jag med om. Social kompetens är viktigt nästan vad man än håller på med. Lustigt nog verkade det ses som en extra bonus, något som inte alls behövde vara så självklart. Det viktiga här var att denna Ann-Sofie var framgångsrik för att hon både är fotomodell och skådespelerska. Hon verkar ha allt, som det stod. Jag tror säkert hon är nöjd själv, eftersom hon arbetar med sådant hon tycker är roligt; "Kul att få vara nån annan en stund", uttryckte hon det enligt rubriken. Jag har aldrig sett henne själv, men kanske är hon till och med en duktig skådespelerska som förtjänar all god kritik. Det hör hur som helst inte hit.

Tidningarnas och TVs förtjänster ligger mycket i denna myt att man bara är framgångsrik om man arbetar inom medierna och/eller har hög årsinkomst. Det skall helst vara så att alla under 30 skulle vilja bli skådespelare eller fotomodeller för alla artiklar, program och TV- såpor. TV-personligheter som kan intervjuas internt i alla kanaler av andra TV-personligheter, för att försöka belysa och hylla det egna yrket som framgångsrikt. Kanske för att få högre lön?

Tänk om medierna användes till det de borde vara till för: att framföra intressant eller viktig information och riktigt bra underhållning. Inte bara tjäna som klubb för inbördes beundran.

Tänk om det varje dag på schemat fanns ett program eller en artikel om hur det fungerar inom ett visst (annat) yrkesområde, för att göra det lättare för alla ungdomar att välja utbildning - en annan utbildning än medialinjen.

Tänk om det varje dag visades reportage om hur det var för olika flyktingar innan de kom till Sverige, med intervjuer om deras erfarenheter och jämförelser, för att vi andra skulle få en bredare allmänbildning.

Tänk om även medierna kunde förstå att framgång är när man själv nått det mål man satt upp för sig, och att detta mål kan ligga väldigt långt från skådespeleri. Att man inte alls skulle se sig själv som framgångsrik om man exempelvis inte jobbade inom vården, för att vårdyrket är ett av de viktigaste arbeten som finns. Framgång ligger inte i att synas, att vinka i rutan - utan i att sträva efter utveckling och ett mål man själv tycker är bra. Vilken lön man än får av omgivningen, som i sig har andra mål och därför värderar det egna yrket på ett annat sätt än man själv gör.

Gårdagens Aftonbladet hade en lång lista över inkomsterna hos några kvinnliga sångerskor, som skulle vara beviset för hur framgångsrika de varit. Jaha...? Är det alltså pengarna det gäller? Är pengar den sanna livskvaliteten? Är pengar måttet på hur mycket nytta/nöje vi skänkt vår omgivning? Njä...ekvationen går inte riktigt ihop, tycker jag, som dessutom tycker att priset på CD-skivor är flera gånger högre än nöjet att lyssna på artisten. Bara som ett litet exempel. ;=)

Medier! Tänk efter, vad är det ni för över till kommande generation?

Upp igen!

 

Fröken Sverige (28/3 1999)
Det finns unga kvinnor i hela Sverige, och alla ser de olika ut. Var och en är unik med sitt utseende och sin personlighet. Personligheter, idéer och filosofier kan påverka andra - som i sin tur kan börja fundera runt samma ämne. En folkrörelse kan rulla igång med nya tider, nya uppfinningar och förändrade attityder som följd. Men utseendet, till skillnad från dessa kvinnors inre, är alltid något som är förbehållet just de enskilda kvinnorna. Var och en har ju sitt eget utseende, och det går inte att göra så mycket åt det utom att förändra attiraljer och detaljer. Om man inte vill operera sig, förstås...

Ännu en Fröken Sverige-uttagning har körts, och frågan är vilket syfte detta har. Kan det vara så att den ska få oss kvinnor att skämmas över hur vissa av oss beter sig? Att somliga av oss kan tänka sig vara som en ko på boskapsmarknad?

Att det finns en ung kvinna boende i Jämtland eller Skåne som har en viss kropp, det ger jag blanka f-n i! Varför skulle jag vilja se denna kropp visas upp på olika sätt i TV (om den inte vore upparbetad från total förlamning och det innebar ett rent under att hon nu kunde gå)? Vad vinner jag på att se denna kvinnas kropp? Hon kan göra precis vad hon vill med den, men inte sjutton berör den mig, den är totalt ointressant eftersom jag själv inte kan göra något med den eller få större förståelse för något här i livet. Kanske är det något för männen däremot, om vi talar om heterosexuella. De kan fantisera kring ett möte med denna vackra kvinna (trots att det vimlar av sådana utanför dörren som kan beskådas när som helst - Fröken Sverige-uttagningen gör varken till eller från) men för kvinnorna är det bara pinsamt, tycker jag.

Vissa sportsändningar är på ett sätt likadana; de talar om ledband och hälsan hos en längdskidåkare, om hur mycket det har tränats på sistone, om hur det gick (fastän vi just kunnat se hur det gick i TV-sändningen), men detta har ju en annan poäng och det är att sporten inte är förknippad med en enda person. Alla kan vi träna upp vår kondition och vår hälsa, oavsett utseende. Vi kan försöka bli lika bra som proffsen om vi vill - det finns någonting som kan intressera även andra än huvudpersonen och dess anhöriga.

Det vore en annan sak om kvinnor inte tävlade om den mest perfekta kroppen (för ingen kan ju förneka att det är kroppen som är huvudsaken i Fröken Sverige-tävlingen, annars skulle spektaklet inte vara utformat som det är), utan tävlade om årets bästa idé, uppfinning eller filosofiska fundering. Då kunde andra få inspiration och kanske lust att spinna vidare runt vad som kommit fram.

Sverige, som sägs ha kommit långt när det gäller jämställdhet, ska vi verkligen vara med som aktörer på kvinnoskönhets-marknaden? Nej, det känns verkligen primitivt! Fram för kvinnornas intellekt/humor/kreativitet istället!

Upp igen!

 

Civilisation? (24/3 1999)
Vad är egentligen en civilisation? Det kan ju inte finnas många sådana kvar idag. I ordboken står att läsa: "civilisation: välordnat samhällsliv, hyfsning, ordnat samhällsskick". Egentligen har vi nog redan lämnat civilisationen bakom oss och gått in i ett nytt stadium, ett som retarderar mot människan som rovdjur - men utan rovdjurets naturliga miljö. Vad ska då vi kalla denna typ av samhälle? Retardision? Det är ett samhälle där vi
  • rånar totalförlamade i deras hem - och ger kurser i självförsvar
  • lurar varandra - och är stolta över det
  • bombar den skyldiges land - och kallar det fredsarbete
  • spyr ut avgaser - och förvånas av giftiga "väg-snödrivor"
  • sparkar på de liggande - och känner styrka
  • tycker makt hör civilisationer till - och påtvingar (o)ordning

Inte undra på att jag har dålig allmänbildning. Jag tror inte jag vill ha någon... ;=)

Upp igen!

 

1 Maj (2/5 1999)
Jag beundrar de som går i demonstrationståg den 1 maj. Vilken tro på politikerna de måste ha, vilken optimism! Önskar jag var likadan. Själv ser jag demonstrationerna som ett säkert nyttigt sätt att få utlopp för sina aggressioner - även om det ju måste ge en ganska fadd smak när de väl är över och det enda som lägger sig över den förut så entusiastiska eller energistarka stämningen är tystnaden. Då TV-nyheternas bussar redan åkt hem, de som fick de 3 sekunder som behövdes för kvällsnyheterna genom att stå en stund vid sidan av och fånga den rödaste av fanor på tacksam film. Då alla på trottoarerna vid sidan om fortfarande slickar i sig det sista av vaniljsåsen på uteserveringen, eller tänder sig en cigarett och tänker att "det var en ganska gripande händelse, hoppas allting blir bättre nu".

Vem bryr sig egentligen om demonstrationerna? Hur långt och vilka når de? Man kan inte bilda opinioner med demonstrationer, för det krävs mer raffinerade saker; lobbying och/eller makt. Man kan inte heller påverka politiker genom demonstrationer; hur många av våra utvalda såg tågen på Göteborgs gator igår, t.ex? Och vad är det som säger hur många utanför tågen som tycker likadant eller är helt emot det som ropas ut? Det enda man kan se är att det finns ett antal entusiaster, verkligt fysiskt engagerade, som har bestämda uppfattningar om saker och ting. Bara en liten procentuell grupp ur samhället som säger sin mening. Det är helt OK, men det är inte nog för att få fram de stora opinionernas vilja. Om det nu finns några större opinioner...? Nu när så många har kopplats ihop med Internet genom företagsköp av datorer etc, så skulle man kunna införa en månatlig intresse-omröstning via e-post (eller vanlig post om man så vill). Varje månad kunde en ny fråga tas upp, och så skulle folk kunna skicka in sina synpunkter (man kan utforma det så att bara ett ja eller nej behövs i ett formulär, som leder till en loggfil med räknade röster). Då skulle politikerna åtminstone kunna få ett litet hum om vad folk ute i stugorna tycker om saker och ting. Om vi t.ex tycker det är rätt att NATO bombar och mördar som de gör. Om vi tycker EMU verkar bra, osv. Så mycket lättare det skulle bli för våra partier att lägga fram ideologier med våra åsikter som bas - om de skulle vilja (vi har politiker för att de ska leda in landet på de stigar de flesta av oss vill gå, ingenting annat. De är inte diktatorer, även om somliga av dem verkar tro att så är fallet).

