23/6-98

Ett kåseri: "Känslor"

I dessa fotbollstider får man läsa om våld och upplopp, slagsmål och hat. Det blir visst inte så mycket plats över för spelglädje, nöjet att samlas för snygga dribblingar eller fräcka strategiska drag. Snart kan vi dessutom nog bara se matcherna på tv för att det är för dyrt med publik.

Det påminner mig än en gång om de frågor och funderingar som ibland dyker upp om hur människor fungerar. Det mesta av människan är ju väldigt imponerande vad gäller träffsäkerheten i konstruktionen; varenda cell har hamnat rätt och blodet strömmar runt för transporter av näring och syre medan dess plättar även slåss mot virus och annat smått och gott. Hela konstruktionen, även sedd i mikroskop, är komplex ut i oändligheten. Allt är planerat och balanserat, åtminstone till största del.

När vi blir rädda händer det en massa saker i kroppen som gör oss beredda för flykt eller strid, något vi behövde förr ifall vi skulle råka ut för farliga rovdjur, luriga ormar eller mäktiga oväder. Rädslan gör oss uppmärksammade och koncentrerade och låter kroppen släppa alla överflödiga perceptioner. Om vi blir rädda för små faror eller fel saker får vi problem i livet; rädsla bör än idag finnas i lagom doser, varken mer eller mindre.

Ilskan behövdes för att visa var gränserna går för att vi skulle lyckas i jaktsamhället. Ilska kan kanaliseras i en vilja att klara av problem och lära oss vad som är rätt eller fel. Blir vi illa behandlade kan vi reagera med ilska och genom den agera på ett konstruktivt sätt - om vi är tillräckligt utvecklade. Ilska är också något som behövs idag, i precis rätt doser för att fungera som sig bör.

Svartsjuka är säkert ett sätt att få oss människor att göra sådant som behagar andra för att vi själva skall bli väl behandlade (och i livets start kunna få till oss föda och omsorg i konkurrens med syskonen), vilket i lagom doser leder till att vi helt enkelt är trevligare mot varandra.

Avundsjuka leder väl till att folk vill utvecklas och lära sig lika mycket eller mer än de i omgivningen. Ett konstigt sätt att låta människans tekniska utveckling rulla på egentligen, det vore nog lite bättre med en mer sofistikerad känsla. Hur som helst är det visst meningen att vi skall sträva efter sådant som de runt omkring oss lyckats få, för att mänskligheten hela tiden skall förändras.

Alla har vi inte lika mycket av ovanstående känslor, men åtminstone en liten krydda av var och en, annars vore vi ju inte människor. Nu kommer jag däremot till en känsla som jag inte alls förstår. Det finns en sort som inte verkar ha en enda mening. Tillsammans med avundsjukan (vilken leder till att vi ofta utvecklas åt sådana håll som inte är de allra bästa men ger en kortsiktig förändring som kan imponera på andra) är det kanske meningen att denna mystiska känsla skall utplåna mänskligheten, därför att vi bara bör finnas en viss tid här på jorden? Vi verkar programmerade till att förgöra oss själva, det är den enda lösningen jag kan komma på....men jag förstår inte varför, eftersom det annars i hela vår konstruktion är så viktigt med överlevnad.

Känslan som är helt "outstanding" är hat. För en tid sedan frågade jag en vän vad han tror om varför människan över huvud taget kan reagera med hat. Jag fick svaret att det nog kan hjälpa till att skydda familjemedlemmar. Om en familjemedlem är i fara skulle hatet kunna hålla fienden borta. Men det där är ingen riktig förklaring, tycker jag, eftersom ilska och rädsla tillsammans gör människan på sin vakt vid fara och låter oss visa var vi står och tycker. Kärleken till avkomman, familjemedlemmarna eller medmänniskorna är också ett starkt skydd mot faror - vi hjälper varandra vid kriser och naturkatastrofer. Hatet behövs däremot varken för överlevnad eller kommunikation, och vi är troligtvis det enda djur som är beskaffat med denna känslotyp.

Hat är förknippat med hämnd. Vad kan hat och hämnd ge utom reflekterat hat och ny hämnd? Detta är verkligen en underlig ekvation i det annars så väl uträknade systemet. Vad är det tänkt att vi skall använda hatet till? Vilken nytta har det hos den utvecklade människan?

Nej, jag kommer inte på någon lösning. Men vi har ju så mycket andra kryddor att glädjas över istället, och det är väl meningen att vi skall vara ett mysterium som inte traskar så länge till på jorden.

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm