texter

Människa (4)

Till huvudsidan  Välj annat ämne


sko
Piercing (22/11 1999)
På en mailinglista frågade en person idag varför man inte verkar anses lika seriös som andra om man är piercad; om det är fördomar folk dras med eller om det beror på något annat. Ingen har givit något direkt svar på detta såvitt jag sett, men en liten tanke började gro hos mig.

Tja, det måste ju vara fördomar, för vad kan det annars vara? Inte erfarenhet i alla fall. Vi har inte levt med piercade människor tillräckligt länge för att kunna dra några slutsatser om deras samlade personlighet, om nu någon sådan skulle finnas, och antagligen finns färre och färre likheter mellan dem ju fler som piercar sig.

Om man nu tror att piercade är mindre seriösa när man väljer ut platssökande efter intervjuer på ett företag, t.ex, så har man säkert fördomar. Men det intressanta är varifrån fördomarna kommer. Hur skaffar man sig fördomar om något historielöst? Det är en intressant tanke, tycker jag, och föreställer mig att människans logiska sinne försöker dra paralleller till liknande erfarenheter och sedan jämför nya situationer med gamla upplevda eller inlärda sådana. Vad tänker man då om piercade människor? Man kan även fråga: vad drar man paralleller till, som ger ett oseriöst intryck? Jag har aldrig tänkt på detta förut, åtminstone inte medvetet. Men nu när jag funderar på det, så känns det som om mitt eget undermedvetna kanske tror att piercade människor är mer fåfänga än andra - att de kanske ägnar en större del av sitt medvetande till att fundera på hur deras eget yttre ter sig när de träffar andra. Jag börjar automatiskt fundera på vad kommande generationer ungdomar kommer att göra för att försöka se annorlunda ut. Operera bort naveln som nu alla visar upp? Vända knäna så de sitter bak istället för fram? Till vilken nytta gör man alla dessa ingrepp? Jag vet, jag har själv hål i öronen och det känns inte alls så konstigt även om jag börjat tänka lite på det på sistone (på hur konstigt det egentligen är, liksom). Det är ju en äldre tradition som ingen tänker så mycket på. Något allmänt och vardagligt, och inte alls som det nyare med piercing (även om det i grund och botten blir samma sak efter många år). Kanske startade piercing-modet på samma sätt som när vi började göra hål i öronen? Någon tyckte väl det var en häftig grej att köra i en modedrive som passade just då.

Piercing är som jag ser det ett "uppror" i fåfänga, som kommit ur att generationer efter generationer velat göra något nytt inför de äldre, och drivit det hela längre och längre så att det nu inte finns något mer att göra som väcker uppmärksamhet förutom att göra skador på själva kroppen. Kommande generationer får väl ingenting kvar att leka med! ;=) Jag slår vad om att om vi idag skulle få veta vad ungdomar kommer att göra för att synas om 30 år, så skulle vi gapflabba eller må lite illa. Precis som man skulle ha skrattat 1969 om någon då berättat att vi idag går omkring med ett tiotal ringar överallt i ansiktet, naveln och skrevet. "-Va! Ser det ut som om de har svår acne när de tar ur dem, eller?" hade väl responsen blivit. Ganska lustigt... om man får tycka så?

Är det en fördom att tro att piercade är mindre seriösa om man tror att de inte vuxit in i sina egna personligheter? Jag förstår inte varför man ska försöka se konstig ut på samma sätt som andra ser konstiga ut, eftersom det alltid slutar med att det blir ett mode i den stora massan, och att man därmed inte har mycket för det; man blir snart en del av det grå. Så, varför inte vara sig själv? Varför tänka så mycket på utseende? Men, visst kan man nog vara seriös samtidigt som man är mycket fåfäng...eller? Jag får nog försöka smälta det här lite till...

Ja, vilka fördomar jag har! Nåväl, den vanligaste är nog borta - att inte tro sig ha några fördomar...
Men jag kom också bort från den egentliga frågan; "hur skapas en fördom utan historia?". Någonstans måste ju en fördom skapas - första gången den blir till. Ligger det kanske något verkligt men förvridet bakom varje fördom? Vad är i så fall det förvridna i min eventuella fördom om att piercade är mer fåfänga än många andra? Tja, kanske vet du?

Upp igen!

Rubriker:
Piercing
Tarot 1
Tarot 2
Kiropraktor
Påskafton
Kärleksgrubbel
-Va??? Har du barn?

Föregående
Forts...

© Eva-Lena B


Tarot 1 (7/1 2000)
Jag köpte en Tarotlek strax innan jul, och har hunnit lära mig många av kortens betydelser sedan dess. Men det är 78 kort i leken, så det tar sin lilla tid. När man väl lärt sig grunderna krävs det antagligen mycket träning och "känsla" för att helt och hållet förstå och tolka dem. Faktiskt så har jag aldrig kommit i kontakt med Tarot förrän nu. Vet inte varför jag plötsligt kände att jag skulle vilja se vad det egentligen är, men det är vad jag håller på med: utforskar vad som gör att så många fascineras av dessa kort. De ska tala till det undermedvetna genom sina symboliska bilder. Jag har alltid varit intresserad av det undermedvetna, och lär mig hela tiden varför mina drömmar ser ut som de gör mm, men jag har ingen fast föreställning om vad Tarotkorten kommer att ha för betydelse i mitt liv. Det enda jag vill är att lära känna dem, och vad som händer sedan är inget jag måste bestämma mig för. Att fatta beslut om det själsliga är inget jag tycker om - jag vill inte ta ställning till om det finns något liv efter detta, om det finns utomjordingar som besöker oss, om det finns en högre medveten makt som skapat oss osv. Det är som det är och jag låter det vara så. Vi förstår inte allt. Jag ser på mina vackra Tarotkort och låter dem spela på de känslor och tankar som dyker upp samtidigt som jag läser om hur de ska tolkas. Somliga kort är så sköna att jag kan se på dem i tjugo minuter om jag vill utan att tröttna, så det är avkopplande att hålla på med dem; som en slags meditation. Den här leken passar mig väldigt bra, för jag tycker det är lätt att förstå vad dess symbolik betyder. Bilderna är så smart upplagda så man får ut massor med information genom några enkla detaljer. Det finns många olika modeller att välja på för den som vill köpa en Tarotlek, och det är viktigt att man hittar en som känns rätt och naturlig. Det är ungefär som att lyssna till musik; avkopplande för hjärnan och något utöver det logiska och bestämda. En slags lisa för själen genom sin enkelhet mitt i en större komplexitet. Tja... det är skönt att ha både XML och lite andligt att ägna sig åt. ;=)

Upp igen!

 

Tarot 2 (7/1 2000)
Jag borde ägna mer tid åt att koppla av med Tarot-leken jag köpte i julas, för det är verkligen avkopplande och inspirerande. Vet ännu inte riktigt om jag kan använda den till att spå med, men jag tittar i den emellanåt ungefär som man beundrar konst. För bilderna är verkligen sköna att se på. Man kan länge sitta försjunken i detaljerna, även om de ser enkla och lite ointressanta ut vid en första snabb titt. Denna lek tycker jag har så tydliga bilder, dessutom, när det gäller associationerna till vad vart och ett av dem betyder. Även färgerna har sina betydelser, vilket gör att man ganska lätt kommer ihåg mer om dem. Här har jag scannat tre av de jag gillar mest. Förresten, hunden är med i kortet som handlar om att fatta beslut - och det är ju en hund jag drömmer om i sådana situationer, som jag nyligen berättade här i Rullen.
Bilder ur Connolly Tarot Deck
(Engelska förklaringar tagna ur häftet som hör till)
9 Svärd

Nio Svärd
Despair and anxiety cause misery and a sense of hopelessness. Release your old burdens. Keep moving forward. Don't look back.

Detta kort är till skillnad från de två andra inte ur stora Arcanan, dit de 22 "högsta" korten hör, utan till lilla Arcanan med sina 56 kort i fyra olika grupper: svärd, stavar, bägare och mynt. De sägs visa på sådant som vi själva kan påverka, sådant som inte ödet självt avgör. Svärden speglar energi och framåtskridande, motstånd, konflikter, och behovet av ordning i kaos.

0 Narren

0 Narren
The Fool has climbed the steep cliffs of his higher consciousness from the ocean of his spirituality. We see him poised and in the process of making a choice. Standing on the purple path of his master, his pink and purple tunic denotes the strength to make the right choice. As the Fool begins his journey of life he will experience every level required to complete the journey of the soul. The key word for the Fool is CHOICE. Key: You are now at the crossroads. The decision you make can be important. Think carefully.
2 Översteprästinnan

2 Översteprästinnan
The powerful, yet gentle feminity of the High Priestess is evident as she sits serenely between the two pillars that represent the positive and negative aspects of life. At her feet is the lunar crescent, glowing with mysterious secrets. Step in the pool of spirituality by the feet of the High Priestess. We must go beyond the gold gates for wisdom on our life path. The key words are UNSEEN WISDOM. Key: Activity beneath the surface. The whole picture cannot be seen at this point. Much depth.

Upp igen!

 

Kiropraktor (28/2 2000)
Tur att det finns bra kiropraktorer, som Bruno Jacobsen (med mottagning i Göteborg och Herrljunga) som senast lyckades trolla bort tre års konstant värk! Den så dyra, snobbiga och legitimerade kiropraktorn jag först provade ryckte, slet och knäckte kotor, men det gjorde ingen nytta alls. Jag gick då istället till Bruno som andra rekommenderat, och blev märkbart bättre. Tyvärr inte helt och hållet, så sista gången beklagade jag mig över att ingen någonsin skulle komma på vad som egentligen var fel. Då körde han en extra "ritual" och sa att han hoppades det skulle hjälpa. Dagen efter och ett par-tre veckor efter hade jag så ont att jag var tvungen att gå undan och grina lite då och då, men sedan lättade det mer och mer. Värken kom sig av att skelettet och alla muskler höll på att ställa om sig till det nya läget. Och rätt som det var hade jag ingen värk över huvud taget, för första gången på tre år! Nu i helgen hade den smärtfria perioden varat i ett helt år. Det som är annorlunda med Bruno är att han först och främst inte knäcker tillrätta kotor som låst sig eller ligger fel, utan istället långsamt lägger dem tillrätta med värme och mjukt tryck. Hans behandlingar känns inte alls som löpande-band-processer med klienter, utan han verkar uppriktigt intresserad av att man ska bli frisk. Han kan också se helheten på ett imponerande sätt - på bara någon sekund ställer han diagnos utifrån hur man står eller går, och han är även inne på irisdiagnostik (ser i ögonen om man är allergisk, har magproblem eller vad det nu kan vara, har jag hört), akupunktur och homeopati. En rolig detalj är att många visst låter honom behandla hästar och andra husdjur, och de simulerar ju inte friska på beställning för att han ska tjäna pengar! ;=) En gång när en person jag känner satt i väntrummet kom en matte med skuttande hund ut från behandlingsrummet, och damen berättade att hunden nästan hade ålat sig fram av smärta när de kom dit. Nu var den alltså mycket bättre.

Upp igen!

 

Påskafton (22/4 2000)
Påskafton är inget som vi firar hos oss ateister. Helgen är helt enkelt en extra radda röda dagar i almanackan, men det är ju inte helt fel med lite mer ledighet än vanligt. Denna dag på året förvandlas jag ändå till en elakare häxa än vanligt, just för att jag aldrig kommer ihåg att det är påskafton. Sittande i godan ro med en kopp kaffe vid köksbordet, med ett av de otaliga, mest kaloririka kexen från butiken i Kungälv som tilltugg, ser jag något färgglatt i ögonvrån. Någonting rör sig utanför fönstret. Trappan upp till ytterdörren är strax belamrad av små ivriga barnfötter, och en hel stab av påskkärringar väntar andäktigt sedan dörrklockan hostat ut sin signal. Jag hukar vid köksbordet. Hoppas att de inte ska få en skymt av min kalufs, samtidigt som jag hysteriskt funderar på om det finns något som man skulle kunna erbjuda dessa kräsna små liv. Gott om femmor har jag inte, som kanske skulle duga om de sålde påskkort, några godispåsar med överraskningar har jag inte heller förberett, och vilka påskkärringar av idag vill ha ett paket med kex att dela på? Nej, vaaad ska man hitta på? Nu börjar det röra på sig där utanför igen. Alla tolv-talet små skor klampar ner för trapporna och beger sig till nästa dörr, där kanske hyggligt folk är hemma. Vanliga bussiga påskmänniskor. ;=)

Upp igen!

 

Varning för kärleksgrubbel (4/5 2000)
(inte trubbel) - det här med olika slags kärlek är ganska intressant. Det slog mig härom dagen att det kanske kan vara så att de som lärt känna somliga svåråtkomliga sidor av en själv är de som man själv kan känna djupare kärlek för. Kan det vara så? Betyder det i så fall att de som är lättast att lära känna är de som i sin tur älskar flest i sin omgivning? Hrm... det brukar ta flera år för människor att lära känna de enklaste av mina sidor... ;=) Intressant tanke...

Med ovanstående menar jag inte kärleken till barn, djur och natur (som ter sig annorlunda; åtminstone jag själv känner en omedelbar kärlek till djur utan att de ens behöver ha upptäckt mig). Jag menar inte heller den medkännande kärlek som drabbar en när man med tårar i ögonen läser i dagstidningen om vilka dramatiska öden okända människor råkat ut för. Jag menar inte heller förälskelse eller åtrå, utan vanlig vuxen människokärlek till de man känner, oavsett i vilka positioner man står till varandra; släktingar, vänner, partners, grannar, familjemedlemmar eller kollegor. Men, de som bara känner en själv på det artiga planet har man inte samma känslor för, oavsett vad denne presterar eller vilken personlighet han/hon har. Om en människa på lite avstånd gör något fantastiskt för sin omgivning, så känner man naturligtvis respekt, glädje och tacksamhet, och dessutom samma människokärlek som till de okända man läser om i tidningarna. Man vill helt enkelt att det ska gå dem väl, och önskar dem det bästa. Men, man verkar inte älska dem på samma sätt som de som känner djupare sidor av en själv.

Jag tycker det är slöseri med tid och energi att prata med någon som inte är naturlig, för det betyder att jag pratar med ett konstgjort skal - som att prata med en vägg. Men jag har sett att väldigt många pratar mycket länge bakom dessa konstgjorda masker, och som ändå håller fast vid varandra. De är överdrivet vänliga och på ytan förstående, trots att de kunde ha varit mer objektiva och argumenterat. Istället för att debattera och komma fram till nya lösningar/frågeställningar i intressanta ämnen, så tar de bara upp totalt ointressanta saker eller håller med varandra, även om de innerst inne tycker något annat eller är lite uttråkade. Det kan inte vara särskilt spännande. Är det för att de på något sätt gemensamt vill låtsas att de känner varandra, för att skapa en konstgjord kärlek genom tron att den andre känner en själv, trots att det bara är en mask denne måste ha lärt känna? Är konstgjordheten ett försök att vinna kärlek innan den egentligen är möjlig?

Jag såg en gång ett TV-program om hur enäggstvillingar som varit åtskilda fick träffas efter många år utan kontakt med varandra. Den ena av dem ville försöka hitta sitt syskon, och så gjorde man en dokumentär om detta. Inget av syskonen hade en aning om vilket liv den andra levt, eller vilken personlighet som skulle finnas bakom den yttre fasaden (som de inte heller visste något om). Men när de väl möttes, så blev de så överrumplade av den yttre likheten att de föll i varandras armar med en gång. De älskade varandra direkt. Det finns antagligen två varianter på anledningen: antingen kan man tänka sig att de älskade sig själva, och när de tyckte sig se sina spegelbilder (men nu livs levande) komma emot dem, så "älskade" de naturligtvis även sitt tvillingsyskon. Men, jag tror ändå inte att det behöver vara just så det låg till, utan att de istället kunde tro att den andre genast skulle förstå allt inom dem, eftersom de på utsidan liknade varandra så mycket. Tja... vem vet?

Nyligen i Rullen skrev jag om religion och tro. Nu slår det mig att de som älskar objektet i sin tro kanske har inlett det hela med att tänka sig att det finns någon stor makt som känner dem just sådana som de är. Att de för en gud duger som de enkla människor de innerst inne känner sig som. Detta har de inte vågat känna inför sina medmänniskor, utan där använt en mask utåt för att verka annorlunda. Omgivningen har då inte riktigt sett deras inre, och därför blir kärleken till en förstående gud så mycket starkare än kärleken till den mer obekväma fysiska omgivningen. Egentligen vet människan ingenting om guden, men genom speglingen av den egna tron på att guden känner en själv, är kärlek möjlig trots att guden aldrig visat sig. Människan mår bra av att känna sig förstådd, vilket i sin tur leder till kärlek, som hon också mår bra av. Det är kanske därför som religionen är viktig för så många, främst ofrivilligt ensamma människor. Eller, är jag helt fel ute? Kommentera gärna! ;=)

