texter

Djur

Till huvudsidan  Välj annat ämne


spindel
Spindelfobi 1 (6/7 1999)
Spindlar är döva, läste jag i dagens "Arbetet Nyheterna". Ha! Inte! Jag har sett en spindel springa iväg baklänges i skräck när jag gallskrikit av samma anledning. Eller, var det ljudvågorna som gjorde att den stack? Vi möttes nere i duschrummet. Först stod vi bara stilla på en meters håll, men när jag fått syn på den och skrek till, fick den fart på alla 16 ben samtidigt. Brrr! De är verkligen inga favoriter. I och med att jag har svår och obotlig fobi för just dessa kräk, så har de satt igång en komplott mot mig. Var jag än befinner mig, även om det är i en stor grupp människor, så är det alltid JAG som först råkar ut för spindlarna. De kan dingla ner från taket på tågperrongen och närapå landa på mitt huvud. De kan dingla i en tråd strax ovanför dörrhandtaget - det enda i ett slutet rum. De kan även jaga katterna, men det är ett undantag att någon av dem råkar illa ut först. En gång kom i alla fall en av katterna (inte hon som väcker mig om söndagsmorgnarna, utan den andra) springande upp från källartrappan. Jamande! Hon brukar aldrig jama annars, så jag tittade undrande på henne medan hon oroligt kom in i vardagsrummet med en skrämd blick över axeln. Bakom henne kom ett riktigt monster! Spindeln som följt efter katten var den största jag någonsin sett! Den stannade mitt på parketten och stoltserade likt Gustaf Adolf att här skulle hans torg ligga. Blodet i mina ådror frös till is. Jag stod upp i soffan, ensam med två skrämda katter, kidnappad av en spindel stor som en handflata. Man såg hur den rörde sina fyra ögon fram och tillbaka, och ibland lyfte den sina lurviga svarta ögonbryn för att ännu bättre uppfatta sin nya bostad. Fråga mig inte hur jag vågade, för jag kom in i ett förlamande chocktillstånd, men tillslut tänkte jag att "Eva-Lena, du måste - måste - vara modig nu, och göra slut på detta. Det tar lång tid innan någon kan komma dig till undsättning, så det är bara att sätta igång". Alla som har fobi vet hur fruktansvärt det är, och att det tar flera veckor att komma över sådana mardrömmar, men jag fick på något sätt fram ett tungt exemplar av Bra Böckers uppslagsverk, del A-C, som jag från soffan kastade över spindeln. Träff! Den halkade på golvet en liten bit, med spindeln emellan. För att vara säker på att detta däggdjur var snabbt och smidigt avlivat, kastade jag ett uppslagsverk ovanpå det andra, denna gång Bonniers del A-C. Senare, när sambon kom hem och kunde lyfta upp böckerna, var det närapå han frågade om vi haft besök av en sköldpadda. HU, den var maffig! Ett ben hade lossnat från spindeln direkt i dödsögonblicket och flugit iväg en bit mot mig i soffan, där det låg på parketten och sparkade så det snurrade runt i 40 minuter. Usch! Hur kan det finnas så mycket energi kvar i nervsystemet? Bara det säger ju en hel del om hur läbbiga monster de är, de där 16-benta sakerna. Brrr!

Upp igen!

Rubriker:
Spindelfobi 1
Spindelfobi 2
Djurförsök

© Eva-Lena B


Spindelfobi 2 (9/7 1999)
Såg ett TV-program om att hantera rädslor. Tja, det skulle jag behöva träna på, när det gäller spindelfobin. Det rekommenderades att man skulle tänka bort katastrofen och se mer realistiskt på situationen. Men herregud, det är ju det jag gör! Om en spindel med hängmage sprattlar i en tråd över mitt knä, litegrann mellan mig och dörren där jag sitter i passagerarsätet i bilen, så VET jag att risken är mycket stor - helt realistisk - att den snart kommer att landa i mitt knä, och att jag då måste ha kroppskontakt med djuret/#¤%&?#/monstret/alien. Innan jag ens hunnit förstå i mitt medvetande att det är en spindel jag just upptäckt, så börjar jag i ren och skär skräck ta av mig säkerhetsbältet, för att försöka kliva över föraren och försöka ta mig över till baksätet. Skit samma om vi just då är på motorvägen - ren panik tänker inte! Det är skönt att jag inte kör bil själv... Risken är mindre att man får in en spindel i en mc-hjälm; där är det väl getingarna som är den största faran (och de är inte heller roliga, men man får väl försöka köra in till vägrenen så lugnt det går om en sådan fastnar någonstans i ansiktet...). Spindlarna är i en klass för sig, det bara är så. Någon som har tips på hur man kommer ur denna fobi? Jag vill INTE börja umgås regelbundet med spindlar bara kunna leva normalt - kunna ta fram nya sopsäckar under trappen eller hänga upp tvätt i källaren dit det ibland kan komma riktiga källarspindlar. En Tarantel är förresten inte lika läskig som en fet 2-centimetare, men det är kanske för att den större mer liknar en pudel än en riktig spindel.

Upp igen!

 

Djurförsök (15/8 2000)
...är ämnet för min undersökning på index-sidan denna gång. Antagligen är det den som lett till inlägget i gästbok 5, en tredjedel ner på sidan, där någon frågade om vi kanske skulle utföra försöken på människor istället, om djurförsök skulle förbjudas. Militanta veganer är lika hemska som nazister, stod det också. Det var många ämnen på en gång, men faktum är att många andra också tycker att dessa ämnen hänger ihop. Jag tänkte här skriva vad jag själv tycker och tänker om veganer och djurförsök.

För att börja med det sista påståendet i gästboksinlägget, så är det kanske så att militanta veganer har lika mycket hat och förstörelselusta inom sig som nazister och rasister. De lever kanske efter sina frustrerade känslor istället för att använda förnuft och logik, och tror att deras handlande kan leda till en verklig utopi - den värld som de önskar skapa(?). Om de nu har något mål med att använda våld, så är och förblir en utopi alltid just en utopi, även om hat är huvudingrediensen - det kan bara leda till försämringar för alla inblandade, djur som människor. Man kommer inte fram till något konstruktivt genom hot, och utan att planera för djuren förblir de lika lidande som tidigare.

Veganernas personlighet varierar naturligtvis lika mycket som den övriga befolkningens. De flesta är högst fredliga varelser som bara försöker leva ett liv i harmoni med naturen. De vill ta fullt ansvar för sina handlingar hela vägen ut. De vill inte göra andra varelser ont och sedan blunda för detta, så som majoriteten av oss. Som vi alla vet har de flesta lätt för att förtränga en hel del:
Vad slängde vi i soporna igår, och var hamnar de?
Hur dog djuren som senast ätits upp, och hur kom de dit?
Vilka energiformer använde vi igår, och kunde de bytas ut?
Hur många tänker på detta och försöker förändra sina vanor? Det krävs mycket moral och energi för att bli en mer ansvarstagande och medveten människa, att öppna ögonen, bryta vanor och börja leva på en "högre nivå". En vegan har kommit långt när det gäller just matvanorna. Anledningen till till det kan antingen bero på egoism (bättre hälsa, bättre samvete, religion) eller på moral och medkänsla för djuren. Resten av veganernas personlighet varierar säkert.

Jag är bara vegetarian. Alltså äter jag inget kött, men däremot ägg, ost och mjölk. Någon enstaka gång kan jag få i mig fisk och skaldjur, så egentligen är jag inte ens vegetarian om man hårddrar det. Men jag tycker att djur liksom vi människor ska få leva värdigt.

Vad betyder då detta? Tja, ett värdigt människoliv är inte att till varje pris få forska genom djurförsök. Ett värdigt liv för en människa är inte rätten att få spruta parfym i kaniners ögon, eller låta dem röka fem cigaretter i taget. Inte heller att plåga råttor genom att gång på gång på gång nästan dränka dem för att se om de tillslut blir homosexuella. Det finns ingen som helst mening med dessa handlingar, som forskarna fått pengar till. Man ska inte forska enbart för sitt uppehälle, särskilt inte på andra varelser. Det måste finnas en mening med forskandet, en viktig mening. Om man väl har en sådan mening och vill utföra experiment, så ska metoderna vara moraliskt försvarbara. Ingen, vare sig människa eller djur, ska behöva lida för att ett forskarlag vill veta mer om något onödigt pga nyfikenhet eller penningbegär. Dessutom ska inget djur plågas, hur viktig forskningen än är. Ingen bör ha rätt att tortera någon annan levande varelse. Man ska t.ex inte tortera en krigsfånge för att få reda på livsviktiga fakta, lika lite som man ska göra det med ett djur.

Problemet är säkert att många människor saknar förståelse för att djur är ytterst medvetna varelser. De har starka emotionella känslor, känner smärta, är moraliska, intelligenta och har ofta ett logiskt handlande. Normalt sett vill inget djur någon annan något ont - de handlar aldrig bara för att skada någon på måfå, som vi människor kan göra. Antagligen hör det till människans natur att vara ond och vilja skada andra, men vi måste försöka stå över detta primitiva drag. Vi har ju samtidigt en högre intelligens och slutledningsförmåga, och då borde vi rimligtvis kunna nå en lika hög nivå moraliskt som djuren redan gjort. Plågsamma djurförsök är verkligt sjukt i mina ögon, något av det hemskaste en människa kan göra.

Om vi har sjukdomar, så har vi sjukdomar. Somliga saker hör helt enkelt livet till, vi har inga heltäckande försäkringar från en slags övergud om att vi ska producera perfekta barn som kommer att leva perfekta liv. Människans sjukdomar kan inte rättfärdiga torterade djur. Vi får helt enkelt leva med våra fel och brister om det annars betyder att andra varelser får lida dubbelt så mycket som de sjuka. Istället för att kasta sig över djuren borde man alltså forska på mänskliga celler, konstgjord hud etc. Kanske på de sjuka själva, på frivillig basis. Dessutom borde man kunna använda sig av örter och andra naturmedel mycket mer. Det finns flera alternativ nu för tiden, men många forskare är så snabba med att ta till kaniner, råttor, katter och apor istället för att som de forskare de är hitta bättre lösningar.

Forskning på djur tycker jag är OK bara om de får leva ett så naturligt liv som möjligt, med nära känslomässig kontakt till andra varelser. Utan smärta eller upprepade operationer, utan att gifter förändrar personligheten eller ger plågsamma sjukdomar eller symptom. Det betyder att man egentligen bara bör forska på djur för att få veta mer om hur människan fungerar som bäst socialt ihop med dem, eller hur djuren själva löser olika tankenötter etc. Något annat kan vi inte tillåta oss.

Tja, detta är mina yttersta synpunkter om djurförsök. Vi tycker alla lite olika, men att bara blunda och gå vidare om man förstår att djuren plågas är inte rätt. Det är inte lätt att få till förändringar, men ju fler vi blir som medlemmar i "Djurens Rätt", desto mer kan vi kanske tillsammans bidra till att förbättra djurens situation.

Upp igen!