texter

Djur

Till huvudsidan  Välj annat ämne


Jessie till vänster
Jessie och Sandra
Sidan om Jessie, intro (2/3 2001)
Jessie, vår ena katt, gick på fyra ben sista gången 00-11-22. Jag vet inte om det finns någon annan kattägare som kan få tröst, medicin-matar-tips eller förståelse av att läsa denna text, men jag vill ändå samla ihop det jag skrev i Rullen om hennes sista tid. Hon fick avlivas 15,5 år gammal. Jag berättar även om mina särskilda upplevelser i samband med hennes död. Den som vill kan därför läsa om henne på hela denna sida, uppifrån och ner.
Upp igen!
Rubriker (i tur och ordning):

Intro
Stackars Jessie
Jessie är på G
Kattalogiskt
Tankar
Kattmedicin
Mer kattmedicin + ögontjänare
Jessie - stackar'n
Dåliga nyheter
Jessies syster
Sista dygnet
Varslet
Jessie och Tarot

© Eva-Lena B

Stackars Jessie (7/8 2000)
Jag har egentligen ingen lust att berätta, och vill heller inte att någon annan ska ta upp det. Men det fyller ändå hela medvetandet. Just nu sitter/ligger/står/vandrar min ena älskade katt i en främmande bur långt härifrån. Hon har krage om halsen och minst ett sticksår i benet. Och hon har röntgats, för att imorgon bli röntgad varje halvtimme igen, efter att ha fått mer dropp, och kontrastvätska nertvingad i halsen. Stackars Jessie.

Hon är femton år och vanligtvis pigg som en ung katt-tjej, men nu har hon gått ner i vikt och varit allmänt hängig efter en tids diarré, som båda katterna råkade ut för. Antagligen någon dålig burkmat. :=( Medan den andra katten piggnat till sedan magen blivit bättre (vi körde flera dagar bara med kokt fisk eller fiskbullar och mosad potatis, och inget torrfoder), så har Jessie bara blivit tröttare, men ändå har hon varit nyfiken och kommunikativ.

Hon har inte varit sjuk sedan en förkylning som liten unge. Hon har knappt heller åkt bil, förutom när hon skulle sterilisera sig och de gånger hon flyttat med oss till nya bostäder. Stackarn, hon var så rädd i bilen ikväll och under blodprovet (som tydligen visade en lätt infektion) och röntgen, och så ska hon gå igenom alla nya prover imorgon. Snyft! Det som är värst är att hon antagligen inte vet varför hon är där (synd att jag inte kan prata tydligare med henne), hur länge hon blir kvar och om hon någonsin får komma hem igen. För kanske tror hon att vi har övergett henne. Det känns så fruktansvärt, värre än när en släkting hamnat på sjukhus.

Jessie är den katt jag har allra bäst kontakt med. Vi kommunicerar med miner och gester, småpratar hela tiden, myser och vet precis var vi har varandra. Åh, vad jag älskar Jessie! Lika mycket som man kan älska en nära människa. Under femton års liv ihop med en innekatt lär man känna varandra mycket väl. Tänk vad hon måste känna sig ynklig nu, ensam i buren hos veterinären en hel natt, för att sedan... nej, usch. Hoppas hon förstår i stort varför vi lämnat henne där, och att hon mår bättre imorgon. Och att det inte är något mer fel med magen.
Upp igen!

 

Jessie är på G (9/8 2000)
Efter en natt och heldag hos veterinären kom hon hem, darrig, rädd och sönderstucken. Smal som hon blivit, och lite lullig efter ett lugnande medel, såg hon väldigt svag ut. Stackarn. Den andra katten sniffade förundrat och nyfiket. Så konstigt hon luktade; var det verkligen hennes gamla syrra? Försiktigt kom hon närmare och sträckte fram halsen, som blev lång som en giraffs, för att lukta på den sjuke som varit borta under natten. Och som morrade trött. Hon ville vara ifred. Men efter ett tag tillät hon den friska katten att lukta henne lite försiktigt i pannan. Den friska kände sig väldigt stolt och duktig som gick så försiktigt fram. Hela kvällen ville hon sedan ha ögonkontakt och få känna att hon var duktig som inte busade med den svagare syrran, och visa att hon förstod oss alla - och att hon själv hade varit lite orolig. Det märks liksom på kroppsspråket hur djuren känner det. Skönt nog verkar Jessie "bara" vara uttorkad, för inget konstigt hittades i magen. Efter dropp hos veterinären får hon nu flytande B-vitaminer två gånger om dagen i fem dagar (som tydligen smakar pyton och luktar lika illa; vi får nog räkna med att komma senare till jobbet om morgnarna pga brottningsmatcher) och, om jag inte minns fel, ricinolja (som hon sväljer mer frivilligt).

