21/10-99

Ett kåseri: "Filosofi"

Jag undrade tidigare i "Rullen" vad filosofi egentligen är, och har inte kommit längre sedan dess. Sedan någon månad är jag dock med i en mailinglista med namnet "Filosofi", och kan kanske snappa upp ett och annat.

Jag har just förstått att man som filosof inte bör resonera likt "Det där tror jag inte på", utan istället fråga sig "Hur skulle det fungera om det vore på det viset?". Då resonerar man antagligen mer kreativt och levande. Tja, det är ju något jag kunde anamma om jag vore filosof, men jag tänker fortfarande inte läsa om alla numera döda filosofer eller genom tiderna berörda religioner och kulturer, bara för att kunna slänga mig med de rätta termerna eller namnen.

På något sätt känns det som om det finns två olika typer av filosofi; en som står för det egna tänkandet och fantasin, och en annan som står för att man känner till historien bakom vår kultur och verkar förstå hur man kommit att bli den man är utifrån detta. Eftersom jag helt saknar allmänbildning och utbildning i filosofi, känns det sistnämnda alternativetet svårt, torrt och tråkigt, medan det första verkar användbart. De tidigare filosofernas samlingar med för den tiden säkert intressanta slutsatser hör väl mer till ämnet historia eller religion idag?

Nu är jag nog ute och cyklar, men det jag vill är väl egentligen att försöka provocera fram ett svar på om man alltid måste starta från samma punkt, där andra en gång startat. Om man måste tänka som de. Samtidigt hoppas jag att fler intressanta funderingar kommer fram ur sina dolda vrår i människors fantasier eller logiska funderingar; det verkar som om knappt några nya frågeställningar är möjliga - som om filosofi är mycket strängt begränsat till några få livs- och existensfrågor.

Jag vill veta mer, men samtidigt tror jag att jag blir besviken... världen börjar kännas trång, och kanske har vi snart nått gränsen för vad vi klarar av att se och lära om oss själva och vår omgivning? Eller är det istället så att precis vad som helst väntar bakom hörnet, större än vi kan föreställa oss? Nya upptäckter om vad fotoner innehåller eller hur man förflyttar energi utan fysiskt arbete? Tänk hur svårt dagens forskare på sådana områden har det, som måste starta på en alltmer avancerad nivå. Förr kunde erkända forskare bara ha en klump farligt ämne i fickan och studera biverkningarna eller följderna av detta. ;=) Ja, är det inte väldigt abstrakt att forska idag? Jag måste försöka få en intervju om sådant!

På mailinglistan var det någon som skrev att eftersom man upptäckt att kvarkar tycks röra sig på ett högst slumpmässigt sätt, som tyder på att deras rörelser inte har någon mening i det stora hela, så kanske det vi människor gör inte heller har någon mening, vi kanske bara finns till av en slump. Då fick jag inspiration till att skriva en liten fundering kring detta. Jag har ingen aning om jag skrivit texten filosofiskt korrekt, eftersom det bara är en liknelse man inte kan säga så mycket om - den dödar ju vidare tankar och argument eftersom den inte inbjuder till några nya frågeställningar, bara ger en tänkt bild av "svaret" på den andre personens frågeställning. Så, hur kunde jag bättre ha formulerat nedanstående text, om jag vore en filosof?

***

Om man har en kastrull med kokande vatten, så bubblar det slumpmässigt. Men den totala mängden vatten ligger i ungefär samma form i kastrullen hela tiden, och detta vatten har ett bestämt förlopp vid olika temperaturer och omgivningar.

Om man tittar på ormbunken och dess blad i kraftigare och kraftigare förstoring ser man former som är fantastiskt detaljrika. I tillräckligt kraftig förstoring blir det som ett virrvarr av "slumpmässiga" mönster som inte verkar ge någonting. Men summan av dessa mönster bildar ju växten i helhet, som har ett mycket enkelt och lugnt levnadsförlopp. Precis som när Sveriges kustband blir oändligt långt om vi ser på det alltför nära; varje gruskorn har ju en omkrets som måste följas om vi ska gå som en liten kvark utmed hela kusten.

Jag tror inte att vi som människor kan ha kvarkar som referens när det gäller våra egna livs orsaker eller meningar, eftersom vi bara klarar att se oss själva som sammansatta varelser. Det vi ser runt omkring oss kan liknas vid allt vatten i en 100-gradig kastrull; sprattlande men ändå som helhet på väg mot de oundvikliga mål vi måste ta oss igenom. Eftersom vart och ett av våra medvetanden kan sägas bestå av en virvlande bubbla, så kan vi (bubblorna) inte så tydligt se själva kastrullen och dess form eller vad som finns utanför kastrullen. Finns det en gud (någon som håller i kastrullens handtag)? Bubblorna kan inte heller förstå varför syreatomerna sitter ihop med väteatomerna så som de faktiskt gör, de känner helt enkelt bara en obetvingad lust att sträva mot ytan. Utan att veta varför... och ett människoliv känns för mig lika mystiskt! ;=) Fast jag tror inte det står någon och håller i kastrullen, utan att det är något annat som finns där ute. Har ingen aning om vad, bara.

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm