6/9-01

Ett kåseri: "Stjärnor"

Stämningen var tät på Operans baktrappa - särskilt de yngre tjejerna var spända av förväntan, och det var oklart om någon av idolerna skulle kunna ta sig ut via personaldörren utan att bli "antastad", eller kanske drabbas av tinnitus pga av smått hysteriska illvrål. Man väntade sig kaos, och naturligtvis var detta något som tidningen "Stirra & Glo" uppskattade.

"Vem är din favorit?", frågade en av journalisterna, en medelålders kvinna i röd dräkt och blonderat hår. Ansiktet var täckt av puder, men man skymtade en flottig hyfläck vid ena örat, där hon hade glömt sig när telefonen ringt tidigt på morgonen. Hon riktade blicken mot tjejen med två ringar i näsan (som hon dessutom nästan hade stuckit in genom dörrkarmen, för att bli den förste att se idolerna).

"Bill", svarade tjejen, "han har såååå fina ögon". Hon vände sig åter mot dörrkarmen.

"Jag tycker att Anna har en sån mysig röst", tog en ung kille i klungan vid, "man ryser av välbehag när man hör henne, och om hon skulle råka titta på mig samtidigt skulle jag nog svimma".

Tjejen intill höll med, och försökte samtidigt dölja en ofrivillig svartsjuka. Journalisten slickade sig om de målade läpparna, tog ett djupt andetag och skulle just ställa henne en ganska privat fråga, när det började röra på sig intill dörren. Snabbt grävde hon fram en liten kamera ur den nätta vita handväskan, och höll den framför tjejen med näsringarna, för att få en ögonblicksbild av idolerna som var på väg ut. Hon försökte även få in armen och sedan hela kroppen mellan den lilla tjejen och dörren. Det gäller att ta för sig så gott man kan, så att läsarna får vad de vill ha.

Ut kom så gänget på trappan, och för ett ögonblick var alla som en stor hög av skrik, färger, blixtar och svett. Sedan skingrade sig den smått extatiska massan lite, för att bilda ring kring dem som nu tog emot blommor och slängkyssar, och skrev autografer. De hade gjort ett fantastiskt jobb, och nu ville alla andra visa sin uppskattning. Man älskade dem verkligen. Den här gruppen, just komna ur Operans personaldörr, gjorde så mycket för sin omgivning. De hade så stora talanger! Anna, t.ex, hade förutom en fin röst även gått med i GreenPeace. Och Frank, han med musklerna, var en bra förebild för grabbarna i sin fanclub, eftersom han varken drack alkohol eller tog anabola steroider. Kort sagt, så var det väldigt speciella människor. De fick så mycket blommor att de knappt kunde bära dem, men såg lika tålmodiga och glada ut som vanligt.

"Tack så mycket! Tack, alla! Ni är för underbara, och vi älskar er!", ropade Bill och strålade genom sina rådjursögon. Tjejen med näsringarna gav ut ett illvrål, och tårarna rann över hennes rosiga kinder. Kvinnan i rött tog några bilder till, och ropade:

"Hur känns det nu, gick det bra ikväll?"

"Ja", svarade Anna med sin lena röst, "det känns jättefint! Vi var lite nervösa i början, eftersom det var fullsatt, men sedan släppte det och allt flöt på som det skulle. Det var härligt!"

"Tycker ni det känns overkligt att ha blivit så populära nu, att man till och med börjat efterfråga er utomlands?", fortsatte journalisten, och bytte raskt blad i anteckningsblocket.

"Nja, det är ju så i den här branschen... man lever i en annorlunda värld, helt enkelt, och då räknar man nästan med att folk vill ha en med på olika håll". Frank spände sedan ena armens biceps, och inbjöd en blyg tjej att klämma till rejält. Det utbröt ett smittande fnittrande i folksamlingen.

"Vi önskar er ett fortsatt lyckat arbete i garderoben!", log journalisten generöst, och plockade ihop sina saker. Alla applåderade och tackade idolerna för kvällens insats. Äntligen hade de fått en stund tillsammans med sina stjärnor i lugn och ro. Garderobiärerna var nästan som vilka människor som helst. Ändå... de hade just stjärnstatus - de var så mycket mer än vanliga människor. De var kända, helt enkelt. Talangfulla.

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm