5/7-98

Ett kåseri: "Carpe diem"

Carpe Diem, brukar man säga. Fånga dagen!

Jag brukar försöka leva i nuet och inte tänka på hur det skall gå i framtiden. Inte planera för mycket för tidigt utan ta mycket som det kommer. Det är inte alltid lätt, men det är något som jag sätter ganska högt i alla fall. Om man inte lever i nuet, så lever man egentligen inte alls. Åtminstone inte om det är en riktig verklighet i tiden - en som varit eller skall komma - man går och tänker på istället. Okey för filosoferande om livet i stort eller andra funderingar, men man behöver inte gå och älta saker man skall göra förrän man verkligen behöver göra det. Man får passa på att leva just nu, i det liv som ÄR.

I morse var det en ny dag. Jag vaknade av att klockan ringde trots att det är söndag, och tänkte att här ligger jag i en skön säng och har precis påbörjat semestern, och ändå är jag så dum att jag går upp redan nu! Men vad gör man inte för att få starta dagen med en timmes spinning på gymet? Det är ganska mysigt trots allt, och det är bra att inte ligga och dra sig till klockan ett även om man inte somnade förrän halv fyra.

Min nya dags start var som de flesta andra söndagar och faktiskt hade jag många saker att glädjas åt. Men inom bara ett par minuter slog det mig att parallellt med mitt NU fanns en annan människas NU som såg helt annorlunda ut. Hur kände sig den människan just nu? Levde han eller hon ens? Var han eller hon vid medvetande och kraftigt skadad? Jag visste bara att någonstans låg just då någon som livet förändrats för totalt inatt. Alldeles i närheten.

Carpe Diem.

Vem fångar vad?

Om man är en liten sill kan man inte fånga en stor val. Risken är väldigt stor att det blir valen som äter upp en istället för tvärt om. Carpe Diem kan inte betyda att man skall fånga allt som rör sig, bara för att det rör sig. Carpe Diem kan inte betyda att man skall använda droger för att det är så häftigt just NU. Imorgon har drogerna ätit upp en inifrån. De verkar långsamt men säkert och man blir bara lurad att tro att de är bra för att man känner sig lycklig NU. Allt man blir lycklig av är bra, tror man. Men si så är det inte. Även om det är kul att åka kana nerför valens strupe når man så småningom botten och man inser att man gapat över för mycket. Morgondagen fångade en istället för tvärtom. Kanske var det just detta man var ute efter när man ville fånga valen? Att själv fångas upp av mörkret och ligga där nere och sprattla? Låta det destruktiva ta över för att man inte ville fånga något mer - för att man gett upp? Men om man sedan ångrar sig, när man ser att det inte gav det man ville, hur många alternativ finns det då kvar för nya fångster av nuet? Var detta "Carpe Diem" värt priset?

Carpe Diem.

Vad är dagen?

Livet är komplext och allt har olika värden för olika människor. En del ser aldrig skogen för bara träd och andra ser inte helheten för alla detaljer. Vad är värt att fånga för att bli lycklig? Många betalar ett alldeles för högt pris och blir själva uppätna istället för lyckliga.

Carpe Diem.

Vad fångar han eller hon nu?

Är det möjligheterna att snart kunna andas själv igen? En möjlighet att snart kunna tänka någorlunda klart, om än i korta stunder? Är det att kunna lära sig leva som förlamad och ändå fånga dagen? Skulle han eller hon nu vilja göra om vad han eller hon gjorde inatt?

Carpe Diem.

Var detta ett pris värt att betala?

Jag hoppas han eller hon klarade sig på något mirakulöst sätt och får nya chanser att fånga dagen. Jag önskar att det inte vore så många som kastade bort så mycket på att försöka fånga omöjligheter och samtidigt dra andra med sig - andra som hade velat välja något annat att fånga om de fick chansen.

Tänker mig tillbaka till ögonblicken då hans eller hennes liv måste förändrats för alltid. Kanske slocknade det helt.

Klockan är mellan ett och halv två, tror jag, och det är ganska mörkt men inte svart ute. Jag ligger i sängen men har inte somnat än. Ute är det alldeles tyst. Plötsligt hörs ett fruktansvärt vrål från en framrusande bil på 50-vägen utanför kvarteret. Där brukar många tro att det är 70-gräns och jag har varit nära att bli påkörd med småbarn vid händerna flera gånger, trots att vi tryckt för grön gubbe vid övergångsstället och trafikljusen bara slår om till rött när någon skall gå över gatan. Denna natt är det inte heller 50km/h som gäller, det måste vara minst 130-150! Jag hinner bara tänka "Nej, sluta, det där klarar du aldrig!", innan det smäller i tre steg. Det måste ha varit vid busshållplatsen, tänker jag. Var det någon som kom ut från korsningen intill? Herregud, det gick från 130 till 0 utan ens försök till inbromsningar - och tvärstopp i sådana hastigheter kan väl ingen överleva. Hade han säkerhetsbälte? Det är nog en man; ingen kvinna skulle väl köra på det viset? Kommer det ingen annan bil snart som kan hjälpa honom??? För det var väl en krock jag hörde? Frågorna hopar sig och plötsligt blir jag tveksam över om det var inbillning eller om jag verkligen hört en smäll från bilen. Kanske lät något annat samtidigt? Nej, motorljudet hade ju tystnat så tvärt. Någon låg just nu döende, kanske halvvägs ut genom en vindruta. Bilderna rullar fram på näthinnorna, jag tror alltid det värsta. Jag ligger på helspänn. Nu kommer en bil som kör förbi, bara sekunderna efter smällen, men jag hör ingen inbromsning längre fram. Märker de inget? Det rör sig nog bara om högst två minuter tills jag tycker mig höra upprörda kvinnoröster långt borta någonstans. Några som råkat i panik över vad som hänt. Som fått familjemedlemmar allvarligt skadade, som skäller på den galna föraren eller ropar efter hjälp? Det hörs bara svagt, svagt. Men nu börjar det lukta bränt. Ja, bränt gummi och bränd plast. Jag stänger fönstret och tittar ut, men jag har aldrig kunnat se busshållplatsen hemifrån. Inga lågor över hustaken. Herregud, kommer det inte någon ambulans? Det måste väl ha varit en krock? Jo, nu hörs sirener, flera stycken som bromsar in och tystnar någonstans i närheten. Lever han? Har fler skadats? Varför gjorde han detta mot sig själv och kanske andra? Jag ligger länge och funderar på hur han har det just nu, och undrar vad han ska tänka om sig själv imorgon - om han kan tänka då. Hoppas att det skall gå bra. Synd att det aldrig, aldrig kan göras ogjort.

Carpe Diem.

...men fånga något som ger mer än en tillfällig kick.

(På väg till spinning-passet såg jag hur det var hjulspår i vägen inifrån en skogsdunge vid hållplatsen, varifrån den krockade bilen dragits. Ett demolerat stort gammalt träd hade varit målet för vansinnesfärden.)

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm