texter

Människa (5)

Till huvudsidan  Välj annat ämne


sko
Homo Sapiens (13/9 2000)
Ja, det är visst vad vi är... vi sägs dessutom alla komma från samma stam i Afrika, och detta kom upp som ett ämne under det senaste cafébesöket. En jättekopp cappuccino kan vara inspirerande. ;=)

Inte för att det har så mycket med detta att göra, men man kan åtminstone fascineras av tidsaspekten i "Historien om livet på jorden". Under en mycket kort tid (åtminstone jämfört med annat liv på jorden) tänker man sig att vi människor funnits. Ändå... så stora vi tror oss vara - och så mycket vi tror oss veta. ;=)

Följer man länken "Livets uppkomst" på tidsskalan, kan man läsa om olika teorier för livets start på jorden. En av dem är att det skulle kunna ha uppstått i en liten vattensamling (citat): "Charles Darwin föreslog att livet uppkommit i en liten vattensamling någon gång långt tillbaka i urtiden. Ur detta liv hade sedan alla andra varelser utvecklats under årmiljonerna." (slut citat)
Man har försökt skapa liv på nytt i experiment, i miljöer som liknade Darwins tänkta "skapelsepöl", men utan att lyckas. Men, vem vet... Enligt en av de andra teorierna som tas upp kan livet ha uppkommit från bakterier i havsdjupet (vilket man tar för troligast). Men just nu funderar jag mest på det här med hur vetenskapsmän/kvinnor presenterar människans tid på jorden, och hur den senare tidens evolution påstås ha gått till.

Jag har hört att man nyligen har hittat spår av människor med avancerade verktyg och samhällen, som verkar vara miljontals år äldre än den tid forskare sagt att vi funnits till över huvud taget. Åldern verkar alltså passera tiden för när vi nätt och jämnt troddes ha gått på två ben. Ändå sägs det så ofta och självklart hur mycket man vet om vår bakgrund och utveckling. Den så välkända evolutionen. Havet. Apan. Lucy. Men jag måste hitta bra källor innan jag kan argumentera för eller emot något, jag bara funderar lite fram och tillbaka.

Jag skrev i Rullen om evolutionen en gång efter att ha sett en "propagandafilm" (underförstått) på en Vetenskapsfestival; ett skelett i en animation om evolutionen förvandlades helt och hållet, samtidigt som man påstod att det knappt förändrades något alls, och menade att detta var beviset för att ett vattendjur (det ena skelettet) gått upp på land och blivit en sorts hund (det andra skelettet). Eller om det var tvärtom. Jag minns inte så noga, förutom att jag tyckte det var pinsamt. Trots att det knappt fanns en enda punkt som liknade varandra i skeletten som jämfördes, så var forskare, filmare och läkare mäkta stolta över vad de visste, och förklarade vad de tyckte var så tydligt(?) för oss trögtänkta vanliga människor. Jag tycker det verkar som om många har ett stort behov av att tro sig veta. Som en trygghetsgaranti...? Eller så kanske det bara är vanan att försöka hämta in bidrag. ;=) Nej, nu ska jag vara snäll! (-Fy, Eva-Lena! *slår mig själv på fingrarna*)

Man visade också en film om hur lika foster är; gris, höna, människa, apa och i den tidiga början också fisk. Ja, det tycker jag inte är så konstigt, eftersom embryon ju består av få celler. Ju färre celler, desto mer likhet, det är ju naturligt rent matematiskt. Det som är viktigt är inte hur det ser ut på ytan i början, utan vad varje cell har för programmering inuti; den genetiska koden och varje cells unika funktion. För om varje cell delar sig, och samtidigt låter skicka med helt unika förändringsprocedurer till nästa celler inför deras egna delningar, så är det tillslut väldigt många celler som delar upp sig på ett unikt sätt och tilldelas unika egenskaper, utifrån dess gener. Varje utvecklad varelse blir därmed helt unik och mycket komplex. Det faktum att vi är mycket lika diverse djur som foster till utseendet säger oss alltså inte ett dugg, tycker jag.

Varför tror man att vi alla kommer från samma stam i just Afrika? Är det kanske för att man i Etiopien hittade Lucy? Och om allt liv kommer ur samma spontant skapade bakterie, så borde väl människan tillslut ha utvecklats på liknande sätt på flera ställen på jorden samtidigt, men ur lite varierande raser av liknande djur i den naturliga evolutionskedjan - kanske parallellt med apan? Vore inte det i så fall en bra anledning till att vi människor ser så olika ut?

