texter

Människa (1)

Till huvudsidan  Välj annat ämne


sko
Äventyrare (25/4 1999)
Den som gjorde störst intryck av föreläsarna på fotomässan i Jönköping var Mikael Strandberg, en "äventyrare" som berättade om sina och hustruns svåra strapatser genom ytterst svårtillgängliga marker i öken, vinterlandskap och skog i bl a Argentina. Deras upptäcksresor vållade flera hästars plåga och död, och själva hade även de många gånger döden dem nypande i baken. Föredraget var proffsigt framfört med både humor och allvar, och vi fick höra om hur människor kunde leva helt ensamma i oländig miljö; en man hade inte sett andra människor på 20 år.

Det är väl lätt för många att falla i beundran för de krafter äventyrare som dessa uppvisar. Vem skulle inte ha gett upp i samma situationer som de varit, bara lagt sig ner för att dö? Ändå tycker jag inte man ska beundra detta mer än det som finns att beundra hos de flesta av oss andra, med mer lugnare livsstilar. Vi som orkar stanna kvar och vara lojala, vi som med tålamod driver vidare det som måste göras av någon. Dessa äventyrare skulle nog vilja lägga sig ner och dö lika lätt vid tanken på att själva sitta fast i det som vi gör; och därmed är vi alla värda beundran för det ena eller det andra. Alla är vi starka genom något mer eller mindre vanligt. Ett citat jag skulle kunna klämma in för att trösta oss som inte ens kommer ut på lagom farliga äventyr (och inte alls plågar några djur på vägen) är av Henri Frédéric Amiel; "För att åstadkomma handling är ingenting bättre än enfald kombinerad med viljestyrka" eller "Man kan vara hjälte utan att förhärja jorden" av Nicolas Boileau.

Upp igen!

Rubriker:
Äventyrare
Ergonomi
Tankens kraft
Ungdomar & droger
Astrologi
Hälsa
Kändisar

Forts..

© Eva-Lena B


Ergonomi (9/2 1999)
Nu ska man börja undersöka varför folk får musarm och nackvärk mm vid datorarbete. Jaha? Det har jag lite teorier om, ifall det kan vara till hjälp.
  • alla möss - även de som kallas ergonomiska - är oergonomiska
  • nästan alla tangentbord är oergonomiska - även några av de som kallas ergonomiska
  • många standardtangentbord förvärrar problemen genom att vara högre i bortre änden när de borde vara högre i närmre änden.

Det är lätt att se hur konstigt alla möss och de flesta tangentbord är konstruerade om vi jämför med hur vi sitter när vi inte arbetar, i avslappnat läge. Ingen av oss sitter med händerna en bit utanför kroppens bredd på bordet, med fingrarna lyfta i högre nivå än handflatorna eller handlederna. Tvärtom! Men så måste vi sitta idag. Det beror på att:
  • musen tvingas ligga utanför vår naturliga radie på datorbordet som är skuret på fel sätt; där det borde vara en "utåt-båge" som sträcker sig mot magen där vi kunnat ha musen, har bordet ofta en "inåt-båge" istället, för att vi ska kunna dra ut ett tangentbord under den vanliga skrivbordshöjden.
  • tangentbordet sluttar ofta uppåt istället för nedåt. Se på dina händer om du låter dem vila i ditt knä. Visst sluttar de lätt nedåt? Det vore det mer naturliga. Ergonomiska tangentbord har uppfällbara "ställ" i närmre änden som hjälper lite, men lutningen är oftast inte tillräcklig. Oergonomiska tangentbord har istället uppfällbara "ställ" i bakre änden, vilket förhöjer arbetsbelastningen ytterligare. Jag tror det kommer från den gamla skrivmaskinens utseende, där typerna och tangenterna satt på olika höjder, men då tryckte man ju ner dem på ett annat sätt.
  • de delade tangentborden är en stor förbättring för de som skriver med båda händerna. Det är inte naturligt att använda ett icke delat tangentbord och hålla underarmarna som klistrade vid varandra. Om man satt så i viloläge skulle man snart få gratis psykvård. De delade tangentborden är dock fortfarande för höga i bortre änden.
  • musen sluttar också åt fel håll. Fingertopparna bör vara den lägsta punkten och handleden den högsta, så som man håller handen i viloläge. Idag tvingar även de "ergonomiska" mössen upp fingertopparna till handens högsta läge.

Bara man ser naturligt på det, så kan nog många bli mycket bättre i nacke och armar: man sitter normalt gärna med armbågarna lätt utåt (använd delat tangentbord), händerna lite mer ihop (mus och tangentbord placeras mitt framför kroppen) och lätt framåtsluttande (svårt hitta lösning med dagens möss och tangentbord). Skärmen tror jag bör vara placerad med centrum en aning lägre än näsan, så man inte behöver titta uppåt och bli torr och irriterad i ögonen, och naturligtvis rakt framför kroppen. En del har den lite tufft på sidan på skrivbordet, men det är nog lagom tufft för nacken också. I alla fall om man sitter så hela dagarna och jobbar.

Jag hoppas man lär sig se hur människan är konstruerad även inom möbel- och datorvarubranschen, för nu är vi ganska många som tillbringar hela dagarna vid datorburken.

Någon som nappar på att tillverka min "önske-mus"? ;=) Den ser ut så här:
En böjlig arm (som en gammaldags lamphållar-arm, halvmjuk och fullt ledad och även inställningsbar i längdledd) är fäst bortanför tangentbordet och sträcker sig över detta i en låg båge. I denna änden sitter en valfri stor bollformad mus. Jag kan justera bollen så den hänger var jag vill, och den ramlar inte loss om jag släpper den. Då finns den t.ex hela tiden nära mellanslagstangenterna. Det kan väl inte vara så svårt att tillverka den?

Upp igen!

 

Tankens kraft (20/4 1999)
Om jag visualiserar en frisk hals tillräckligt mycket är jag nog bra imorgon och kan jobba som vanligt. Kan man lyfta en man med pekfingrarna genom positivt tänkande, så kan man väl få en glad hals? Jo, dessa snurrigheter kommer från seminariet jag var på igår, det andra jag besökt som SIF anordnat (det är en bra förening när det gäller att försöka utbilda, informera och uppmuntra medlemmar). Båda seminarierna har varit bra, inspirerande och underhållande. Igår var det Michael Södermalm, personlig utvecklare och lärare i mental träning, som talade om "tankens kraft". Han passade på scen och det syntes att ämnet engagerade. Ett experiment framfördes där fyra personer, två kvinnor och två män, skulle lyfta en femte person (en man på 107 kg) från en stol med bara pekfingrarna. I det första försöket lyckades de nästan få honom upp ur stolen, men efter att de tänkt på rätt sätt allihop tillsammans och såg den sittande personen som en lätt fjäder, så kunde de lätt få upp honom högt upp i luften. Då blev det jubel i publiken, förstås. Det viktigaste är, menade Michael, att fokusera på vad man vill ska hända. Att man ser det framför sig och känner känslan av att lyckas. Då finns det så mycket fler krafter i kroppen som kan vara med på noterna. Vi borde inte gå omkring och leta fel så mycket som vi gör; det tjänar ingenting till utan gör bara att vi blir ännu mer negativa och mår ännu sämre. Att sluta använda ordet "inte" och istället använda de ord som faktiskt skall fram - det som är motsatsen till "inte". Det är nog bra att bli påmind om det lite då och då. För trots att vi har fred här i Sverige, är relativt sett rika och välmående osv, så blir det lätt en gnällig atmosfär hos oss svenskar. Inte sant? Jag fortsätter jobba på att bli en mer positiv människa, och det känns bra. Hoppas halsen också gör det imorgon. ;=)

Upp igen!

 

Ungdomar & droger (2/6 1999)
Kroppen är som en komplex kemifabrik. Allting måste samverka och balanseras för att vi ska kunna bestå som de människor vi är. Det krävs inte mycket avvikelser för att vi ska må dåligt eller helt tappa våra annars så automatiska funktioner, de som vi aldrig är medvetna om. När en drog tillsätts i människokroppen reagerar den direkt. Mest påverkas naturligtvis kroppens dator, hjärnan. Den börjar göra det ena efter det andra helt galet, och tillslut kan allting gå fel på ett mycket läskigt sätt. Så som det gjort för den 20-åriga tjej som aldrig tidigare använt droger, men lockats att prova ecstacy under ett besök i Amsterdam. Drogen gjorde att hjärnan blandade ut blodet med alldeles för mycket vatten, så att det blev för mycket blodvätska - och hjärnan tillslut inte fick plats inne i skallen. Hon dog förstås, stackars tjej! "Carpe Diem", som jag skrev om i ett kåseri, bör inte vara något sådant.

Om man tycker att livet är skit, att man lika gärna kan göra vilka skitiga saker som helst bara för att ingen bryr sig, så måste man ändå komma ihåg att man har ett ansvar över sitt eget liv och att det finns en mening med det. Ingenting blir bättre av att man spårar ur. Ingen kommer till undsättning, ingen hör de inre ropen på hjälp. Man måste själv aktivt söka upp hjälpen. Men, när man är ung tonåring är det inte så lätt. Man kanske har kommit så långt i självföraktet eller sin bitterhet mot omgivningen att man aldrig skulle orka ta sig upp ens genom att ringa ett samtal till någon - eftersom man inte är stark nog att leta reda på vem det skulle kunna vara, och eftersom man ofta inte litar på någon vuxen. Därför är det så viktigt att vi vuxna regelbundet och tydligt visar ungdomarna vart de kan vända sig. Vi bör hänga upp information överallt. Många ungdomar tror att de bara är till besvär och hoppas inte på en framtid (ingen har någonsin brytt sig om dem, eller så har vuxna alltid behandlat dem nedlåtande). Någon måste visa att de visst är värda lika mycket som vem som helst, och att det inte kan bli annat än bättre - genom att tala om vem som kan bli deras stöd, genom information i TV t.ex. Det vi andra kan göra är att visa respekt även för unga människor i alla situationer. Det borde vara naturligt, för ingen är ju värd mer än den andre. Alla åldrar har sin funktion här i livet.

Jag tror det går ganska långt innan ungdomar tar livet av sig, även om det vore enklast att köra det snabba spåret istället för drogsvängen. Många lider av depressioner och sociala problem i många år medan de varje minut VILL dö, men det är oftast ett lika stort steg att avsluta livet som att söka hjälp. Här får de vuxna visa att det är naturligt att man ibland behöver någon neutral och oberoende person att prata med.

I en ganska liten notis läste jag för ett bra tag sedan att man nu konstaterat att de flesta flickor, strax innan de får sin första mens, ofta drabbas av tvångstankar om att begå självmord. De hormonella förändringarna gör dem alltså till riktiga riskpersoner; mycket deprimerade och oförstående till anledningen. Varför har man inte informerat mer om detta?

De flesta börjar prova droger i 13-14-årsåldern. Det är då många flickor får sin första mens... här finns säkert fler samband än man tänkt på; även grabbar genomgår ju hormonella förändringar. Jag undrar om man inte kan få ner droganvändningen en hel del genom att informera mera. Det gör mig ont att så många sliter ut sina enda kroppar, och att de många gånger aldrig kan få tillbaks det som går sönder ens när de som äldre har det som sin högsta önskan. Drogerna nu för tiden är otroligt skadliga jämfört med hur det var på 70-talet, och jag tror inte de föräldrar som var drogliberala på den tiden insett detta heller.

Upp igen!

 

Astrologi (17/5 1999)
De senaste kvällarna har jag som avkoppling pysslat med ett kinesiskt horoskop till en bekant på Internet, och när man väl börjat med ett sådant kan man inte sluta. Man kan ju inte lämna ifrån sig något halvdant - det måste bli komplext, fylligt och snyggt dessutom. Några HTML-sidor designades med brinnande inspiration och beräkningarna tolkades med spänning. Ja, det är en perfekt avkoppling istället för att se en film, t.ex! Sedan kan man ju tro vad man vill om astrologi. Jag vet inte själv vad jag tror om det. Den kinesiska astrologin har jag bara provat genom boken jag köpte för 5-10 år sedan; "MING SHU den urgamla konsten att ställa ett kinesiskt horoskop", men det är ändå roligt att se om det kan ge något eller ej utan att binda sig vid förutfattade meningar. De horoskop jag hittills ställt har stämt bra, tycker jag, men jag kan inte se så detaljerade saker. Mycket av det intressanta är väl att känna på det historiska i detta med kinesisk astrologi, och boken är väldigt bra skriven.

