Rullen, Rubrik

Välj Rulle
Rullande anteckningar

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]

Rullen 
Rulle 100
Förra Rullen
Eva-Lena
Nyligen.se
Bokcirkel för alla
Bloggportalen
Eva-Lena Twittrar
Tweets by @Babbla

Hunderingar

© Eva-Lena B

På tapeten:

OrdKanalen
Luddigheter
Romanskrivande
Konstrundan i Majorna
Intuition
Författare på Z
Grisöron, tack
Författare på Ö
Böcker att läsa
Problemområden
Lustiga anslag
Gäsp!
Vridet

Prenumerera på Rullen

Några blogglänkar

Aide Mémoire

As good as it gets

Barbro

Bokcirkel för alla

Bokhora

Ehurusom

Eva

Flärdskrivaren

Fröken P:s leverne

Jerrys ord

Lisa

Lyrans Noblesser

Majorna.nu

May contain language

Not Perfect

Pain de Martin

Sandbarnet

Åsas anteckningar

Haha! Jag har lagt till knappar för översättning till engelska och franska via Google Translation, men så lustig engelska det blir. Säkert blir franskan också konstig!

15 mars 2017 (onsdag)

*****************************
OrdKanalen
Jag har knappt bloggat någonting sedan jag började skriva på romanen "Nästan en familj". Nu är boken klar och kommer att ges ut den 12 maj 2017. Välkommen att läsa om både den och lite av varje på OrdKanalen.com.
/Eva-Lena

Nästan en familj

OrdKanalen
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

19 mars 2014 (onsdag)

*****************************
Luddigheter
Jag har börjat blogga på luddigheter.minuskel.com istället. Välkommen dit!
/Eva-Lena


Luddigheter
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

24 september 2013 (tisdag)

*****************************
Romanskrivande
Från det att jag lärde mig skriva har jag älskat att uttrycka mig skriftligen; att dras med i strukturerade tankeslingor, fokusera kring ett ämne och uttrycka det jag känner är intressant, för att i slutänden binda ihop det till ett slags helhet.

När jag skriver kommer jag in i ett flow som löser upp tid och rum. Jag kan förenas med det jag skriver om, och glädjen att kunna göra just detta bara genom att brodera ord till sammanhang är väldigt inspirerande. När sammanhanget framträder försvinner orden för att låta kontexten blomma ut, nästan som när en larv förvandlas till fjäril. Eller som om orden biter sig själva i svansen och blir till en punkt som låter den färdiga texten tala för sig själv.

I trettonårsåldern fyllde jag A5-block efter A5-block med läskiga noveller om mobbning, blodiga mord eller om tonåringar som blir instängda i underjordiska grottor. Och massor med brev.

När jag som vuxen blev med hemsida 1996 gjorde jag bland annat "Roliga tidningen", som följdes av olika ämnesindelade sidor och bloggande. "Rullen" som du läser nu, en av sidorna jag började använda för reflektioner och andra inlägg 1998, har nu rullat ut sig till 100 stycken (jag börjar på en ny Rulle varje gång som den jag skriver i börjar bli för lång).

Men, för några år sedan kände jag att jag hade uttryckt allt jag vill säga i denna form. Jag hade redan skrivit om alla psykologiska, parapsykologiska och sociala fenomen som intresserade mig. Alla fenomen i samhället upprepade sig och där fanns liksom inget nytt att hämta inspiration från. Även det triviala trivselbabblandet kändes färdigbabblat.

En känsla av tomhet inföll sig. Skrivande har alltid varit min största passion, men nu gled det långsamt men säkert mig ur händerna tills i stort sett ingenting fanns kvar. Ja, det står nästan svart på vitt i Rullens daterade rubriker...

Så kom tankar på att skriva en bok. I flera år huserade dessa tankar i bakhuvudet och jag skissade ibland på olika upplägg. Dock inget skönlitterärt, jag hade inga sådana idéer. Däremot längtade jag efter just skönlitterära idéer och fascinerades av hur andra lyckades med detta. "Åh, vilken bra idé! Så enkelt att det helt enkelt är briljant!" kunde jag tänka om vissa romaner - varför hade jag inte kommit på något sådant själv?

Åren gick. Jag skissade på innehåll till en bok lite då och då, men förkastade allt. Började om, förkastade igen. Nej, det kändes inte bra. Jag tror det var för att idéerna inte blommade ut på egen hand och drog mig med sig. Istället var det jag som försökte puffa liv i de små frön som idéerna innehöll, utan att egentligen sätta igång. Det var ju bra att jag åtminstone inte tvingade ut något genom konstgjord andning.

Fascinerande och gripande livsöden har berättats för mig - jag lider inte brist på underlag till historier som förmodligen skulle sälja bra - och jag har uppmuntrats att spökskriva. Men nej, det kändes som om det var något annat som skulle komma, åtminstone till att börja med. Något eget som kunde födas fram ur fantasin. Under väntetiden de här åren saknade jag verkligen det uppslukande skrivandet.

Så plötsligt, en dag i juli, kände jag att det var dags att plocka fram papper och penna för att skissa på handlingen till en roman. Nu skulle jag minsann skriva en bok! Poff, bara sådär! Utan att ha en aning om vad den skulle kunna handla om hämtade jag skrivblock och penna och började brainstorma. Den första idén kändes spännande och var både dramatisk och lite surrealistisk på samma gång, men när jag skrivit några rader om hur historien skulle kunna utveckla sig och vad den skulle leda till tog det stopp. Bort, bort! Nytt blad!

Och där satt den! Herregud, där satt den! Idén! Plötsligt bara visste jag, något hade kommit till mig, något hade äntligen hittat rätt! Sedan dess har denna historia tagit mig i besittning. Vi är liksom ett, idén och jag. Mitt liv har fyllts av skrivande igen, och det är en fantastisk känsla. Äntligen!

Romanen jag skriver på är än så länge cirka 75 sidor lång. Grunden är en huvudpersons upplevelser (relationer, möten med andra människor, spänningsinslag mm) och personliga utveckling. Denna grundhistoria vävs ihop med en sidohistoria, som i sin tur blommar ut i ännu en sidohistoria vilken också den vävs ihop med huvudhistorien.

Grundhistorien började alltså leva sitt eget liv och drog med mig in i sidohistorierna, så det är riktigt spännande att väva ihop dessa med varandra. Idéer kring hur de kan vävas ihop på bästa sätt kläcks i tur och ordning allteftersom jag skriver, så pusselbitarna faller på plats nästan som i verklighetens livsöden även om jag förstås redan planerat allt i stora drag. Det är en fascinerande upplevelse.

Vi får väl se om och när romanen blir färdigskriven och hur jag i så fall försöker ge ut den; det har jag ännu inte bestämt. Kanske skulle den inte bli antagen på etablerat förlag och kanske är det inte heller mitt förstahandsval, men det blir säkert en spännande erfarenhet, det också.

Att hitta en passion tror jag påverkar livskvaliteten mycket; att ha något som man älskar att göra och som får tid och rum att flyta ihop. Eller vad tror du? Har du hittat någon passion och hur drar den i så fall iväg med dig?

Romanskrivande
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

20 april 2013 (lördag)

*****************************
Konstrundan i Majorna
Jag skulle egentligen inte ha hunnit med att se något av Konstrundan i Majorna denna helg, men eftersom en annan planerad aktivitet ställdes in tog jag en promenad i vårsolen ner mot Klippan vid Röda Sten där många konstnärer har öppet hus.



I Sockerbrukets uppgång nummer 17 hittade jag några riktigt fina verk, bland annat Anna Rabes målningar där det abstrakta agerar bakgrund åt det realistiska. Man dras liksom in i dem.

Anna Eggerts glas och skulpturer tyckte jag också mycket om, liksom Sofia Ocañas målningar som det var svårt att slita sig ifrån.

I uppgång nummer 9 jobbar bland andra Anna Törnquist med akvareller och blandteknik (åh, så mycket fint, och vilka sköna färger och motiv med humor och värme!) och keramikkonstnären Helena Andersson som gjort verken på bilden nedan.



I uppgång nummer 23 fascinerades jag av Bertil Fredholms abstrakta målningar med ett bakomliggande lugn, och av Lars Eje Larssons akvareller.

Det finns fler favoriter att leta upp, men det får jag överlåta åt andra. :-)

Konstrundan i Majorna
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

8 september 2012 (lördag)

*****************************
Intuition
Nu var det nästan ett helt år sedan jag skrev något här i Rullen! Jag gör ett försök att komma igång med skrivandet igen, åtminstone så att det blir en rad lite då och då. Till att börja med får det handla om intuition, som återigen blivit ett ämne som många diskuterar och funderar kring.

Häromkvällen var jag på ett föredrag om just intuition, hållt av läraren jag hade i mediumutveckling för tio år sedan, Hasse Nyander. Han är sympatisk att lyssna till och pratar med värme via hjärtat, vilket bara det är en anledning att lyssna på honom. Man har chansen igen den 3 oktober i föreningen Vännernas lokal på Bryggaregatan 1 här i Göteborg. På hans hemsida berättas att det ska handla om:
"Vad händer innan vi föds in i denna inkarnation? Vad är livet? Vad är meningen med livet? Vad sker efter vår fysiska död? Detta och mycket mer berörs under denna kväll."

Jag gillar föreläsningar där människor berättar om egna upplevelser och funderingar. Där det inte bara förmedlas något externt som har lärts in (t.ex. ekonomi) utan även en del av vad det kan betyda att vara människa.

Intuition är en viktig del i att vara människa, och vi har den med oss vart vi än går och vad vi än gör. Men i vårt samhälle tar vi oss ofta inte tid till att upptäcka denna kraft som trots allt påverkar våra liv mer än vi kan ana. Den kan användas som ett verktyg i personlig utveckling och för att nå de situationer vi behöver för att på smidigaste sätt komma vidare på vilket plan som helst i vardagen.

Therese Appelquist har läst boken "Konsten att leva innerligt" av Ted Harris och Ann Lagerström som hon berättar om här. Jag har inte läst den, men blir inspirerad till att göra det. I mina ögon handlar det om intuition. Om att helt enkelt leva sitt liv i samklang med de egna naturliga förmågorna.

Varför är det då så svårt att ge upp vardagskampen och lita till att intuitionen gör jobbet? Tja, anledningarna kan förstås vara flera. Till att börja med måste vi hitta intuitionen - var finns den i oss? Hur lär vi känna skillnad mellan intuition och exempelvis rädsla? Den som är nyfiken på att börja träna upp sin intuition på lägsta nivå i vardagen får även några övningstips på min (jättegamla) sida i ämnet.

I vår tid är tempot högt och mycket utförs snabbt utan att intuitionen är inblandad. Lägg därtill digital kommunikation och stressen som gärna lockar oss till att göra flera saker samtidigt men inte direkt innerligt. Det underlättar inte precis kontakten med intuitionen.

Jag är själv inne i en mycket stressig period på jobbet, som gör att jag stänger av det som är naturligt och bara kör på i den konstruerade pressen i att leverera det som måste bli klart. Problemet är bara att stressen inte verkar ha ett slut. Om jag inte lyssnar på intuitionen i den här fasen får jag ett "liv" där jag står och ser på hur det enda livet rullar förbi som en av flera möjligheter i en av alla stressade tanketrådar. Det som händer när man är inaktiv på det här materiella sättet är att man binder sig vid situationen som den ser ut i nuet och inte släpper in möjliga förändringar som skulle rulla bort det som stressar ens väsen och leda situationen vidare till en nivå där man återigen har kontakt med sin intuition och mår optimalt bra.

Personlig utveckling är något som jag jobbar med för egen del sedan 20-årsåldern. Många (men förstås inte alla) som är intresserade av personlig utveckling gör det till en livsstil att läsa om olika metoder för detta, dyrka förebilder, skicka healingtankar till varandra och förbanna människor som inte gör likadant. En del som ser sig som personligt utvecklade nedvärderar dem som inte gör likadant som de själva. Men detta handlar förstås inte om intuition eller andlighet, inte egentligen. Då handlar det mer om "identitets"-sökande.

Intuition är mycket enklare än "identitets"-sökande och något helt naturligt. Med den behövs ingen "identitet", man hittar inom sig vad som är rätt i varje stund och förmedlar medvetet eller omedvetet till sin framtid hur den ska te sig i olika situationer. Om man inte har kontakt med intuitionen kan man med sina tankar (styrda av känslor eller gammal vana) påverka sin framtid i en riktning som intutionen inte skulle skapa. Om tankens kraft berättar t.ex. Malin Hammar i sin föreläsning "Att leva med attraktionslagen".

Som ni märker lyssnar jag inte ständigt och jämt på min intuition, men jag är medveten om det och har gjort det lite till en utvecklingstaktik som jag trivs med. I cykler lever jag nästan i symbios med intuitionen, varvat med mer materiella faser då jag står närmare egot, som just nu när det är mycket stressigt på jobbet.

När jag lever närmare egot har jag ändå alltid med mig en medveten tanke i bakhuvudet om att jag är där jag är för att samla information om hur jag upplever olika situationer och ändrar mitt tankesätt osv. Konflikter kan uppstå som lär mig nya saker som jag inte hade lärt mig om jag bara levt i en mer självklart rofylld tillvaro där jag lyssnat till min intuition. Jag gillar att ibland vara i fasen med det handfasta inlärningssättet och jag har tagit mycket stora kliv framåt i insikter jag fått i sådana faser (genom konflikter, känslor och misstag).

Vi kan utvecklas på olika sätt, det finns inte bara en väg till inlärning. Så är det även i yrkeslivet; en del trivs och lär sig mest genom praktiska sysslor och andra vill hellre använda huvudet mer dominerande. Man kan inte säga att det ena är rätt och det andra fel. Det är i alla fall min personliga reflektion.

Hur som helst... oavsett om man jobbar med händerna eller huvudet till vardags eller i arbetslivet, är det viktigt att släppa verktyget eller tanken och åtminstone välkomna intuitionen periodvis. Antingen ett antal gånger om dagen i små doser eller i längre faser. Att man verkligen stannar upp och lyssnar in verkligheten. Det högre medvetandet. Då kan det som man har lärt sig under den mer materiella fasen valideras och implementeras i de större insikter man gjort i livet och leda en framåt.

Ingenting är fel, man gör det som man är mogen att göra i varje stund. Det som händer är att man snabbare kan nå dit man är tänkt att komma, i vissa fall, om man går via intuitionen. Men det kan faktiskt vara så att intuitionen anser att en materiell fas är det som går snabbast - man kan lära sina läxor i livets hårda skola, som det heter, om man bara vet vad det är man faktiskt håller på med - om intuitionen berättar att det är en smart väg framåt. Så länge man känner att det är helt rätt att stanna kvar i den fas man befinner sig, har man mer nyttigheter att lära sig där. Men när det känts jobbigt en längre tid och ingenting tycks leda till insikter kring detta så är det ett tecken på att avbryta och lyssna på vad intuitionen har att säga om nästa steg.

Ja, jag tror det är lätt att tro att det bara finns en väg mot personlig utveckling via intuition; att enbart leva innerligt i symbios i denna. Men allt beror ju på vad intuitionen i sig har att säga; den talar ett personligt språk till var och en av oss, beroende på vad vi behöver. Men att vi måste få kontakt med den för att hitta vår egen kärna är förstås självklart. När man har gjort det kan man bara glädjas åt att den finns där för ens eget och andras bästa. :=)

Intuition
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

24 oktober 2011 (måndag)

*****************************
Författare på Z
(Inlägg i projektet Böcker att läsa, författare från Ö till A):
Några böcker skrivna av författare på Å eller Ä har jag inte i hyllan, så denna gång påminner jag mig istället om att jag har Helena von Zweigbergks "Sånt man bara säger" att plocka fram om andan skulle falla på.

Jag har inte haft den särskilt länge. Minns att jag tänkte, när jag köpte den, att den lika gärna kan vara riktigt bra som riktigt platt. Allt beroende på hur skickligt Helena skildrar relationen mellan den femtonårige killen som bor med sin moster en tid medan hans mamma försöker reda ut sitt liv - en moster som just lämnat sin man och hans barn för att dra sig undan på landet. Både femtonåringen och mostern har på olika vis vänt livet ryggen, men tvingas nu in i en ny relation.

Har du läst den, och vad tyckte du i så fall? Än så länge har jag inte läst något av Helena von Zweigbergk, men hoppas att det snart blir av att jag öppnar denna bok.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

20 oktober 2011 (torsdag)

*****************************
Grisöron, tack
Lunchrestaurangen närmast kontoret där jag jobbar är den segaste man kan tänka sig. I våras var det åtminstone tredje gången som jag tänkte att nu... nu går de i konkurs! Helt klart kommer de inte att överleva fram till sommaren! Yes! Nu blir det säkert nya ägare, och de kommer helt klart att kunna laga bättre mat än de nuvarande kockarna!

Men inte, då... de överlever tydligen hur tuffa tider som helst. Man kan tro (och faktiskt även med egna ögon se, om man bara har tålamod) att de äter upp sig av all den tjocka grädd- och smörbaserad mat de lagar under goda tider, för att gnaga på det egna köttet under lågsäsong. Det kan vara riktigt dött i restaurangen under långa perioder, men så kommer en regnperiod och folk på vårt kontor och säkert även från arbetsplatserna runtomkring vill inte ta sig längre än till tvärs över gatan för att slippa bli dyblöta eller frysa ihjäl. Även om det innebär att bara få äta sig mätt på död föda utan tillstymmelse till goda smaker.

"Jag är så tacksam de gånger som maten bara är lite äcklig", summerade jag vid något tillfälle. Och en kollega uttryckte ungefär likadant en dag när restaurangen kom på tal men vi valde att gå till ett annat ställe: "Det är ju inte så lockande att äta grisöron".

Svenskar är ändå ett tacksamt folk. Det hade varit fascinerande om jag spelat in våra samtal där! Vilka tragikomiska kommentarer och ordväxlingar! Och så många vi är som har tvingat sig att äta upp eller som bara har lämnat kvar nästan hela sin portion men absolut inte klagat inför personalen när maten varit rå, senig, flottig, kall, gummiliknande, sönderkokt, oidentifierbar osv. Vi svenskar tiger och sväljer.

Vi får rabatt av arbetsgivaren för att vi äter just där, trots att man i övrigt satsar på friskvård. Kanske är det därför som många trots allt går dit? Det ger oss 9 kronor billigare portioner än på det näst närmsta stället som ganska nyligen öppnat och där de tillagar och kryddar maten så att man "mmm"-ar ikapp med varandra när de välsmakande tuggorna hamnar på tungan och som serverats i tjusigt upplagda portioner.

Vi får skylla oss själva som går tvärs över gatan ibland, i förhoppning om att vi idag, ja, kanske just idag, ska få något som smakar som vanlig, riktig mat och som kanske till och med är värt 3 av 5 i betyg. Något som åtminstone har saltats lite. Det händer faktiskt upp till en handfull dagar om året, om jag ska försöka vara lite positiv. Och folk köper Triss-lotter för ännu mindre sannolikheter.

Dörren till restaurangens uteplatser står ofta öppen även när det blåser ruggigt ute. Ibland har jag suttit och hoppat av köld vid lunchbordet. En gång bad jag dem stänga dörren och de verkade fatta att det inte är okej med typ 13 grader. Några dagar senare kom jag dit igen, och bakdörren stod som vanligt öppen. "Brrr, vad kallt det är", utbrast jag medan jag fick min tallrik över disken och nickade mot den öppna dörren. Jag gnuggade överarmarna i hopp om att få igång cirkulationen medan personalen glatt svarade: "Ja, det är kallt ute också". Som om det inte märktes...

Ofta lägger de upp mat med latexhandskar, helt utan slev eller tång. Detta fattar jag inte riktigt, och det är inte bara på denna restaurang utan här och var i livsmedelsbranschen (t.ex. i ost- och charkdiskar) har jag sett följande sekvens:

1) Handskar på
2) Klia sig under näsan (eller i grisörat)
3) Hänga över disken, torka av med en disktrasa
4) Ta betalt i kontanter
5) Servera nästa kund

Ja, vad tjänar handskarna till...?

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

19 oktober 2011 (onsdag)

*****************************
Författare på Ö
(Inlägg i projektet Böcker att läsa, författare från Ö till A):
Hrm... med den här rubriken kanske man förväntar sig något om Robinson Crusoe...? Men jag ska som sagt bara i all enkelhet skriva några få rader om de olästa böckerna i min bokhylla, med början på ö och slut på a. Kan jag inspirera mig själv till att läsa någon av dem istället för de nya som hela tiden kommer ut?

Nu när jag går igenom bokhyllan passar jag på att rensa bort sådant som jag tror är kört för gott, och då blir det kanske luckor över för lite nytt ändå? ;=)

Jag har två böcker skrivna av författare på Ö; båda manliga och dessutom olästa både när det gäller författarna och böckerna i sig. Men jag tror att jag behåller dem, de verkar fortfarande intressanta för mig. Eller kanske bara en av dem, när jag tänker efter.

Den ena är "Jag ska fånga en ängel" av Håkan Östlundh. Minns inte var jag har fått den ifrån, kanske från utbyteshyllan på kontoret? När jag läser på baksidan får jag känslan av att det är en relativt vuxen historia med frågor kring relationer, samhälle, kriminalitet och känslor. Spänning och psykologi gillar jag i böcker och film, och är det välgjort med en story som utvecklas på ett intressant sätt blir det desto fler poäng.

Den här historien handlar om en frånskild manlig polis som bor och arbetar i Sollentuna, och en gift kvinnlig och framgångsrik bokförläggare som bor desto tjusigare i lägenhet på Kungsholmen. De inleder ett passionerat förhållande, men han dras in i svåra konflikter mellan gäng i lägenhetskomplexet Malmvägen och ungdomar i villaområdet, medan hon börjar fundera på skillnaden mellan passion och kärlek och på hur det ska gå med hennes familj och karriär.

Kanske är den simpel, det kan ju bli hur ytligt, materiellt och egofixerat som helst. Men den kan lika gärna vara riktigt bra. Tja... det återstår fortfarande att se...

Den andra boken är skriven av Klas Östergren. Tänk att jag fortfarande inte har läst något av honom - blir jag sist i landet...? Den jag har är en lite gulnad "Gentlemen", tryckt 1982. Minns inte hur jag fick den i min ägo men jag har velat läsa något av Östergren i många år och kanske har jag köpt den i second-hand. Den ska vara en svart komedi, generöst fylld av festliga typer och situationer och genomsyrad av en tids- och språkkänsla (sommaren 1978 handlar det om här) som är nästintill osviklig.

Men när jag läser på Bokus blir jag faktiskt lite tveksam. Boxare...? Vidsträckta upptäckter i Morganbrödernas liv i 60-talets Stockholm och Europa och under den bistra och svåra vintern 1979...? Hrm... undrar om någon kan övertala mig att det faktiskt skulle ge mig något att läsa den. Fast jag känner faktiskt nyfikenheten kittla en aning. Lite, lite...

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

16 oktober 2011 (söndag)

*****************************
Böcker att läsa
Det finns så många böcker jag vill läsa! Regelbundet köper jag sådana som verkar extra intressanta, välskrivna, spännande eller avkopplande, men inte lika ofta tar jag mig tid att faktiskt läsa dem. Sålunda är min bokhylla till stor del fylld av olästa böcker. De jag läser ut ger jag nämligen bort, om de inte är väldigt speciella eller passar att plocka fram igen som inspirationsmaterial för personlig utveckling eller filosoferande.

Oftast köper jag böcker efter humör. Så var det på bokmässan senast, där jag ramlade över Anders De La Mottes ställ med spänningsromanen "[geim]". Den verkade ha fått bra omdömen och Svenska Deckarakademins utnämnelse "Årets debut" 2010.

Motte verkade väldigt trevlig, och han var snabb med att plocka fram pennan för att signera min pocketbok; "Vad ska jag skriva?" Jag blev plötsligt ställd. "Eh... jag brukar ge bort böcker som jag läst, så jag vet inte riktig..." sa jag. Hur oartigt lät inte det? "Aha, blir det bra med Mycket Nöje, då?" frågade han. Och när signaturen fanns på plats tänkte och sa jag att nu skulle det kanske bli lite svårare att ge bort boken. :=)

Anders De La Motte och Carin Gerhardsen (som ju också skrivit mycket spännande kriminalhistorier) rekommenderade "Kråkflickan" av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist, så den köpte jag samtidigt. Så lättpåverkad är jag... men jag har förstås lockats av den redan tidigare, och jag gillar när det vävs in psykologiska realiteter som det verkar göra däri. Eller hur man ska säga.

När jag köpt en bok för att jag känner för att läsa den "just nu", är det alltså störst chans att den blir läst om jag öppnar den inom en kort period. När jag är kvar i ungefär samma fas. Annars dyker det upp andra böcker som lockar mig mer, och risken är att den jag just köpt blir stående oläst väldigt länge. Men nu blev det så att jag påbörjade "[geim]" innan prokrastineringen (ja, vad ska man annars kalla det?) aktiverades.

Jag gillar den här boken skarpt trots att språket är simpelt (han skriver t.ex. "såhär") och huvudpersonen osympatisk. Boken är helt enkelt både spännande och lättläst och de parallella händelserna flyter liksom behagligt vidare bredvid varandra. Som läsare väntar man aldrig på något, man blir serverad ett smörgåsbord. Och idén till handlingen är dessutom genialisk i sig; en kille hittar en mobiltelefon som uppmanar honom att vara med i ett live-spel. Efter viss tvekan i början, då han tror att det är kompisen som busar med honom, har han hamnat i en verklighet som på många sätt liknar ett virtuellt rollspel. Med i stort sett samma typ av risker som i ett datorspel. Det är ingen lek alls, visar det sig. Mycket är lätt att förutse, men lika mycket är ren spänning eftersom huvudpersonen inte är överintelligent och dessutom ganska flexibel på flera plan. Tja... besök bokens hemsida för att spana in den lite mer. Än så länge har jag kommit igenom halva historien, och återkommer med en sammanfattning av vad jag tycker när jag har läst ut den.

Denna gång tänkte jag egentligen bara berätta att jag anammar Åsas förslag om att blogga om några av de böcker man har i sin bokhylla, i ordningen skrivna av författare från ö till a, eller från a till ö om man så vill, som hon precis har börjat göra. Fast hon har till skillnad från mig redan läst böckerna hon skriver om. ;=)

När jag går igenom några av mina böcker från ö till a, så är det för att inspirera mig själv för dem på nytt. Och det kanske även säger en del om vem jag är, som Åsa också nämnde att det hon skriver om sina böcker kanske säger en del om henne.

Jag kommer att presentera två böcker i taget, om det finns så det räcker. Helst av en kvinnlig och en manlig författare, men om jag bara har böcker från det ena slaget så blir det förstås så.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

9 oktober 2011 (söndag)

*****************************
Problemområden
Jag läste i dagens DN om stadsdelen Seved i centrala Malmö. Där har ett femtontal killar i 20-årsåldern satt skräck i den övriga befolkningen genom att exempevis trackassera dem med ägg- och stenkastning. De har även satt eld på en av Postens cyklar, inklusive posten den var lastad med. Nu är brevbärarna även överfallslarmbärare och behöver inte dela ut post i ett trapphus om där står ett gäng som uppfattas som hotfullt.

Det här med att trackassera andra är förstås inget normalt vuxenbeteende, utan kanske mer något för tonåringar. När man är tonåring har man tillfälligt lägre IQ och empatiförmåga medan helt andra saker i kroppen utvecklas, enligt vetenskapliga undersökningar. Den mer normala intelligensen med tillhörande konsekvensbedömningar etc, liksom empatin, återkommer när denna fas är över. När vuxna beter sig så här har de fastnat i en fas som inte har med det biologiska att göra.

Jag tror att det handlar om deras sociala miljö. Hur har de haft det med relationerna under tonåren? Har de haft någon vuxen att samtala med, och har de haft någon nära vän som de slipper spela teater med för att känna sig accepterade? Har någon stöttat dem i att hitta vad just de är bra på att göra, så att de kan hitta ett terräng att röra sig i, där de trivs och kan utvecklas? Jag tror inte det.

20-åringar som trackasserar andra kan förmodligen inte ta sig ur cirkeln på egen hand. De saknar kraft (självkänsla) mot grupptrycket och har varken motivation eller resurser att komma ur sin situation. Där de befinner sig nu får de acceptans från andra i samma situation och även uppmärksamhet i tidningar och av polisiära insatser (som inte leder till något konstruktivt utan bara utvecklar känslan av främlingskap).

En annan del av problemet i liknande områden kan vara att många butiker och serviceinrättningar har stängt för gott, och gjort att det känns nedgånget. Om ingen med resurser eller makt bryr sig om området och det sociala öppna livet där, så bryr sig inte heller ungdomarna. De saboterar ännu mer än politikerna har gjort genom ekonomiska neddragningar. Om någon har börjat riva ner eller klottra och inget görs åt detta, kommer nästa för att slutföra destruktiviteten. Särskilt i områden som ligger undanskymt, där ingen som inte vågar vistas där ser ett överfall eller sabotage.

Om killarna i ett destruktivt gäng där grupptrycket är stort och alla känner sig extra uttråkade en kväll, kan förmodligen vem som helst som passerar drabbas av ett överfall. Om det händer upprepande gånger kan det leda till att gruppen normaliserar värre och värre trackasserier. Om de nu inte satt i system att enbart göra sådant som inte ger juridiska följder.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

30 september 2011 (fredag)

*****************************
Lustiga anslag
Rubriken borde egentligen vara tre gånger så lång, för jag vill dela med mig av tre bilder som illustrerar hur människor på tre olika sätt har velat förmedla något via meddelanden; en lapp i ett trapphus, en informationstext skriven direkt på en vägg och en genomtänkt(?) informations/reklamtext på en firmabil. Alla är de lustiga på sitt lilla vis. Bilderna är av halvdålig kvalitet, snabbtagna med mobilen, men jag tror ändå man ser vad de föreställer. :=)



Bilden ovan visar ett upphittat örhänge i ett trapphus. Det har plastats in och satts upp på anslagstavlan tillsammans med en liten blå lapp; "Örhänge upphittat!". När det hängt där i flera veckor kom det upp en ny lapp alldeles under örhänget:

Efterlysning - örhänge
Har någon sett mitt örhänge? Troligtvis har jag tappat det när jag var och hälsade på en vän här för ett par månader sedan. Jag skulle vara väldigt tacksam om någon har hittat det. Örhänget ser ut så här:
[ett foto på samma slags örhänge som det upphittade]


Det fanns en mailadress också, men jag tar inte med den här.

Hihi! Det är säkert någon med känsla för humor som tillslut plockade ner det upphittade örhänget, fotograferade det och hängde upp det på nytt tillsammans med den senaste lappen. Jag undrar om det var tänkt som en konstnärlig installation? Humoristen kan ju göra en utställning om eventuella svar som kommer in, typ "Är du helt blind? Örhänget fanns ju där du hängde upp efterlysningen!". Kanske är detta något för David Batra...?