Upp igen!

 

Cash-bankkort (14/5 1999)
Efter att ha stuckit in huvudet på banken några gånger infann jag mig vid ett tillfälle när det bara var 3 personer före mig istället för 30, och jag passade på att aktivera Cash-funktionen i bankomatkortet. Nu när det är gjort, så känns det som om jag gjort något väldigt bra. För om jag inte aktiverat funktionen själv så kunde vem som helst som stulit mitt bankomatkort ha gjort det för mig, och dessutom snuvat mig på hur mycket pengar som helst! Ja, så funkar det. Om man har personkonto, så vet alla ens kontonummer, och det var det enda de frågade efter på banken. När jag sagt det, så bad kvinnan i kassan mig att slå in min kod. "Vilken kod?", undrade jag. "Tja, samma som din bankomatkod", svarade kvinnan enkelt. "Menar du att jag ska slå in min bankomatkod, eller den nya koden?", testade jag då, varpå hon på nytt svarade "Vilken du vill". Nu började mitt tålamod tryta: "Jag undrar om du vill att jag ska slå in mitt vanliga nummer för bankomatkortet, eller om du vill att jag ska slå in en kod som ska gälla för Cash-funktionen" (jag sa aldrig "Goddag Yxskaft", som jag tänkte). "Slå in en kod för Cash-kortet, ja", sa kvinnan. "Jaha, jag trodde jag skulle behöva godkänna detta genom att slå in min bankomatkod först", sa jag strikt, och hon tittade lite överlägset på mig. Som om jag hade IQ tvättpåse eller liknande. Nu var det dags att slå in den summa pengar som skulle överföras på Cash-kortet, och om jag var någon annan hade jag nu kunnat stjäla till mig de första pengarna från mitt personkonto. Efter detta skulle jag som tjuv utan att veta bankomatkoden kunna tanka kortet via Cash-funktionen var som helst, och handla för det var som helst. Konstigt!

Upp igen!

 

Urinvånare i Göteborg (31/7 1999)
Vilken verklighetsuppfattning hon har, Chatrine Fritzell, projektledare för årets Göteborgskalas som kör igång snart. I dagens Arbetet Nyheterna menar hon att folk verkar ha dålig inställning till hygien - att vi hellre pinkar i buskar och på väggar än besöker en toalett. Nu ska fler bajamajor sättas in under årets kalas, men hon tror inte det kommer att hjälpa. Det var den äckligaste förolämpningen jag hört någon gång. Inkontinens är visserligen väldigt vanligt bland män, och några av dem pinkar både här och där, men ändå... Jag har ju själv tyckt att staden varit snuskig i minst 20 år och undrat om politikerna själva gör sina behov i buskar och hörn för att de inte klarar att köa eller leta toaletter i timmar. Antagligen brukar de slinka in till Kommunalhusets toaletter. Göteborg har alltid varit en urinstinkande stad med missnöjda urinvånare. Någon kissnödig själ känner sig nog snart manad att skriva "Toalettguiden för Göteborg" på Internet. "Restaurangguiden" finns redan. ;=)

Här finns VLT Medias toalettguide, väl värd ett besök (på egen risk). ;=)

Upp igen!

 

MC-polis (28/7 1999)
En persons (dock inte mitt) möte med en mc-polis i arbete:
Polisen: -Får jag se på körkortet?
Syndaren: -Varför vill du det?
Polisen: -Får jag se på körkortet, enligt trafiklagen har jag rätt att få se på körkortet utan motivering, det skall du känna till.
Syndaren: (Räcker över körkortet)
Polisen: -Jag ångrar att jag blev polis, alltid blir man bemött på ett ohövligt sätt. I tjugo år har jag jobbat som polis och här åker jag omkring som en djävla jöns i skyddsdräkt. Aldrig någon som bemöter en med respekt eller inser att jag bara gör mitt jobb. Jag borde göra något bättre med min tid.
Syndaren: -Jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag var ohövlig.
Polisen: -Två brott har du begått. Jag såg att du tog på dig säkerhetsbältet när du såg mig, dessutom har du ett för gammalt skattemärke. Att du tog på dig bältet visar trots allt att du har en viss förståelse.
Syndaren: -Jag har faktiskt inget att säga till mitt försvar... men jag ber än en gång om ursäkt för att jag var ohövlig, du gör bara ditt jobb.
Polisen: -Se till att fixa ett nytt kontrollmärke. Snart är det nolltolerans som gäller. Ha en bra dag. Hej då.
Syndaren: -Tack, hej då.

Upp igen!