10 augusti: Mjau-rapport: Vår góa kisse Jessie blir allt piggare igen; hon äter och dricker för fullt. Skönt!
Upp igen!

 

Kattalogiskt (28/8 2000)
Imorse när vi skulle iväg till jobbet fick vi syn på Jessie, den ena katten, i soffan. Bredvid henne låg en öppen påse ostbågar - men en hel del av bågarna låg utanför påsen i smulor. Somliga hade åkt ner mellan dynorna, och andra låg sporadiskt spridda på mattan nedanför. Jessie själv tittade inte på oss när vi pratade med henne, hon låtsades både döv, stum och blind och riktade huvudet in i soffryggen. I vanliga fall brukar hon se på mig och murra och prata för fullt, men nu skämdes hon visst. Jag mindes att jag igår kväll hade ätit upp nästan alla ostbågar och skulle slänga de sista som var kvar, så jag måste ha glömt kvar påsen på hörnbordet under natten. Antagligen hade hon sedan krafsat till sig påsen och dragit ut båge för båge för att slicka och tugga lite på dem. Hihi! Men tyvärr kunde hon ju inte städa efter sig, utan kunde bara ligga och skämmas och vänta på att vi skulle komma och se vad hon hade gjort under natten. Jag kunde inte låta bli att klappa henne ändå. ;=)

Tänk att hon visste så långt efteråt att hon gjort något fel. Katter förstår så himla mycket mer än folk tror. Många säger att man inte ska banna sin hund om den gjort något dumt om det gått längre tid än ett ögonblick efter händelsen, för då fattar den ändå inte vad man är sur för, eftersom den redan har glömt bort allt gammalt dumt den gjorde för en hel minut sedan. Men med katter går det visst att "prata om det" flera timmar efteråt. Fast jag fick ett hysteriskt skrattanfall och var tvungen att tassa därifrån med händerna som en nypa för näsan, så att Jessie inte skulle märka av att vi mest tyckte det var kul, nu när hon ändå skämdes för det.
Upp igen!

 

Tankar (6/9 2000)
En hel del tankar går till Jessie, som aldrig kom i sitt esse efter förra omgången med dropp. Igår morse fick vi åka akut till veterinären igen, för då hade hon kräkts så mycket att vi blivit väldigt oroliga. För 1000 kronor mer än förra gången fick hon samma behandling på det större djursjukhuset som på det mindre. Men med skillnaden att man nu åtminstone hittade den troliga anledningen: levern är trött. Den brukar bli det på gamla katter ibland. Så nu måste hon äta specialdiet (svindyr, som bara går att köpa hos veterinärer) under resten av sitt liv (kanske 15 år till?), och så blir det både kortison och penicillin under de närmsta tio+ dagarna. Det är inte helt lätt att tvinga i en katt tabletter - tre gånger om dagen! Hur det ska gå till utan arbetstidsförkortning är för mig en gåta. Hrm... denna första omgång krossade jag dem i vatten som tutades i henne (med mycket möda under lång tid), så det vore lättare om hon bara tuggade i sig dem som de är. Fast de smakar så illa att hon rynkar på alla morrhår vart och ett för sig! ;=) Nej, allvarligt talat så är det så synd om plutten! Stackarn! Att jag inte får någon digitalkamera på länge eller att bilreparationer får skjutas upp nu när tusenlapp på tusenlapp har flugit iväg gör inte lika mycket. ;=)
Upp igen!
 

Kattmedicin (8/9 2000)
Tack för tips och uppmuntran om kattmedicin i mail och gästbok! :=) På något sätt funkar det hyfsat om vi hela tiden byter metod. Vi började med att ge henne mosade tabletter i dietmaten, och första gången glufsade hon i sig det. Andra gången inte. Eftersom hon inte längre kan äta smaskigheter, så kunde vi inte ge henne medicinen i favoritmaten, tyvärr, men sambon kom på att det gick att lura henne ändå: han gnuggade tabletten mot en tub med böcklingpastej! Ungefär varannan gång går hon på de här knepen. Vi försöker även ge henne tabletten direkt i munnen, men det går inte att få upp käkarna - de är mer låsta än den säkraste platsen på Internet, jag lovar! ;=) Nu har hon i alla fall kommit igång med att äta lite av dietmaten utan att få upp den igen, men den friska katten matvägrade ända sedan Jessie kom hem! Hon är väldigt känslig för att de normala rutinerna är utbytta mot en sorts "ståhej" kring mat, Jessie och medicin (den friska katten måste vi ju hålla undan från medicinen). Allt hade varit lättare om vi bara haft en ensam katt... men, sent ikväll lyckades jag få även henne att äta, så nu är bägge på rätt väg! Skönt! Jag tror jag ska gnugga in nästa omgång tabletter med mintkex, "Remi", som jag "råkade" köpa på kexfabriken i Kungälv under mc-turen efter jobbet. Kan ju passa på att äta några själv också - det finns många fler kak- och kexpaket i skafferiet nu. ;=)
Upp igen!
 

Mer om kattmedicin + ögontjänare (11/9 2000)
- Om någon annan kattägare vill ha ett tips...?
Nu har vi kommit på det ultimata sättet att ge en katt penicillin utan att det misslyckas i andra försöket för att katten känner igen knepet. Eftersom det luktar så äckligt, så måste man baka in det ordentligt. Men man får absolut inte krossa det i något gott, för då luktar allting just penicillin. Nej, hela små bitar av tabletten gäller! När katterna förväntar sig ny mat (t.ex på morgonen eller när man kommer hem från jobbet) och de är hungriga, så passar vi på. Då gör vi iordning en tredjedel av tablettmängden Jessie ska ha i taget, vilket betyder tre småbitar på ungefär 2-3 mm i diameter. Man bakar in en sådan tablettbit i en 2 cm stor "matboll" av kattmat. I den sticker man sedan smaskiga bitar av torrfoder som hon bara inte kan motstå. Så ställer man ner matskålen. När hon glufsat i sig medicinbollen ger man henne nästa boll, och så nästa. Man får kolla så att hon inte lämnar en liten tugga med just tabletten i. Det blir ungefär som en skattjakt där hon nosar upp torrfodret men samtidigt får i sig resten, och då slinker den äckliga medicinen ner med så lite plåga som möjligt (hon sväljer den nog hel).

Ögontjänare
En rolig sak som sambon gjorde var att dra nytta av att katterna ofta är ögontjänare. De är sååå lydiga när man är i närheten; jag viftar lite med handflatan så vet de att nej, dit får de inte gå. Men när man inte är hemma kan de lika gärna sola sig uppe på köksbordet när vädret är vackert, trots att de vet att där är ständigt förbud när vi är hemma! Ibland kan de se så himla förvånade ut när man dyker upp i köksdörren - någon av dem har glömt att vi är hemma, och lagt sig på bordet för att sola - så hakan hänger nere vid tassarna av pur förvåning - och skuldmedvetenhet - när man frågar vad sjutton de har för sig där. De har verkligen ett målande kroppsspråk och ett så rikt minspel, som man inte ser förrän man känt dem under minst ett par år. I början tycker man att katter knappt kan visa några ansiktsuttryck, men jag tror att jag efter femton år lärt känna minst ett hundratal! :=) Hur som helst... sambon satte sig med armarna i kors i soffan, med en tesked av mat med en inbakad tablettbit i ena handen, när katten låg bredvid. Jessie var inte särskilt hungrig, men när hon kände lukten blev hon lite nyfiken. Sedan fick hon syn på den "förbjudna frukten" och att sambon satt där med den utan någon kontroll alls - han låtsades ju se på TV. Nu kunde hon inte låta bli att undersöka saken. I ögonvrån såg han hur hon reste sig, smög fram och nosade på skeden. Sedan kände han hur den vickade till. När han förstod att hon fått tag i allting, vände han på huvudet och frågade vad hon gjorde. Då sträckte hon snabbt på sig, slickade sig om munnen och försökte se oskyldig ut! Men medicinen hade hon svalt, så de vann båda två. ;=)

Katter har, förutom nyfikenheten, ett stort behov av värdighet. De tycker inte om att man tvingar i dem medicin osv. Våra katter har vi t.ex aldrig burit omkring på för skoj skull eller för att vi känner för att krama om dem. Inte ens dottern när hon var tre år och de kom till oss för första gången. Jag berättade för henne att eftersom de har fyra egna ben så är det bra om de får gå själva, och det förstod hon. Likaså att de måste få vara ifred när de äter och sover, annars mår de inte bra. Det har gått jättebra hela tiden. De enda gångerna under dessa femton år som de inte har fått behålla sin personliga integritet är under kloklippningarna och när de måste bära sele ute i trädgården. Så, den här senaste tidens veterinärbesök och medicinering är något helt nytt för Jessie. Hon har varit så arg och besviken på tvångs-medicineringen, eftersom hon är van vid att respekteras. Men inte har hon rivit oss (klorna höll hon in även under de värsta striderna när vi försökte få ner tabletterna "med milt våld"), och inte har hon fräst eller bitits heller. Värdigheten och stoltheten bär hon alltså fortfarande. Kanske vet hon att det ligger medicin i matbollarna vi nu istället börjat med, och kanske låtsas hon inte om dem, för att få vara den stolta skattletaren, där hon bara fokuserar på torrfoderbitarna vi stuckit in? Eller för att hon vill låta även oss tvåbenta få tillbaks lite av vår värdighet efter allt ont vi nu gjort henne - vill hon ge oss sin förlåtelse? ;=) Tja, man vet ju aldrig... tanken är åtminstone trevlig att fantisera om.
Upp igen!

 

Jessie - stackar'n (10/10 2000)
Jessie har fortfarande inte blivit bra sedan hon var en andra runda hos veterinären den 6/9. Mer än en månad har nu gått sedan dess, och hon har knappt ätit något; bara så att hon nätt och jämnt överlevt. Det är hemskt att se henne, hon kanske väger knappt ett kilo istället för tre-fyra som hon låg på förut. Hon liknar mest en liten kanin.

Det har visat sig att även detta stora djursjukhus gjorde fel, liksom det mindre som först missade leverskadan. Det större sjukhuset ordinerade dietmaten "Hills i/d", som skulle vara en smakligare variant än l/d för leversjuka katter - men så är det inte, vet vi nu.

Vi ställde in oss på livstids diet och köpte hem ett flak i/d-burkar och en påse torrfoder till att börja med. Detta åt hon lite smått av under tre-fyra veckor, men hon gillade det inte. Ganska snart klättrade hon nästan på väggarna, men vi tänkte att hon ju måste vänja sig, och att hon säkert skulle äta bättre snart eftersom hennes kropp ju behöver maten. Det blev inte så... inte heller fick vi tips på vad vi kunde fylla ut hennes diet med, vi fick istället varningar för så gott som all mat. Hon kräktes väldigt mycket och ofta, och vi vågade oss inte på annat än att försöka vänja henne vid den livsnödvändiga dieten.

När vi åt satt hon precis intill, och snodde nästan maten ur munnarna på oss - hon som inte ens tiggt lite diskret vid köksbordet tidigare betedde sig som en stackars svulten katt i Grekland! Hon var nu uppe på diskbänken eller köksbordet för att leta smulor och annat, och öppnade man sopskåpet ville hon snabbt in med nosen för att försöka få tag på något att äta. Sjukt! Vi förstod ju att något måste vara fel, men vågade inte ge henne något annat att äta än dieten, så tillslut ringde jag och pratade med sjukhuset.

Det visade sig att i/d-maten var för magsjuka, inte alls för leverskadade katter! I och för sig var hennes mage helt slut när hon fick diagnosen leverskada, så hon behövde en mild omstart, men veterinären som undersökte henne den där gången i september sa att i/d var för leverskadan, och nämnde inget om att vi skulle byta till l/d eller k/d efter en viss tid. Men nu har vi alltså av en slump fått veta att denna diet inte är fullständig för kattens behov, så det var inte undra på att hon höll på att bli galen.

Vi åkte för att byta ut i/d mot l/d. Men den här maten är om möjligt ännu kletigare och äckligare. Hon har tagit några tuggor då och då, men det är inte mycket. Konstigt att en katt kan svälta sig sådär! Kanske är det för att hon kräks så ofta? Den senaste veckan har hon inte varit riktigt lika mycket uppe på diskbänken och spisen, men inte heller särskilt frisk. I förrgår åt hon rätt duktigt för första gången på evigheter, och vi blev så glada för att hon verkade komma igen tillslut. Men tyvärr fick hon upp en del under natten, och igår var hon nere på botten igen.

Igår kväll när hon var så slö ringde jag för att höra med djursjukhuset igen, men de sa att leversjuka katter kräks mer än andra, och att det inte behöver betyda något annat allvarligt. De sa också att man kan ta in henne för ännu en nivåkontroll av levervärdena. Jag tror hon bara blir sämre av ännu en runda med blodprov etc, det blir för mycket för henne. Men jag fick också veta att det är viktigt att hon äter över huvud taget, för om hon inte äter alls så är det värre än om hon äter förbjuden mat. Och så fick jag ett recept på hemlagad leversjuk-dietmat. Sent på kvällen som det var åkte vi ändå bums iväg för att köpa lever(!) som skulle hackas, stekas och blandas med ris, hårdkokt ägg, majsolja, lite vatten och krossat äggskal eller krita, allt i bestämda proportioner. Nu gällde det att få lite mer liv i henne! Det var första gången vi stekte lever i vårt hushåll. ;=) Men hon gillade faktiskt "grytan" när den var klar; hon tog några cm2 av maten innan hon somnade för natten. Hoppas att detta får igång henne nu. Annars måste vi nog höra om det inte är dags för avlivning...
Upp igen!

 

Dåliga nyheter (14/10 2000)
Jessie har legat inne på dropp igen. För sista gången, i sista minuten - två dygn! Hon var bara skinn och ben när det var dags för ännu en kräkning, matvägran och uttorkning. Stackar'n! Veterinären har sagt att hon inte har ont, men det ligger ju ingen livskvalitet i att vara så sjuk heller. :=( På ett sätt är jag väldigt förbannad på det stora djursjukhuset, som bär skulden till en del av detta. Först fel kostråd (magsjuke-mat som inte är fullvärdig istället för leversjuk-diet livet ut), sedan skrämselpropaganda för allt annat än dietmaten, och inga goda råd om vad som är tillåtet alls. Därför vågade vi inte ge henne något extra, utöver dietmaten. Nu när det så gott som är för sent säger de att det viktigaste var att hon hade ätit vad som helst, och att levervärdena egentligen aldrig varit så farligt höga. Vi hade fått precis motsatt uppfattning! Man borde anmäla dem! Men, nu har vi i alla fall fått hämta hem henne, och har äntligen fått ordentliga råd om vilken mat som är OK. Skönt! De var imponerade över hur fort hon kom igen där, hon fick komma hem ett dygn tidigare än de hade trott. Hon är ett underbart djur, Jessie, och nu hoppas vi att hon kan bli sig själv igen när hon kan få mat hon tycker bättre om.
Upp igen!
 

Jessies syster Sandra (25/10 2000)
Vattenkatten...
katten Sandra Sandra, Jessies kattsyskon som också är 15 år, älskar att surpla i sig lite av mitt kalla dricksvatten som jag alltid ställer i fönstret för natten. Lustig vana. Faktiskt mycket lustigare än den morgon jag fann en nattfjäril flytande på ytan... ;=)
Upp igen!
 

Sista dygnet (23/11 2000)
En av mina allra bästa och käraste vänner, katten Jessie, dog inatt. Vi var tvungna att avliva henne akut. Efter att ha förlorat mycket vätska på kort tid igen, så bar benen henne plötsligt inte, och hon var helt snurrig av ammoniaken som då blir koncentrerad i kroppen. Hon gav upp och lade sig ner på sidan, och vi kände direkt att vi måste åka med henne även om det var mitt i natten.

Senast härom dagen trodde vi att hon skulle bli helt frisk. Hon skuttade upp på fönsterbrädet igen, precis som förr, pratade och gosade och var med precis överallt. Skönt, nu var nog det värsta över. Nu skulle hon säkert kunna äta upp sig mellan varven som magen gjorde bakut. Men, tyvärr kom de sista attackerna alldeles för tätt, och vi ville inte låta henne utstå än mer dropp, toppar och dalar. Det var dags för henne att få somna in.

Nu när jag skriver det här så ser det säkert enkelt och naturligt ut för den som läser. Hon blev ju nästan 15,5 år gammal och var kärnfrisk hela sitt liv fram tills tidigt i höstas, och många katter når aldrig ens denna ålder. Men, jag skriver inte detta för att det känns bra att hon levt ett så smärtfritt och friskt liv, utan för att jag inte kan prata muntligt om henne med någon, det vore för jobbigt. Vi kom varandra väldigt nära under dessa år, och allt jag gör här hemma präglas lite av min vän Jessie, som inte längre finns. Inom mig bär jag ju alla timmar, dagar, veckor, månader och år av hennes liv som vi gosat, pratat och känt värmen strömma mellan oss... Bara att öppna påsen med kaffebönor påminner mig om att jag inte längre behöver varna henne för brummandet från kvarnen, och inte behöver höra hennes knorrande svar om att det numera inte gör så mycket, för att hon hade vant sig. Det kommer att bli ohyggligt tomt, väldigt länge, och jag kommer att sakna hennes mjuka nos och panna som var så mysig att klappa.

Jag undrar om Jessie själv förstod och accepterade att slutet hade kommit, men det tror jag. Hon var så trött hos veterinären. När vi fick vår sista tid ihop låg hon ner nästan hela tiden, och lät sig gosas med, lugnt och stilla. Vi uppskattade varandra så mycket, bara att få vara tillsammans. Strax innan hon fick överdosen med sömnmedel, reste hon sig upp och lät sin panna trycka mjukt mot min haka i en katt-kram. Smeksamt och med hela sin själ bakom, som det kändes. Det visar på djup tillit och kärlek. Kanske var det hennes sätt att visa att hon förlät oss hennes sista plågor, och kanske ville hon även trösta. Hon hade alltid en vänlig framtoning under hela sitt liv, och så långt kommer aldrig någonsin en tvåbent varelse.
Upp igen!

 

Varslet (6/12 2000)
Jag tror jag berättar om "varslet" i alla fall, trots att det egentligen är alldeles för personligt. Så här skrev jag i ett privat mail den 6/12-00:
Det var natten före min ena katts sista dag i livet, men det visste jag inte då. Jag hade lagt mig för att sova, men som vanligt dröjde det ganska länge. Jag brukar ofta hamna i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, vilket retar mig en hel del eftersom jag helst vill somna bums. Kan aldrig lära mig att gå och lägga mig i tid. ;=) Bara ett par gånger har jag mediterat (vill gärna börja göra det regelbundet, men det har inte blivit av än) och då hamnar jag i ungefär samma tillstånd, fast lite mer fokuserat.

Hur som helst... just denna natt blev jag plötsligt, mitt emellan sömn och vakenhet, väldigt fokuserad; som om jag mediterade spontant. Jag befann mig i ett totalt mörker där ingenting existerade utom en kvinna med långt mörkt hår, sittande vid ett skrivbord, på något sätt svävande där i mörkret. Hon hade just meddelat mig något, men jag hade inte uppfattat medvetet vad det var. Inom mig visste jag bara att mitt medvetande nu vaknat till mitt i ett virtuellt samtal med henne - ett slags telepatiskt samtal. Hon såg myndig ut, som om hon arbetade med något viktigt där vid skrivbordet, men hon blickade vänligt på mig och visste något som jag inte visste. Vad menades? Jag började tänka mer aktivt, och plötsligt sa någon inre röst i mig till henne: "Jag hinner inte, för nu somnar jag!". Hon nickade förstående, och så sögs jag bakåt i mörkret, ifrån henne. I just det ögonblicket visste jag att hon hette Marie.

Jag vände på mig i sängen, något förvånad. Vad var detta? Varför hade jag tänkt att hon heter Marie? Var detta inte en vanlig, slumpmässig "insomningsbild"?

En stund senare såg jag i samma slags fokuserade mörker mina händer utsträckta, omfamnande en slags "sfär". Jag var otroligt glad över det jag höll om, så kärleksfylld och rik. Min mun log där jag låg. Jag var lycklig, och det var en väldigt stark upplevelse. Nu vaknade mitt intresse för att analysera. Jag tänkte: "Vad är det för en form på det jag håller om?" Nu undersökte jag det noga i tankarna och i bilden. Mina (virtuella) händer kände efter, noga och länge. Det var något fysiskt jag höll om, men ändå var det inte ett dugg fysiskt. Det var som ett tjockt, tredimensionellt V, men ändå inte. Jag såg inget, och kände ingen form, bara att det fanns något stort och viktigt i mina kupade händer. Det var så underligt. Varför kunde jag inte få veta vad det var? Det var som om det fanns en spärr någonstans. Allt var mycket tydligt och fokuserat, men inte när det gällde själva formen på det jag höll om.

Efter en stund lämnade jag denna syn, vände mig om på nytt och kunde inte låta bli att tänka på bilden jag just sett och känt. Undrade om den ville säga mig något. Kunde det vara en skev rektangel jag hållt i, och vad betyder i så fall en sådan symbol? Nej, det var nog ingen skev rektangel. Var den i något särskilt material? Trä? Ek? Jag befann mig plötsligt ute i skogen, på marken. Ansiktet hölls neråt, alldeles nära murriga rönnlöv, röda, rostfärgade och bruna. Det var sen höst och mörk kväll; bara månskenet lyste upp där jag "befann mig". Jag kände doften av mossa och skogens förmultning. Det var närhet till naturen. Vad är det för ett träd, undrade jag, och så föll min blick på stammen. Jag tittade uppåt, uppåt och uppåt där stammen sträckte sig mot himlen. Och så var det över.

Jag vände mig om på nytt, mycket konfunderad. Och plötsligt kände jag en mjuk smekning över hela ansiktet. Ingen iskall hand eller så, inte heller kände jag formen av en mänsklig hand, utan en svag men tydlig känsla av mjuka och långsamma smekningar över precis hela ansiktet, även näsan. Jag log och kände mig väl behandlad. "Tack så mycket, det var snällt", tänkte jag, fastän jag inte visste vad jag egentligen tackade för eller om jag inbillade mig allting. Jag kände mig lite trygg, liksom. Vet inte hur jag ska beskriva det, men sedan somnade jag i alla fall.

Natten efter befann jag mig alltså på djursjukhuset med min sambo och själsfrände till katt, som jag av en slump någon halvtimme tidigare upptäckt inte kunde stå på benen efter en längre tids sjukdom. Vi som två dagar tidigare lyckliga hade trott att hon skulle bli helt frisk snart, för att hon var på gång nu!

Kvinnan som satt vid skrivbordet och hjälpte till med allting när vi kom var hade mörkt hår (fast bara axellångt) och hette Marie. Sedan lämnade hon över till en annan veterinär.

Jag fick lång tid på mig för att bara vara med katten i ensamhet och/eller med sambon, och jag tog verkligen tillvara på tiden genom att kela, mysa och prata mycket med henne. Hon själv orkade inte ens murra, tjata och jama som hon var känd för annars, utan låg bara där, tyst men tacksam över sällskapet. Hon var mycket uttorkad efter täta och kraftiga kräkningar, och hon kunde inte stå på benen för att hon var snurrig och dålig av ammoniakhalten som var så koncentrerad i kroppen. Det var tredje gången hon var här - de andra gångerna hade hon fått dropp och blivit bättre. Nu visste vi att vi inte kunde dra ut på slutet mer, för hon hade fått lida tillräckligt på sistone. Jag var så ledsen för det, men försökte hålla humöret uppe så att hon skulle känna sig lugn och trygg. Jag såg och kände att hon uppskattade mig mycket.

Sedan, i sista minuten innan hon fick sömnmedlet, så ställde hon sig upp, sträckte på sig ordentligt och körde in pannan under min haka. Det måste ha krävts enorm viljestyrka nu när hon var så utmattad och nästan "förlamad". Hon stod så i många, långa och härliga sekunder. "Åh, får jag en kram av dig", upprepade jag och klappade henne under tiden, så otroligt lycklig och tacksam. Den här gesten betyder för en katt att den älskar människan, och att den känner total tillit. Jag kände att hon ville trösta mig och visa sin uppskattning. Det var en sådan fantastisk känsla.

Dagen efter började jag tänka. Den lyckokänsla och extremt starka kärlek jag kände när hon "kramade" mig var nästan densamma som jag hade när jag höll i den där "sfären" natten innan. Och kvinnan som hette Marie... varför hade hon varit med i min syn natten före? Livets höst hade kommit för katten (likt löven som låg och dog i skogen), men kanske hade hennes själ fortsatt upp och ut i alla trädets grenar för att leva vidare....?

Kanske kan detta ge tröst för andra som förlorar sina djur.

Eva-Lena
Upp igen!

 

Jessie och Tarot (7/12 2000)
Jag plockade fram Tarot-leken en kväll och tänkte på att det hade varit en tuff höst, med bl.a Jessies död, min extremt starka kärlek för henne och funderingarna på det "varsel" jag hade haft natten innan dess.

Hur som helst... jag ville inte fråga något särskilt, utan tänkte bara dra några kort utifrån känslan "Vill leken säga mig något, och i så fall vad?". Jag koncentrerade mig på hur livet varit på sistone. Har förresten upptäckt att de kort som dras vid första frågan i ämnet alltid verkar visa det aktuella tillståndet, nuet, trots att man själv oftast vet hur nuläget är. Det verkar inte som om det går att välja bort det för att istället bara se vad framtiden har att ge - de första korten blir av någon anledning ALLTID en definition av nuet eller det man just har genomlevt.

Jag drog det första kortet som kändes rätt när jag höll handen över det: - Styrkan - Ja, visst har jag fått pröva på min styrka på sistone, av flera skäl.

Jag drog ett kort till som också kändes helt rätt: - Ess i bägare - Det betyder kärlek, hälsa och glädje; att något nytt har satts igång med dessa känslor. Jag kopplade kortet till den starka kärlek jag fick chans att visa Jessie lite extra under hennes sista tid - det största som fyllt mitt medvetande varje dag under hösten, och särskilt hennes sista dygn.

"Varslet" jag hade natten före Jessies död hade olika faser, men starkast var en otroligt kraftig kärlekskänsla. Kärleken symboliserades i det här "varslet" av en sorts energiform (vet inte hur jag annars ska förklara det) som jag kupade mina händer om. Jag kunde inte känna att det hade någon fysisk form, men det ingav en stark kärleksupplevelse. Jag höll händerna om detta som om det vore smalt nedtill och tjockare upptill, och det logiska inom mig undrade om det var ett 3-dimensionellt, tjockt V eller en förvriden rektangel. Det retade mig lite att jag inte kunde få veta vilken form det hade. Detta är lite intressant om man tänker på nästa kort som nu skulle dras:

Nu koncentrerade jag tankarna på Jessie. "Finns hon någonstans, och hur har hon det?" tänkte jag på vinst och förlust. Jag kände på korten. Efter en stund fann jag ett som jag märkte hade med henne att göra, och jag kunde faktiskt inte låta bli att klappa kortets rygg som om det vore Jessies panna. Jag vet att det låter dumt, men det kändes så mjukt och lent, precis som om kortet hade fått päls. "Lilla Jessie", tänkte jag. Och när jag vände på kortet var det: - Stavknekten - som ni ser här under. Det betyder "Du får en hälsning från en vän". Även om jag ännu inte erkänt Tarot-korten som verktyg, så värmde detta ordentligt eftersom jag ju så starkt känt att kortet symboliserade Jessie. Jag blev så glad, samtidigt som jag påmindes om hur mycket jag saknar henne.

Stavknekten i Connolly Tarot Deck När jag sedan hade gått och lagt mig, kom jag plötsligt att tänka på det där kortet igen. Vad var det egentligen som pojken sträckte fram i sin hand? Jag tassade upp för att titta. Men... det var ju en kon! Om man håller den med spetsen nedåt, så är nederdelen smal och den övre delen tjockare, precis som det "obestämda energifältet" jag höll i mina kupade händer under "varslet". Visst är det lustigt, även om det bara är en liten detalj?
Upp igen!