En gemensam nämnare måste nog finnas mellan människor födda inom samma tidsperiod på året, för jag kan se på en del vilket stjärntecken de tillhör genom deras kroppsspråk. Varje gång blir jag lika konfunderad, för jag tror ju egentligen inte på det. Beroende på hur en del män sätter ner fotvalven i marken när de går, eller på hur de rör armarna, ser jag att de är Oxar. Med kvinnor är det Jungfrur och Skyttar jag ser. Inte alla, men en del. Med stor träning skulle man kanske kunna tyda när alla var födda. Visst är det underligt? Det har ju liksom ingen mening, ingen funktion. Men någonstans, bortom vårt förstånd, finns svaret... man vet aldrig, och det är det som är så fascinerande.

Upp igen!

 

Hälsa (3/7 1999)
När vi kom fick vi varsin rullstol vi bands fast i och aldrig någonsin fick lov eller kunde lämna. Vi var alla förlamade och kunde inte ta oss för någonting utan dessa. Min stol var ganska fin; den hade inte mjukt silkestyg som glänste i guld som vissa andra, men den gnisslade inte och var väldigt lätt att köra. Snart började dock några sticka hål på sina egna däck, och fick problem med uppförsbackarna. De hade tyckt det såg så fräckt ut, sa de, men ångrade sig när det var för sent. Då stack de små hål även i andras däck. Somliga, som på olika sätt låtit sina rullstolar bli rostiga och krockskadade, drog loss ekrar i andras hjul - för att sedan blunda åt hur några av offren fick fyr- eller femkantiga sådana i utbyte och därför aldrig kunde ta sig någonstans. Andra, som kanske fått riktigt bra stolar från början, fyllde sittdynorna med krossat glas eller kanyler, som inte gick att sitta bekvämt på.
Om våra kroppar vore rullstolar, skulle det då se ut sådär? Mina däck skulle vara till hälften punkterade (storrökte i ca 13 år) och dynan skulle vara fylld med mjuk gräddkola...

Upp igen!

 

Kändisar (11/6 1999)
Det måste vara något fel på mig - jag har aldrig lyckats bli särskilt nyfiken på eller helt galen i "kändisar". De är ju vanliga människor, precis som oss anonyma, som kanske kan sjunga eller spela teater istället för att göra webbsidor, åka inlines eller sticka tröjor. Varför höja upp vissa yrken eller talanger till skyarna och samtidigt vara helt neutral till andra, som betyder mycket mer för oss? Ingen blir helt betagen av att höra att någon jobbar som bussförare, men hur många av oss är det som skulle klara vardagslivet utan dem? Hur mycket det än spelades av "kändisars" låtar på radion, skulle jag ändå sura om inte några bussar kunde ta mig till jobbet (dit jag ju måste). Tyvärr betyder mina spontana anti-känslor inför idoldyrkan att jag missar en hel del exalterade ögonblick som andra får uppleva. Hur mycket jag än anstränger mig har jag fortfarande inte lyckats beundra en enda människa så som en del beundrar sina favoritskådespelare, musiker eller snyggingar ;=). Vad är det egentligen som är så spännande? Jag tror det måste vara den egna fantasin om vad eller vem kändisen kunde ha varit, samtidigt som den som dyrkar vill bli bekräftad av någon som syns, så det liksom blir fullt synligt för alla i omgivningen hur stort värde man har? För man kan ju inte på allvar tro att "kändisar" är någon sorts underverk. I det fördolda hittar man minst lika intressanta och fascinerande människor, i en större grupp av olika erfarenheter och aktiva yrken etc; inte bara ett par-tre branscher. Men, hur mycket jag än funderar kommer jag inte på en enda person jag skulle vilja ha som mentor! Det är väl ganska konstigt ändå?

Upp igen!