Detta får mig också att fundera lite över främlingsfientlighet. Kanske är det fruktan för att inte bli förstådd som utgör basen för att någon tycker illa om okända, utseendemässigt annorlunda människor. Sedan förvandlas troligen rädslan på grund av överlevnadsinstinkten till en inducerad önskan om att inte bli förstådd - det man förut var rädd för, alltså. Detta för att man vill acceptera sitt eget beteende utan att känna sig rädd. Många rasistiska grupper avskärmar sig ju även från samhällets övriga medborgare. Enligt de flummiga teorier jag lagt fram här, så beror det på att om någon utomstående skulle visa att de förstår dem, så skulle de bli "svagare" av kärlek, mer påverkningsbara utifrån, och de skulle bli tvungna att se att andra grupper eller hudfärger inte alls är något farligt, och att de själva inte är mer värda än andra. Och nu skulle de bli tvungna att erkänna att de haft fel - men det orkar de väl ännu inte.

De slutliga frågorna i dessa förvirrade och för mig nya tankegångar är förstås: om det fungerar så här, betyder det att besvarad kärlek i denna form är en spegling av ett upplevt samförstånd - inte beundran för den man älskar? Eller är det beundran över att motparten verkligen lyckats förstå en del komplexa sidor hos en själv; för att denne har arbetat för att komma en till mötes på något vis?

Och så tillkommer fler aspekter, som gör det mer komplext: allt övrigt som går att beundra och älska hos människorna man känner - talangerna och personligheterna. De där detaljerna som gör helheten. Oj, oj, det här var ett väldigt svårt ämne, och egentligen betyder det ju ingenting alls hur det går till när vi utvecklar våra känslor. Men, det är kul att underhålla de små grå med lite funderingar. ;=) Hallå? Ho-ho??? OK, sov vidare, då...

Upp igen!

 

-Va??? Har du barn? (4/8 2000)
- Ja. Hur som helst, hon skulle själv jobba veckan efter och...
- Ett barn som skulle jobba?
- Ja, hon skulle förresten åka bort några dagar hon också, så katterna kunde inte...
- Men du, menar du att du har en dotter som jobbar?
- Tja, hon sommarjobbar på ett par ställen nu under lovet. Och då blir det ju...
- Men hur gammal är du egentligen? Jag fattar det bara inte! Var du bara barnet själv när du fick henne?
- Nej, jag var 18 då. Och nu är hon 18 år. Så...
- Jisses! Nämen! Jag trodde du var runt 28!!! Är du 36? Va?
- 37. Nu får du allt ta och skaffa glasögon!
...Ovanstående dialog har jag på varierande vis upplevt under 20 års tid. Åh, vad irriterande! Folk kommer av sig helt och bryr sig inte ett dugg om vad man säger, de blir liksom perplexa. Fast denna gång märkte jag att jag inte blev 100% irriterad som tidigare, utan bara till en del, och att jag samtidigt tänkte att oj, då kanske jag fortfarande ser yngre ut än jag är? Trots att dottern sagt att jag åldrats sedan jag fick rynkor och flera gråa hårstrån? Tja... kanske är det inte så dumt, trots allt, att se lite yngre ut? Trots att jag haaatat det i så många år? Å andra sidan så var det ju sett ur en 50-årig kvinnas perspektiv, en som borde skaffa glasögon. Jo, jag ser säkert ut att vara i min fysiska ålder numera. I nästa ögonblick blev jag mer irriterad igen. Varför pratar folk om min ålder hela tiden, istället för att höra vad jag säger? Måste jag klippa håret kort, tupera och färga det i torra blonda slingor? Kleta på orange läppstift och blå ögonskugga? Suck! Men, en vacker dag, när jag blir runt 50, kanske, så kommer folk inte att bry sig om hur gammal jag är - då orkar de förmodligen inte dra några paralleller. Och en sak är åtminstone bra: om jag ser ut som 28 nu, så har jag kommit förbi gränsen för att behöva visa leg på systemet när (om) jag köper champagne vecka 39 (när jag kör upp för MC)! :=)

Upp igen!