Rullen, Rubrik

Välj Rulle
Rullande anteckningar

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan] [Gästboken] [E-post]

Rullen 
Göteborg:
Rulle 99
Förra Rullen
Eva-Lena
Nyligen.se
Tjejblog
Bokcirkel för alla
Dagbok på nätet
Bloggportalen
Eva-Lena Twittrar
Tweets by @Babbla

Rakryggad?

© Eva-Lena B

På tapeten:

Döden
Böcker
Hatkänslor
Medvetandet
Espresso
Overkligt?
"Kinesiska Draken"
Personlig utveckling

Prenumerera på Rullen

Några blogglänkar

Aide Mémoire

Andas in, andas ut

As good as it gets

Barbro

Bokcirkel för alla

Bokhora

Eva

Fashionhaggan

Flärdskrivaren

Fröken P:s leverne

Lisa

Lyrans Noblesser

Majorna.nu

May contain language

Not Perfect

Not your mother's crazy

Ord av Jerry

Pain de Martin

Sandbarnet

Åsas anteckningar

Haha! Jag har lagt till knappar för översättning till engelska och franska via Google Translation, men så lustig engelska det blir. Säkert blir franskan också konstig!

29 november 2010 (måndag)

*****************************
Döden
Jag har fortfarande inte hittat tillbaka till att skriva regelbundet här i Rullen. Eller också har den liksom rullat ut sig i sin fulla längd och tagit slut... jag har kanske skrivit klart här? Nåväl, det återstår att se. Inte mig emot om Rullen ligger kvar i beredskap inför att sträcka ut sig ännu lite längre. Jag betraktar den inte som död, bara lite slapp i hullet. Och så vill jag förstås känna hur det känns att döpa Rulle nummer 100 snart! :=)

Ett par texter har jag i alla fall skrivit den senaste veckan, förutom nedanstående inlägg om böcker. Men de hamnade på Mediumsidorna eftersom de handlar om döden och passar bättre där.

I den ena texten, "Apropå döden - ett straff?", reflekterar jag över att många ser den plötsliga döden som något som drabbar dem som inte är värda bättre, och att många drömmer om att livet ska vara rättvist.

På sätt och vis handlar detta kanske om någon form av religion eller anti-religion. Många tror att det finns en gud men att denne är så ogin att den utdelar straff. Andra tror att det inte kan finnas en gud, eftersom en gud inte skulle vara ogin. Båda grupperna ser alltså livets svårigheter och framförallt döden som något orättvist och ont.

Den andra texten handlar om rädsla för döden. Ja, det är ju inte konstigt att man blir rädd om man ser döden som ett straff eller har hört att man kan hamna i helvetet om man inte är religiös nog. Trots att det krävs religiositet även för att tro på något sådant. Religion har skrämt och hetsat upp många människor här i världen, så långt att en del blivit fientliga mot varandra.

Hur som helst, jag har inget särskilt att tillägga om religioner just nu, för i texten "Apropå rädsla för döden" presenterar jag helt enkelt min uppfattning om döden för den som känner sig lite rädd. Och för den som ibland har tankar på självmord.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

29 november 2010 (måndag)

*****************************
Böcker
Just nu läser jag en engelskspråkig bok som jag gillar skarpt; "The end of Mr. Y" av den brittiska författarinnan Scarlett Thomas. Det är inte så lätt att avgöra den egentliga kvaliteten på ett någorlunda bra skrivet språk som inte är ens modersmål, men det känns som om denna roman har goda kvaliteter. Och den roar min fantasi med sitt bildspråk - som till exempel uttrycket "She screws up her forehead" för någon som rynkar pannan. :=) Undrar om det är ett vanligt engelskt uttryck eller något personligt...?

Än så länge har jag inte hunnit så långt in i handlingen, men det verkar i grunden vara ett filosofiskt berättat modernt äventyr som handlar om PhD-studenten Ariel som börjar forska i en bortgången författares oerhört svåråtkomliga och ovanliga roman, "The end of Mr. Y", som sägs vara belagd med en förbannelse. De få som läst den har dött en kort tid efteråt.

Ariel får till sin stora förvåning tag i ett exemplar av boken i ett antikvariat, och börjar läsa den. Vi får samtidigt som Ariel ta del av att Mr Y undersöker ett tankeexperiment som leder till att han plötsligt och oväntat faktiskt kan ta sig in i andra människors psyke och läsa deras tankar.

Ariels handledare, som uppmuntrat denna forskning eftersom han också intresserar sig för samma slags författare, är den ende som hon skulle kunna diskutera det ovanliga fyndet med. Han har dock nyligen försvunnit spårlöst.

Det kanske verkar lite lustigt, men beskrivningen av hur det känns att ta del av någon annans psyke är som tagen ur en medial kommunikation. Jag är nyfiken på hur den här historien ska fortsätta. Kommer Ariel att testa Mr. Y:s metoder i modern tid, och hur farligt är det i så fall? Är boken verkligen belagd med en förbannelse? Och vart har hennes handledare tagit vägen? Jag hoppas den håller samma ton under min fortsatta läsning. :=)

Här är några andra böcker som jag läst den senaste tiden, med en kort kommentar för varje:

"Dödgrävarens dotter" av Joyce Carol Oates:
En välskriven, spännande och gripande men samtidigt ganska tung roman om en till USA invandrad familj som inte på minsta sätt mår bra. Framförallt får vi följa dottern i familjen under hennes uppväxt och fortsatta liv. Oates är som alltid oerhört skicklig i sina personporträtt och sätt att väva ihop en historia, men samtidigt känns det överdrivet när det gäller hur tydligt människor fastnar i sina roller.

"Pepparkakshuset" och "Mamma, pappa, barn" av Carin Gerhardsen:
Kriminalromaner i klassisk stil, med familjen som utgångspunkt - hur går vi vidare i livet med våra barndomsrelationer i bagaget? Den första historien handlar om killen som blev mobbad i skolan och som inte kan släppa tankarna på dem som plågade honom i barndomen. Hans liv har krossats och han vet inte hur han ska göra för att komma vidare - tills han sätter en plan i verket.
Den andra historien handlar om tonårsbarnen i ett par disfunktionella familjer och om en liten flicka i en helt annan familj. Båda romanerna är mycket spännande och välskrivna och har mord som huvudingrediens, men jag tycker "Mamma, pappa, barn" är ett snäpp bättre än den psykologiskt mycket enklare "Pepparkakshuset". Nu ser jag fram emot att läsa den tredje boken i denna trilogi; "Vyssan lull", som just kommit ut i pocketformat.

"Medicinen" av Hans Koppel:
En underhållande, liten och lättläst historia om en ensamstående mamma, som har svårt att visa vad hon går för och som tappat stinget på flera plan liksom tron på sig själv. Hon kämpar med tröga maktspel på jobbet och deltar i en frivillig utprovning av en ny medicin som tycks ha oväntade men inte helt ovälkomna bieffekter.

"Gängkrig 145" av Jens Lapidus (manus) och Peter Bergting (bild)
Denna grafiska (serietecknings)roman läste jag mest för att känna genren på pulsen, även om jag i och för sig redan läst den prisade och mer komplexa amerikanska grafiska romanen "The black hole". Denna lilla historia utan större djup var inget som jag lade på minnet. Man kommer inte så långt med så få bildrutor som här, men jag tycker i och för sig att både bilder och manus är OK.

"Blunddockan" av Jeffery Deaver:
En kriminalroman helt i min smak. De främsta huvudpersonerna är den mycket smarta CBI-agenten Kathryn Dance som är expert på kroppsspråk och även förstår sig på psykologisk manipulation, och en lika intelligent psykopat till mördare som bygger hela sin tillvaro på att manipulera andra människor. Mycket spännande och välskrivet! Hoppas Deavers "Det trasiga fönstret" som jag ska läsa snart är lika bra!

"Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafón:
Jag gillade hans spännande, mystiska och romantiska roman "Vindens skugga" som inte liknade något annat jag hade läst, och den här verkade enligt mitt första intryck skildra samma stämningar och även den utspela sig i Barcelona.
Jo, visst finns det likheter, men här tar en tungsinthet och en något larvig humor över helt. Jag fick tvinga mig till att läsa ut den. Ett vackert språk och skickliga miljöbeskrivningar är det enda positiva jag tänker om "Ängelns lek".

"Den sista shamanen" av Barbara Wood:
Hon ska visst vara en storsäljare, men jag kommer verkligen inte att läsa någon mer än denna första och enda bok av Wood som jag öppnat. Vilken historia att försöka vara storslagen men istället blomma ut i ren parodi och romantik! Jag tvingade mig envist till att läsa ut detta frosseri i elakheter kontra godhet, sammanträffanden kontra totalmissar och missförstånd som duggar tätt. Och så förstås den där övertydligheten som en varm filt över alltihop.
Meningen var säkert god och jag förstår tanken bakom, men någon annan borde ha fått skriva denna historia. Det går liksom inte att leva sig in i den.
Språket, då...? Hrm... ordval, tankegångar och hela situationer är ofta taffliga. Dessutom finns här en mängd väldigt tydliga felskrivningar som tillkommit när översättaren gjort ändringar som inte blivit klara och som borde ha redigerats bort. Jag gissar att förlaget inte har läst igenom den överhuvudtaget efter översättningen. Brrr! Mitt exemplar har nu hittat sin naturliga plats i pappersåtervinningen.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

15 oktober 2010 (fredag)

*****************************
Hatkänslor
Det går att utesluta den primitiva och destruktiva känslan hat, genom att skifta perspektiv i sitt tankefokus. Gör man detta varje gång som känslan är på väg, vänjer sig det psykologiska systemet vid att inte fästa sig vid den.

Det finns inget konstruktivt i att känna hat. Vad som händer är att den som hatar utstrålar en osympatisk personlighet och skickar ut obehagliga vibrationer mot omgivningen, som kan utveckla rädslor och i sin tur leda till hat. Tankar och känslor vi känner fångas upp av omgivningen genom ett kollektivt medvetande. De som inte har mediala förmågor eller stark intuition kanske inte alltid uppfattar detta med den fysiska hjärnan, men det sker ändå ett energiutbyte.

Främst lider den hatande personen själv av sin destruktivitet, eftersom den bryter ner den egna livskraften på olika nivåer och förhindrar konstruktiva, positiva och inspirerande möten. Den blockerar även personen från att växa, både mentalt och känslomässigt.

När en obehaglig situation uppstår, ligger det ingen vinst i att fokusera på det objekt eller den handling som möjligen kan väcka hat, eftersom hatet inte är konstruktivt - det gynnar inte ens det som man önskar gynna i situationen.

Rent symboliskt kan vi studera en utsatt person i ett exempel, för att belysa vad som är konstruktivt eller ej.

Föreställ dig att du är denna utsatta person. Att du har knuffats ner i kvicksand och kämpar för ditt liv. Runt omkring står människor som såg när du knuffades och nu ser hur du kämpar, men de kan inte hjälpa dig utan att själva dras ner i kvicksanden.

Vad vill du att de fokuserar på i den här situationen? Vilka energier vill du att de utstrålar? Känn in vart och ett av de tänkbara scenarierna (1, 2 och 3) en stund och reflektera över resultatet.

Du vill att de...

1) känner ett starkt hat mot att du knuffats ner i kvicksanden.

2) känner ett starkt medlidande med dig. De ser på dig och tycker synd om dig. De gråter med dig och förstärker därmed dina svagheter och rädslor. På detta sätt förstärker de även vissheten om att allt är hopplöst och meningslöst.

3) har medkänsla med dig, men inte fokuserar på lidande. De vill ge dig styrka att klara av situationen, och visar därför respekt och kärlek. På detta sätt förstärker de känslan av gemenskap och förståelse.

Vilket av alternativen känns bäst?

Tänk dig nu att någon som betyder mycket för dig har råkat ut för ett överfall och skadats allvarligt. Du kan inte förhindra överfallet, det har redan skett, men du måste förhålla dig till situationen på något sätt. Så vad väljer du nu att fokusera på? Något som liknar alternativ 1, 2 eller 3 ovan?

Det är alternativ 3 som är konstruktivt.

Alternativ 1 och 2 är destruktiva. Hat och medlidande är destruktivt.

Om du känner det som att du eller någon annan som du bryr dig om är offer i någon situation som gör att du drabbas av hatkänslor, är det bra om du blir medveten om att du fokuserar på alternativ 1.

Du kan träna på att se både dig själv och andra personer genom alternativ 3.

Här är en övning att utföra om du känner dig som offer i en situation:

Ge dig själv känslomässig pepping: styrka och positiva energier. Då kan du lättare ta dig ur situationen eller känslan av att vara ett offer. Respektera dig själv och låt dig ta ett steg i taget. Ha förståelse för att det är jobbigt men att du klarar dig bra, du är jätteduktig!

Varje gång som hatkänslor uppstår, övergå till att tänka på ovanstående istället. Tillslut kan du tänka mer neutralt på situationen - den blir bara ett sorgligt minne och du kan fatta bättre beslut och komma vidare i livet. Tillslut kommer inga hatkänslor att uppstå i någon situation överhuvudtaget.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

27 juni 2010 (söndag)

*****************************
Medvetandet
Han och hon - det spelar ingen roll vilka de är eller i vilken tidsepok de lever - ligger och läser varsin bok. Nåväl, böcker har förstås inte alltid funnits, det är riktigt. Men scenariet känner nog de flesta igen.

För rätt som det är börjar han snarka lätt, med boken nedfälld över bröstet, medan hon fortfarande ligger vaken och läser. Efter en kvart vaknar han till igen eftersom telefonen ringer.

- Det var gott att få sova lite, va, frågar hon efter telefonsamtalet.
- Vad då sova?
- Ja, du snarkade så gott under en kvart eller så.
- Nej, jag läste, jag har inte snarkat, skrattar han och tror att hon driver med honom.

Den som somnat mitt i någonting och sedan vaknar utan att minnas någon dröm, kommer ihåg vad som hände precis före insomnandet och tror att detta hände ögonblicket innan. När man sover är man omedvetande om det som händer i omgivningen, för man är medvetslös. De minuter som man sovit tycks aldrig ha existerat.

Många får för sig att människan ÄR sitt fysiska medvetande, att det är det som är förnuftet, intelligensen och det enda medvetande vi har. I det fysiska medvetandet har ju människan byggt upp sin världsbild och sin tro på hur allting hänger ihop. Det fysiska medvetandet känner ofta inte till några andra medvetandetillstånd, även om det kanske har upptäckt klardrömmar under sömnen eller det undermedvetna under hypnos, till exempel, då det fysiska medvetandet går över i andra, närliggande frekvenser. I det fysiska medvetandet tycker människan kanske att hon är logisk lagd och tror därför inte på ett liv efter döden - eftersom kroppen och därmed det fysiska medvetandet förlorar sitt liv när den dör.

Men om nu det fysiska medvetandet är människans existens... om man ÄR sitt fysiska medvetande... är man då död när man sover? Jag menar, det fysiska medvetandet försvinner ju när man sover.

Nej, vi är inte döda när vi sover, svarar väl vem som helst på detta - vi vet av erfarenhet att det fysiska medvetandet kommer tillbaka efter sömnen. Vilket det inte gör efter döden eftersom kroppen med sitt fysiska medvetande i hjärnan då är dött. Sömnen är bara en tillfällig fas som vårt medvetande går igenom, tänker många.

Men de tänker inte hela tanken ut.

Om sömnen vore en tillfällig fas som människan upplever, medan det fysiska medvetandet vore själva existensen, så borde sömnen ligga som ett objekt inom medvetandets ramar - alltså som ett föremål i medvetandets behållare. Och vi borde i så fall VARA vid medvetande hela tiden - medvetandet är ju faktiskt medvetenhet. Om sömn aktiverades inom medvetenheten i detta fall, skulle vi vara fysiskt medvetna om sömnen hela tiden.

Existensen existerar alltid, medan innehållet i existensen skiftar. Så... om vårt fysiska medvetande med tankar vore detsamma som kärnan i vår existens, skulle vi aldrig kunna somna ifrån det. Eller rättare sagt; om vi då skulle förlora medvetandet så skulle vi upphöra att existera. Och det gör vi ju inte.

Eftersom vi "somnar ifrån vårt fysiska medvetande", så tolkar jag det som att även det fysiska medvetandet är ett objekt i den existensiella behållaren, precis som sömnen. Men vad själva existensen består av är svårt för oss att se. Vi har inte kanalen till det högre medvetande som är existensens kärna, utan lever oss in i det fysiska medvetandet och tankevärlden och tror att tankarna är existensens kärna. Allt annat är vi blinda för. Och detta är ju lite av meningen med vår konstruktion. :=) Vi är tänkta att klara livhanken i våra fysiska kroppar här på jorden.

Människan tror att det fysiska medvetandet är det som är själva livet, och att att meningen med livet ligger i någonting som helt och hållet kan upplevas genom att leva ut sin existens genom detta.

Men, att inte vara fysiskt medveten innebär inte att man är död. Och att vara fysiskt död innebär inte att sakna medvetande. Som fysiskt död saknar man enbart det fysiska medvetandet, men det är inte det fysiska medvetandet som är kärnan i existensen. Inte heller den fysiska kroppen. Inget av det fysiska är kärnan i livets existens.

Vi behåller vår faktiska existens även i det vi kallar döden, där vi har ett medvetande som är medvetet om att det fysiska medvetandet bara var en komponent i den fysiska kroppen som nu har dött.

Vi har nytta av den fysiska kroppen en tid, och kroppen har nytta av det fysiska medvetandet. Men människan lägger mycket stor vikt vid just denna komponent.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

24 maj 2010 (måndag)

*****************************
Espresso
Först hade jag en ganska gedigen men numera gammaldags Braun espressomaskin, som jag köpte begagnad av ett bröllopspar som fått den i present men aldrig använt den.

Den kanske är bra, men jag fick aldrig till någon riktigt god espresso med fin crema med hjälp av den. Undrar om det beror på att jag inte malde bönorna tillräckligt fint? Jag vet inte...

Jag tyckte i alla fall att det var lite bökigt att få till en god espresso med den där Braun-maskinen, så jag köpte istället en Nespresso C190 för kapslar. Och nu skulle jag väl inte kunna misslyckas? Nej, det blev väldigt gott, faktiskt!

Men det var lite mindre mängd kaffebönor i kapslarna än vad man önskar för en normalstor espresso på 30 ml, så jag fick nästan alltid göra dubbla mängder. Dessutom var kapslarna ganska dyra, inte så miljövänliga och gick bara att köpa över nätet. Men numera kanske det är några butiker som har börjat med det? Jag tror Nespresso bestämde sig för att samarbeta med några i alla fall.

Jag sålde hur som helst Nespressomaskinen och plockade fram den gamla Braun-maskinen igen. Skulle jag kanske vara lite bättre på att göra espresso i den nu?

Njä... inte för att jag provat så många gånger, men jag har inte fått till det riktigt.

Men, jag var nyligen i Caricon-butiken på Odinsplatsen inför studiebesöket på Bergstrands rosteri, som jag berättade om här i Rullen, och då såg jag en smart liten espressomaskin från Italien; en "Bialetti Mokona" som klarar både pods, kapslar och malet kaffe. Demoexemplaret var till salu för 1995 kr (den kostar egentligen nästan 3500 kr), så jag började fundera lite på en sådan.

Om espresson blir god och varm och har en fin crema, så köper jag den där istället för en i 5000-kronorsklassen, som jag egentligen tänkt köpa men i så fall måste vänta med på grund av andra saker jag måste lägga pengar på, tänkte jag.

Idag klev jag in i butiken för ett smakprov, och... tja... nu står den hemma hos mig.

Jag har än så länge bara provat en krämig och god espresso på nymalda bönor i butiken, och en lika god espresso gjord på pods hemma.

Hoppas jag kan göra en god espresso på egen hand på nymalda bönor också. Om inte, så är det kaffekvarnens fel och inte mitt, för nu fick jag ju se hur bra det gick i butiken.

Hur som helst, så är den här maskinen mycket mer lättanvänd än den gamla Braun-maskinen, det känns som att ha "hittat hem". Kul!

Det var förresten första gången idag som jag provade espresso på pods, som är ungefär som tepåsar med kaffe i. Jag fick en massa sådana på köpet, och den jag testade ikväll är sorten till vänster. Supergod.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

22 maj 2010 (lördag)

*****************************
Overkligt?
Jag hittade just "MrLinky", där Nina Xi ordnar fotoutmaningar med olika teman. Den här veckan (tema nummer 16) handlar det om att visa en bild som inte visar verkligheten som den är. Jag tänkte försöka bidra med en bild som jag har i huvudet. Eller, ja... jag har den förstås i en mapp i datorn också, så att ni ska kunna se den.

Som ett foto är det verkligen inget att hurra för, men jag tycker att motivet är ganska intressant.

I januari 2009 skrev jag här i Rullen om en projicering som hade skapats på en sidovägg innanför ett sovrumsfönster. I januari detta år fotograferade jag samma projicering vid ungefär samma tid på dygnet, och denna gång fick jag en mycket tydligare bild även om den av naturliga skäl - nämligen en strukturtapet - också är suddig och mörk.

Det var vid lunchtid, och fönstret mot öster som var täckt med en mörk duk släppte nästan bara in ljus på sidorna. Solen hade alltså kommit upp en bra bit på himlen och stod nog nästan rakt över fönstret när denna projicering skapades. Ni ser väl att det är ett upp-och-nedvänt tegelhus med balkonger? I verkligheten står det cirka 30 grader norrut från fönstret sett. Fast inte upp-och-ned, förstås. ;=)

Visst är det fascinerande att det kan skapas en sådan här spegelbild genom glipan vid ett helt vanligt fönster?

När jag ändå är inne på ämnet, kan jag presentera ett annat motiv som jag också skrivit om tidigare, och som jag tycker är rätt kul. Det visar också verkligheten så som den inte är; för det är väl inte hundar som har kissat i entrén...?


Nej, inte skulle väl sådana bedårande varelser, som hundarna på bilden, göra något sådant?

Vad menar du...? Ser de skräckinjagande ut? Och overkliga på något sätt...? Tja, de var i alla fall väldigt söta i verkligheten!

Andras bidrag till fotoutmaningen om att inte visa verkligheten som den är, hittar man här.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

21 maj 2010 (fredag)

*****************************
Kinesiska Draken
Nu har jag läst ut "Kinesiska draken" av Kim M Kimselius (länken går till hennes hemsida), en av böckerna vi hade på läsa-listan i "Bokcirkel för alla" nu i maj. Jag är väl egentligen inte den rätta att tycka till om en ungdomsbok som denna, eftersom jag aldrig annars läser sådana. Har t.ex. inte läst någon Potter-bok. Men jag gjorde ett undantag här och känner att jag åtminstone borde skriva några uppriktiga rader om den.

Jag har en känsla av att Kim verkar bry sig om sina läsare och bjuder på sig själv. Det känns som om hon bjuder in ungdomarna (och även de vuxna läsarna, för all del) att göra resan tillsammans med henne och inte bara passivt ta emot vad som bjuds. Hon presenterar även fakta om tiden för historien som berättas, så att det ska kännas mer verkligt och intressant att lära sig något nytt om historiska händelser/fenomen.

Det som kändes lite trist med den här berättelsen var alla upprepningar. Om någon av personerna i handlingen är rädd för något, skrivs det inte bara en gång utan åtminstone en gång i varje kapitel. Som om det skulle vara svårt att förstå om det bara berättas en gång. Detta samtidigt som andra ganska avancerade saker kan passera utan att förklaras. Jag tycker alltså att det är en ganska ojämn nivå på det intellektuella planet, eller hur jag ska uttrycka det.

Personligen kommer jag inte att läsa något mer av Kimselius eller någon annan ungdomsbok, men jag ska ge boken vidare till en ungdom och höra vad han eller hon tycker om den. Jag hoppas att den blir omtyckt, och det är ju till de yngre som den riktar sig.

Mina svar på frågor som Karin i "Bokcirkel för alla" ställt kring boken:

1. Den kinesiska draken är en historisk spänningsroman som utspelar sig i Kina. vad tycker du om konceptet, att läsa en spännande berättelse samtidigt som man lär sig lite om Kinas dynamiska historia?
- Idén är ju bra. Författaren kan hämta inspiration ur en historisk händelse och väva in personliga intriger och relationer. Smart. Och det blir ett spännande och engangerande sätt för läsaren att lära sig en del historia, även om inte allt är verklighetsbaserat. Man får till sig själva huvudfrågorna i alla fall.

2. I slutet av boken så har Kim M Kimselius även infogat en faktadel för vetgiriga. vad tycker du det tillför berättelsen? Dig?
- Det kan vara bra att kolla vad som är sant och vad som är påhittat, och få en bild av vad som hände omkring och utanför själva huvudhändelserna i berättelsen. Så att man får en idé om hur samhället såg ut.

3. Vad tycker du om Thea och Ramona? Vad får du för bild av dem?
- De är inte så realistiskt tecknade, tycker jag. Vad har de för relation egentligen? Och verkar det inte konstigt att tiden kunde gå som den gjorde när de var i Kina, medan minnet inte verkade blekna osv för dem? Theo känns nog mest realistisk medan Ramona mest tänker taktiskt och liksom saknar personliga tankar, förutom att hon reagerar på det som händer runtomkring. Väldigt lite finns med kring hur resan går till också. Den lämnas liksom åt slumpen ända tills den blir av.

4. Har du själv varit i Kina, eller någongång funderat på att åka dit? Isåfall vad är det bara måste besöka/se där?
- Jag har aldrig varit i Kina, men det är säkert väldigt mycket intressant att se där.

5. Vad tyckte du om boken?
- Den var inget för mig vare sig språkligt eller psykologiskt, men jag är både kräsen och tillhör inte målgruppen. Läste ut den i alla fall, jag hade bestämt mig för det och försökte ta till mig den fullt ut även om jag inte lyckades. Det är som en saga, men liksom utan de klassiska sagornas finurliga psykologiska knorr.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

16 maj 2010 (söndag)

*****************************
Personlig utveckling
Den som kommit långt i sin personliga och andliga utveckling sägs ju sitta och meditera en hel del. Den allmänna bilden av någon som når upplysning är att den mediterar på ett berg, gärna på Himalaya, eller med ryggen mot ett mycket gammalt träd som ger jordnära balans. Kanske tänker man sig till och med att den som uppnått nirvana leviterar.

För de flesta kanske det känns som något ouppnåeligt att nå verklig upplysning. Som om man har hur många liv kvar som helst att leva för att komma till ett stadium där det eventuellt skulle kännas någorlunda realistiskt att liksom - rent sinnemässigt - sväva på ett moln högt ovan alla världsliga problem och psykologiska, känslomässiga och kroppsliga blockeringar.

Frågan är om det verkligen finns några fullkomligt upplysta människor, eller om vi kan utvecklas till fullo först efter att vi har valt att sluta leva fysiskt. Men det är hur som helst intressant att andligen försöka ta sig framåt, tycker jag, att steg för steg upptäcka vad det finns för nya möjligheter och utmaningar som passar bäst för stunden. Det är ett evigt inre äventyr.

Det är kanske lätt att tro att personlig utveckling är detsamma som att åka till Indien och flumma runt för att verkligen (tro sig) förstå vad andlighet innebär. Ungefär som i "Den nionde insikten". Och visst, det kan ge en hel del. Inledningsvis kan det åtminstone öppna upp sinnet. Allt beror på vad man har för behov i just den fas där man befinner sig, och på vilket sätt man enklast utvecklas. Det är nog väldigt personligt.

En del av dem som vill utvecklas andligen försöker "leva i ljus" i sin vardagliga miljö, och undviker konflikter för att inte dras med i mörkare känslor och energier. Kanske tänker de mycket på religiösa förebilder. Om de fyller sig med ljus och tänker sig att allt här i livet är vackert som ett himmelrike, känner de att allt jobbigt försvinner. De vill inte ha med "jobbiga" personer att göra. Vill inte veta av några otrevligheter. Efter en tid med denna inställning tycker de sig vara renade och leva ett nyttigare liv.

Det stämmer ju rent psykologiskt att de lever ett nyttigare liv; de har det mer bekvämt och trevligt, mentalt och känslomässigt. Men de undviker konflikter eftersom de inte skulle klara av att må så här bra annars, vilket betyder att de fortfarande inte har kommit längre än så i sin personliga och andliga utveckling. För att komma vidare behöver de alltså gå på djupet med det som stör dem. Och en vacker dag kan de gå obemärkta genom vilken konflikt som helst.

Så... den där mediterande upplysta personen uppe på berget, då? Som suttit i ensamhet helt isolerad och haft det enkelt, utan konflikter... inte kan väl den ha uppnått upplysning - egentligen? Tänk så lätt det är att bara sitta i lugn och ro där uppe på berget, utan frestelser eller störningar. Så kan nog många tänka.

Men hur är det här i civilisationen - vad är det egentligen som vi lider mest av? Jag tror det är brist på kärlek. Ensamhet. Längtan efter gemenskap. Rädslor. Tvivel kring meningen med livet och den egna personens kvaliteter.

Tja... förmodligen är det precis samma saker som vi måste jobba med här i stan, som den ensamma mediterande personen uppe på berget måste jobba med.

Men i ensamhet är det lättare att få kontakt med sitt högre jag och det andliga livet. I stan vet de flesta inte ens om att de har ett högre jag, eller hur de kontaktar andevärlden. I stan kramar de flesta sina mobiltelefoner - inte för en sekund vågar de vara ensamma. Dygnet runt är de uppkopplade mot störningar.

Men vi har ett val, vi som inte sitter på berget och leviterar. Vi har väldigt många vägar till utveckling. Vi kan kombinera konflikter med andra människor och insiktsfull ensamhet. Vi kan välja att inte alltid ha mobilen på, och även vi kan meditera.

Direktlänk
(Kommentera gärna i gästboken)

*****************************

[SÖK] [Välj Rulle] [Huvudsidan]
[Gästboken] [E-post] [Rulle 99-innehåll]