Efter att den nya vita lappen hade hängt uppe ett par dagar åkte äntligen det upphittade örhänget ner, tillsammans med den nya lappen. Jag tänkte att upphittaren nu insett att man börjat skämta om örhänget som faktiskt hängt där lite väl länge. Men, förvånande nog kom allt upp på anslagstavlan igen ett par veckor senare. Nu var den vita lappen smutsig, som om den både hade trampats på och fungerat som bricka för en läckande kaffemugg. Vad bor det för folk i huset egentligen...?



På bilden ovan står det skrivet med färg direkt på väggen: "Spill olja". Och minst en person verkar uppenbarligen ha följt uppmaningen, men jag tycker det varit bättre om det hade stått "Spillolja". Mindre söligt i alla fall. ;=)



På firmabilen från FROG Marine service avslöjas att personalen ger service hela 24 timmar i timmen, vilket väl måste anses vara i häftigaste laget! Kommer de att klara pressen...? Jag funderar på att maila dem och fråga, men tvekar lite. De är kanske vana vid onormalt höga tryck i och med att de bland annat jobbar med dykning.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

29 september 2011 (torsdag)

*****************************
Gäsp!
Den tycks inte vara särskilt genomtänkt, studiens slutsats som nämndes i Metro den 28/9 (sidan 11 i webbläsaren) och som enligt artikeln publicerats i tidskriften "Frontiers in Evolutionary Neuroscience".

Forskarna har upptäckt att när man ser en annan person gäspa smittas man oftare till att själv börja gäspa om det är vinter än om det är sommar, och då har de dragit slutsatsen att det beror på att man behöver kyla ner hjärnan genom att andas in kall luft.

Hrm... hur kan en forskare dra sådana slutsatser, bara sådär rakt av?

Det kan ju lika gärna vara så att blodet får det utrymme det behöver i ådrorna på sommaren när kroppen är varm och blodådrorna rymliga. På vintern är ådrorna ofta lite sammandragna för att man är frusen. Man skulle lika gärna kunna vara i behov av att gäspa oftare på vintern för att få igång ett större syreflöde i de trånga ådrorna.

Dessutom är hjärnan tröttare under vintern eftersom den får mindre energi genom solljus än under sommaren.

För att inte tala om att hjärnan förmodligen behöver kylas ner mer på sommaren när det är hett och inte på vintern när man ändå fryser öronen av sig, om man nu ändå ska tänka i samma banor som de där forskarna.

Men nej, jag fattar inte hur de egentligen tänker. Eller hur man tänkte på Metro när man helt okritiskt skrev in "nyheten". Vad ska vi med den till - lära oss att använda mössa mer sparsamt om vintern? Knappast.

Gäsp... lite mer intressant är kanske varför vi överhuvudtaget smittas av gäspningar. Jag har för mig att jag läste om detta en gång för många år sedan och minns inte längre vad man trodde.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

18 september 2011 (söndag)

*****************************
Vridet
Nu har jag inte skrivit något här sedan den 29 november 2010! Det är så längesedan att jag nästan glömt bort hur man gör! Men jag vill inte ge upp bloggandet helt riktigt ännu, även om jag redan skrivit allt som jag tror att jag skulle vilja och kunna reflektera kring. Jag gillar ju att skriva!

Får se om det går att vända och vrida lite till på sådant som jag redan tidigare tagit upp, även om jag redan från början har vrängt allt ut och in; det är ju en av mina passioner att se saker och ting från olika håll.

Men det gäller att inte vrida till för mycket, så att det liksom går baklänges. Som Telenor gjort med sin meddelandetjänst. Om någon ringer utan att man svarar, kan han eller hon tala in ett meddelande. Ja, så funkar det ju hos alla telefonbolag. Men när man ska lyssna av ett meddelande låter det så här:

Välkommen till Eurovoice.

<PAUS>

Du har... 1... nytt meddelande:

<LÅNG TYSTNAD>

Togs emot... 8:42.

Jaha, tänker man, det var visst någon som lade på luren efter pipet, utan att säga något. Och så ska man just radera allting, när meddelandet plötsligt och oväntat fortsätter efter denna sista paus:

- Hej, det är Kai, jag...

Jaha...? Så det fanns ett meddelande i alla fall! Det verkar rätt snurrigt, meddelandet borde komma före klockslaget istället för den långa tystnaden, tycker jag. Ja, det borde de vrida lite på.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 100-innehåll]