Varför har vi olika blodgrupper, olika typer av muskler och sätt att fungera invärtes?

Om vi alla kommer från Afrika, varför ser då de som bor på andra kontinenter, men på samma breddgrad som afrikanerna, inte alls ut som dem (folk i Australien, Indien och Asien t.ex)? Varför har inte alla andra folkslag i hett klimat också krusigt hår, som afrikanerna?

Om svarta invandrare som kommit till Sverige bara skaffar barn med varandra (sitt eget folkslag), kommer de ändå att bli vita efter en lång tids vistelse här, bara för klimatets skull? Jag kan tänka mig att det kanske skulle kunna bli så, på mycket lång sikt, men det stämmer ändå inte med hur folk faktiskt ser ut på platser som liknar Afrika. Människor är olika i alla fall, så miljön verkar inte ha spelat den största rollen.

Om vi andra har förändrats så otroligt mycket beroende på vår annorlunda miljö jämfört med afrikanernas, borde inte de fattigaste i Afrika då också ha gjort det för länge sedan, för att exempelvis klara sig mycket bättre med den mindre mängd mat som de har tillgång till? De har ju bott på samma plats hela tiden. Eller - har de kanske redan förändrats? Var afrikanerna från början vitare, som oss, men förändrades till svarta med tiden? Och hade de kanske en frodigare miljö förr?

Om vi alla har vårt ursprung som svarta i Afrika, och vi arier blandades ut med andra raser och därför blev vita, varifrån kom i så fall den vita modersrasen, om den inte ens existerade?

Har vi verkligen förändrats spontant till asiater, arier, indianer mfl? Hrm... hur troligt är det?

Vetenskapens teorier visar att människan förändras otroligt lätt och snabbt. En annan fråga som då slår mig är: varför är apan fortfarande kvar på apstadiet istället för att ha "evolutionerats" till människa, precis som vi sägs ha gjort (eller är det den där bilisten som beter sig så idiotiskt ;=))? Men så finns det ju också saknade länkar mellan apan och människan. Varför går just den fasen av människans historia inte att hitta där ute, när man ju funnit så många äldre skelett av andra djur? Det här med apan som blir människa är så fast förankrat i all litteratur om vår uppkomst, men teorin känns alltmer konstlad.

Jag föredrar att inte veta istället för att tro mig veta. Det är spännande! Men jag skriver alldeles för mycket strunt. Som jag apar mig!

Upp igen!

Rubriker:
Homo Sapiens
Homo Sapiens 2
Blodgrupper
Kromosom 7
Första Hjälpen
Erfarenhet
Figurer
Bekräftelse
Ursinne och fördömande

Föregående
Forts...

© Eva-Lena B


Homo Sapiens 2 (15/9 2000)
Sedan förra Homo Sapiens-texten har jag letat runt lite på nätet efter information, frågeställningar och spekulationer om den "mänskliga" evolutionen, och det finns en hel del intressant läsning. Man kan här till exempel få veta lite om de "människofossiler" som hittats, och även se att det utan tvekan är apan och Neandertalaren som framställs som våra ursprung.

Jag hittade en Hans Kylbergs webbplats, där han skrivit en sammanfattning om Thomas Ljungbergs bok "Människan, kulturen och evolutionen" (som jag inte har läst, men jag blev faktiskt lite nyfiken nu). Hans Kylberg intresserar sig också för paleodiet - vad vi kan ha ätit från början - och jämför det med hur vi västerlänningar äter idag. Jag undrar om han någon gång funderat på om det verkligen behöver vara så att vi alla kommer från samma plats i Afrika, och på varför vi har olika blodgrupper. Kanske kommer vi från olika håll, och kanske tar vi i så fall emot diverse födoämnen på olika sätt? Hur det än ligger till, så är det ju väldigt konstiga saker vi stoppar i oss. Snusklubbor, chokladkakor, popcorn, cappuccino, bullar och kakor tillhör min dagliga dos. ;=)

Debatterna går tydligen varma angående Neandertalaren och den modernare människans kopplingar till varandra. Här är några artiklar som kan vara intressanta att läsa, även om alla inte är av bästa kvalitet. Läs "Europe's first inhabitants", och "The Neanderthals, not our Distant Cousins" kontra "The Lagar Velho 1 Skeleton" (följ gärna länkarna också).

Här är en webbsida på KTH som handlar om hur livet i allmänhet kanske kom till på jorden en gång.

Vi lever i en miljö som till stora delar skiljer sig helt från den ursprungliga, naturliga karaktären, och jag har en känsla av att det är därför brottsligheten är så hög i exempelvis New York. Människan mår nog inte bra av att komma för långt ifrån det "verkliga" livet - hon är ju fortfarande ett djur, om än väl utvecklat. Tyvärr kan vi inte veta hur långt tillbaka vi måste försöka se för att få veta mer om vad som är bäst för oss - stimulans och yttre intryck är ju spännande för hjärnan och systemen upp till en viss gräns. Blir det alltför stressigt får vi undertrycka mer och mer av våra naturliga behov. Tillslut tänjer många för mycket på gränserna, och tycker kanske det är helt naturligt att bl.a arbeta monotont i 40-timmarsveckor. ;=)

Upp igen!

 

Blodgrupper (24/9 2000)
Någon skrev och berättade att även apor har samma blodgrupper som oss! Det visste jag inte. Det stämmer inte heller med tidningsartikeln jag läste 1998 - teorin om hur människan fick sina blodgrupper. Många är buden om vår utveckling... men det är ju klart att ingen säkert kan veta något, man måste ju gå så otroligt långt tillbaka i tiden för att hitta svaren, och det kommer vi troligen aldrig att kunna göra.

Upp igen!

 

Kromosom 7 (24/9 2000)
Angående mina Homo Sapiens-texter; här finns en nyhetsartikel om kromosom 7, som man upptäckt bara finns sammansatt hos chimpansen och människan. Vad det nu kan betyda...?

Här finns förresten en uppsats om hjärnan. Tycker det är en bra sida med lite av varje om vår grå huvudklump.

Upp igen!

 

Första hjälpen (20/11 2000)
Jag köpte en Första-hjälpen-väska i miniformat härom dagen. Tänkte att det kan vara käckt att ha med sig en sådan i mc-väskan, ifall man råkar på någon olycka eller så. Och så brukar det ju vara så att om man har paraplyet med sig, så blir det uppehåll. ;=) Tja, det skadar ju aldrig att ha plåster med sig i alla fall. Hur som helst, nu tänkte jag se lite närmare på innehållet i väskan, för att veta hur allt funkar i det stora hela. För här sitter en väldigt okunnig medmänniska, en som aldrig har behövt lägga första förband. Undrar hur jag skulle reagera vid en krissituation? Här kan man testa ... och lära sig mer!

Ibland på bussen hamnar jag bredvid människor som har sjukdomar som ger ryckningar. Det liksom rycker lite lätt här och där i kroppen på dem, ibland i ökande takt. Då börjar jag fundera på om de alltid gör sådär - om de kanske inte alls känner något extra obehag just då - eller om de har råkat in i något slags tillstånd när de skulle behöva socker, insulin eller något annat, som de kanske oturligt nog inte har med sig. Fråga vill jag inte, för om det är deras naturliga tillstånd så skulle det verka minst sagt oartigt och elakt. Men jag börjar tänka på att det måste vara jättejobbigt att t.ex få ett epilepsianfall på bussen, där ju folk brukar sitta som förlamade med stenansikten om något oväntat händer. Skulle alla förvandlas till skyltdockor och låtsas som ingenting? Ja, troligen de flesta åtminstone. Förutom den vanliga stelheten hos svenskar; hur många skulle egentligen veta vad de skulle göra? Det är inte lätt för alla att komma ihåg hur det fungerar i människokroppen, eller vilka ämnen som är bra för olika tillstånd.

Mellan TV-serier och filmer tycker jag att man även kunde visa viktiga saker, inte bara reklam. Som hur man gör om någon sätter i halsen, hur man ger konstgjord andning, hur man bäst tar sig ut när det brinner eller vilka släckare som är bra till vilka material. Det kan ju bli farligt om man använder fel sort.

Det ser ut som om man borde vara en duktig arkitekt för att få ihop de fyra olika typer av förband man kan göra av Cederroths Blodstoppare. Hrm... är det värre än att byta vindrutetorkare på en Saab 900? (He-he! Jag vet en som småflinar lite just nu. ;=) Jag veeeet, den kom inte rätt, men den funkade en bit åtminstone!) Tur att det här förbandspaketet innehåller instruktioner. Hoppas bara att det är ljust om olyckan sker, så att jag kan läsa dem. Fast jag har ju en ficklampa också... om jag lyfter av sadeln från mc:n med nyckel och ett speciellt trick... (lever han/hon än?)

En sax finns i förbandsväskan, som man kan klippa upp bilbälten med, en påse sårtvättare och plåster. Och så en andningsmask för att kunna ge konstgjord andning utan att råka på galna kosjukan eller AIDS. Den skadade blir säkert ganska blå innan jag fått upp den ur förpackningen och tryckt in backventilen (förhoppningsvis åt rätt håll). Varför ska det finnas en backventil? Vad menas? Luften ska väl ut samma väg igen, annars sprängs ju den stackars människan! Hrm... eller ska den kanske ut genom näsan?

Något som jag förresten tycker är konstigt är hur det brukar beskrivas på uppsatta "Nödtavlor" hur många andetag man bör ge den som ska ha syret. Nu fanns det inget sådant med här, men det brukar väl stå... hur var det nu igen... jo, 12 gånger per minut? I alla fall så börjar jag automatiskt räkna 60/12, och snurrar till det i onödan innan jag inser att det ju blir var femte sekund. Det vore mycket lättare om det i så fall stod "Ge nytt syre var 5:e sekund", för alla kan ju räkna till fem, till och med små barn (och jag).

Upp igen!

 

Erfarenhet (8/12 2000)
-Det är mycket lättare för en ensam man att känna sig hemma i en grupp med kvinnor, än vad det är för en ensam kvinna i en grupp med män, sa en 58-årig kvinna till den ensamma mannen som slog sig ner hos oss fyra kvinnor på kafferasten.
-Vilka fördomar du har, svarade jag.
-Nej, du, vänta tills du kommit upp i min ålder; jag har mer erfarenhet än du, sa kvinnan.
-Jag tycker istället att kvinnor ofta vänder sig till en i taget för att prata om saker som inte är så allmänna, t.ex de egna barnen, medan män gärna tar upp ämnen som berör fler, svarade jag.
-Jag tror att det där är individuellt, sa mannen.

Jag får nog hålla med honom. Om denna kvinna haft svårt att sitta i grupper med män, så beror det nog på hennes personlighet, attityder och intressen. Fast det sa jag ju inte - sådant kan lätt missförstås. ;=)

Som jag ser det, så beror erfarenhet inte så mycket på ålder. Man får inte erfarenhet på köpet genom att dagarna går - man får dem genom upplevelser. Upplevelser i sin tur kan en ung människa ha fler av inom ett visst område än en äldre, och om den äldre hävdar något annat så beror det inte på erfarenhet utan på fördomar.

Men, upplevelser i sin tur leder inte automatiskt till erfarenhet. Det måste även till insikt och förståelse för det man har upplevt, för att man så att säga ska kunna bli vis och erfaren. Därför varierar erfarenheterna hos människor både beroende på mängden insikter och på vilken typ av personlighet de tillhör. Somliga människor låter t.ex nya upptäckter rinna av dem direkt, kanske för att de är rädda för sådant de inte redan känner till. Andra låter sina fasta attityder hindra dem att se sig omkring.

Att automatiskt vifta bort sådant som yngre säger är inte särskilt vist, och leder inte heller till att de äldre blir visare än de redan är.

Upp igen!

 

Figurer (15/1 2001)
- Åh, vad gullig din blir!
- Tycker du? Nja... din är ju mycket finare.
- Nähä, du, det ser du väl att den inte är!
- Det är svårast att göra huvudet, tycker jag.
- Jag tycker benen är svårast. Kolla vad tjocka mina blev.
- Plutti dig, de är ju jättesöta. Mysiga, liksom.
- Vilken färg ska du måla din lergubbe i sedan?
- Blekgul. Precis som jag. Ha-ha!
- Jag tror jag slänger min nu, hörru!
- Nej, varför det?
- Jag har ju inga konstnärliga talanger, så som du.
- Men lägg av! Det är ju du som är konstnären här!

Så här skulle det kunna låta vid pysselstunden på konstlektionen eller var som helst. Det är ju en ganska typisk dialog mellan unga tjejer.

Men stopp! Jag vill fråga en sak här...

Tror dessa tjejer att de själva i detta jordeliv har skapat sina egna kroppar och själar också, precis som de nu sitter och tillverkar lergubbarna?

Nej, svarar de säkert. Såklart att de inte har skapat sig själva! De har ju bara blivit till! Hux flux så fanns de bara, och var tvungna att göra det bästa av tillvaron i de kroppar de råkade hamna. Ingen har blivit likadan som någon annan, och det är ju lite lustigt. Men ingen har skapat sig själv.

Hur har då dessa tjejer (läs: vi alla) rätt att klaga på oss själva, på hur vi ser ut? Hur har vi rätt att vara otacksamma när vi nu fått låna så praktiska kroppar att leva i? Vi kan inte rå över vilka kroppar vi hamnat i. Varken färgen, ämnesomsättningen eller diverse talanger. Alla har vi "bara" hamnat här och fått detta till låns, men vi har inte fått någon rätt att överklaga. Ja, kropparna är helt enkelt våra personliga och praktiska färdtjänstfordon, och det finns lika lite logik i att reta andra för hur de har skapats som att klaga på sig själv.

Vi kan ju tänka oss att det sitter ett par enorma flickor i en enorm värld här utanför, som just har skapat och tryckt ner oss på en grönblå boll. Och så går vi omkring och klagar på att de har gjort ett dåligt arbete. Vi jämför oss dessutom med varandra i alla möjliga avseenden, utan en tanke på att det var meningen att vi skulle bli just individer. Meningen med livet skulle vara en helt annan än att jämföra utseenden och talanger. Ja, hur dumma är vi inte ibland?

Har inte dessa två lergubbar som nu växer fram i flickornas händer lika stor rätt att bli målade fina med glädje, av två tjejer som är precis lika stolta över dem båda? Stolta över det personligt charmiga som just de har lyckats göra? Och borde då inte gubbarna vara lika glada över att de ser ut precis som de gör?

Om de nu alls kan tycka till om sig själva, skapade som de blivit av något större. ;=)

Upp igen!

 

Bekräftelse (18/3 2001)
Hela tiden påminns jag om samma sak. Jag har skrivit om det förut i Rullen, men kan inte låta bli att ta upp ett exempel till.

Människor sätter väldigt stor betydelse till sina egna yttre omständigheter, medan de inte bryr sig så mycket om sitt inre, som ofta är desto viktigare och intressantare. Har de tänkt på hur de är som personer, eller på hur andra människor behandlas, eller på vad de själva gör som är bra för andra - djur, människor och natur? Det kommer sällan fram några intressanta sidor hos människor när de framträder och vill göra sitt bästa för att få bekräftelse, utan bara sådant som vi absolut inte är intresserade av: namn, bostadsort och yrke. Och vem bryr sig om sådant?

I TV-programmet "Vinna eller försvinna" ser vi tydligt hur det brukar vara: där kommer folk in på löpande band för att presentera sig inför varje tävlingsomgång:
"Lotta Persson, lärare i Stockholm".
Kameran börjar närma sig nästa person som ska presentera sig. Då kan Lotta bara inte hålla sig längre:
"Men ursprungligen kommer jag från Mora!".

Det är samma fenomen som att någon skulle bry sig om att det finns en snygg tjej någonstans i landet som ska bli Fröken Sverige. Vem bryr sig om vad en okänd snygg tjej någonstans i landet heter, eller var hon bor? Det är ingen människa som kommer att påverka våra liv, såvida vi inte känner henne personligen. Vi som inte känner henne, tycker att hon är lika mycket värd för oss oavsett var hon bor eller vilket namn hon bär. Likadant är det med de som skriver anonyma dagböcker - det rör mig inte i ryggen vilka de är på det ytliga planet (namn, adress, yrke) - och den som tror det önskedrömmer bara.

Varför tycker folk då att det är så viktigt att pressa fram vad de heter, vad de jobbar med och var de bor - och dessutom var de bott tidigare i livet? Detta är ett intressant symptom på vårt samhälle, tycker jag. Trots att inte många kan få bekräftelse just genom sitt namn, sitt yrke eller bostadsort, så fortsätter var och varannan människa att propsa på att andra genast måste få veta dessa betydelselösa yttre omständigheter. Visserligen kanske de själva är stolta över ett område i landet, men omgivningen påverkas ändå inte av detta i det totala intrycket av vad som är viktigt: själva personligheten.

Ingenting av personligheten kommer fram (förutom viljan att få bekräftelse), och därför förblir människan väldigt ointressant för den som inte känner honom eller henne. Yrkesrollen har av många förknippats med personligheten, men vi alla vet ju vilken bredd av individer det kan finnas på en och samma arbetsplats: vem är du själv identisk med på din?

Det är synd om dem som måste kämpa med så betydelselösa detaljer för att försöka bli bekräftade. Men, människor har förstås sin charm ändå... det är inte det jag tänker på, utan mer symptomet på hur vi lever.

Upp igen!

 

Ursinne och fördömande (16/3 2001)
Jag råkade slå på TV:n en sjukdag när ett program med Oprah pågick (som jag faktiskt knappt sett förut, men jag vet ju att hon är enormt populär, åtminstone i U.S.A). Hon satt på scenen i en studio med publik, och bredvid henne en man som kanske var psykolog. Jag missade presentationen, men fastnade ändå nästan direkt. Programmet handlade om känslor; vredesutbrott och maktlöshet. Om vad som egentligen utspelar sig när man fördömer andra eller blir ursinnig av raseri. Ja, det är två vitt skilda saker, men verkar ändå bottna i samma ursprung.

Ett exempel var en kvinna i publiken, som när hon blir illa behandlad, t.ex i trafiken, får ordentliga vredesutbrott, avreagerar sig och fördömer den som gjort något dumt. Ett annat exempel var en kvinna som lätt fördömer andra för att de kanske inte är lika duktiga som hon kräver av sig själv att vara. Om de beklagar sig över att vara tjocka, så tycker hon att de kunde ha börjat träna på gym och göra något åt det.

Mannen på scenen berättade, att när man fördömer och säger sårande saker till andra människor, så beror det på att man själv upplever en så stark fysisk smärta (ofta i bröstet och magen) av det man just har upplevt. Spontant försöker man därför att förtränga smärtan, och då är det vanligt med vredesutbrott eller att man slår på något hårt. Man distraherar sig alltså genom detta.

Smärtan i kroppen kommer sig av att man känner en enorm maktlöshet. Man vet helt enkelt inte vad man ska ta sig till. Inte många är medvetna om att de känner denna fysiska smärta innan de strax därpå "automatiskt" förtränger den, och blåser ut en massa blandade känslor för att distrahera sig själva. Utbrott som i sin tur sårar den som just sårade en själv.

Maktlösheten över saker man ändå inte kan påverka måste man enligt den här mannen lära sig att stanna upp och känna av, istället för att automatiskt blåsa ut den genom att fördöma andra. Man kan inte låta den man är arg på ta ansvar för de känslor man själv har för det man sett, pratat om, upplevt etc, bara för att man inte känner sig förstådd. Den andra människan har kanske en helt annan moral, livsåskådning, -uppfattning, känsla och beteendemönster än man själv har, och om man känner sig så maktlös och besviken över detta att man får en stark fysisk smärta, så hjälper det inte en själv att få ett vredesutbrott. Smärtans ursprung finns fortfarande kvar inom en. Det är något inom en själv som måste bearbetas, eftersom man inte kan göra något åt det som sårade en (omgivningen).

Mannen berättade att man måste träna sig i att stanna upp och identifiera sin smärta, för att sedan försöka gå djupare och lära sig hur man ska hantera känslan av maktlöshet. Nästa gång det händer att man bara vill kasta saker omkring sig, så får man alltså försöka slå bort tanken på personen som man blev sårad av, för att istället bara se sin egen känsla av maktlöshet (som skapade den fysiska smärtan) och hantera denna inom sig. Meningen är att man ska kunna acceptera att man inte har kontroll och att man inte kan förändra andra människor hur mycket man än vill det. Genom att arbeta bort sin känsla av maktlöshet (när man ändå inte kan göra något åt saken) så kan man själv leva mer harmoniskt, och slipper dessutom att såra andra i onödan.

Jag känner två människor som kan få mig sådär riktigt ursinnig, och jag vet ungefär vid vilka situationer det händer. Så istället för att försöka påverka deras beteende till att passa min syn på hur en diskussion t.ex ska gå till, så ska jag försöka prova på den här metoden. :=)

Upp igen!