25/12-97

Ett kåseri: "Positivism"

Oj, vad jag var negativ i min text "Likformigheten"! Nu när jag läser det efteråt undrar jag hur jag kunde uttrycka mig i så negativ anda utan att det isåfall stannade i skrivbordslådan, men det verkar vara lättast att vara elak och nitisk när man är mitt inne i en tankegång och vill få ut en åsikt med några enkla ord.

Oftast är det väl så vi vuxna svenskar ter oss; som lite torra och klagande varelser med händerna djupt nerstuckna i fickorna. Avvaktande och med en stor tovig Jante-kråka sittande på axeln. Är någon för optimistisk kommer en annan strax med en replik som gör att allt får ett lite mer dämpat lyster, något som väger upp det glada och ljusa. Den virtuella Rättvisan. Den balanserade verkligheten. Ofta kommer jag på mig själv med att genast leta upp något positivt om en person jag hör någon tala illa om just för att man bör se allt från en neutral sida och att jag då måste stå för den positiva delen när den negativa redan är framlagd. Men ändå är det det negativa som fastnar mest hos oss på något vis.

Jag har hört berättas att det är skillnad på vuxna och barn där man ger proteser åt amputerade patienter. När en vuxen får en protes hörs negativa känslor uttryckas, som "Suck, nu kan jag inte längre jogga" eller "Det är så tråkigt att jag inte kan sticka eller virka längre". Det kan man ju förstå, det måste vara en hemskt stor omställning i livet och man har inte kvar samma möjligheter som förut. Men när ett barn kommer till samma ställe av samma anledning så är det i en mer positiv anda: "Åh, nu när jag får ett ben till kan jag börja gå själv" eller "Det ser ju nästan ut som min riktiga hand". De ser möjligheterna som dykt upp jämfört med om de aldrig haft tillgång till en protes. När förändras de då till att bli som oss vuxna? Och varför?

Idag skulle jag kanske vara mer positiv? Tja, det är inte så svårt!…

Sitter vid datorn hemma i ett varmt och gott rum med skön musik i CD-spelaren. I elementet intill skvalar vatten som påminner om att det måste luftas, men vem känner för sådant nu? Detta är livet! Ledig i hela tre veckor, och efter det en ny och spännande vardag på en helt ny arbetsplats! Utanför fönstren har mörkret börjat sänka sig, omgivningen ser ut att vara tagen ur en tecknad Disneyfilm och vinden sliter i äppleträden. Ibland slår några regndroppar mot rutorna och jag kommer på mig själv med att längta efter ett riktigt våldsamt åskväder. Fast då hade jag varit tvungen att slå av datorn och det hade ju inte varit lika roligt.

Jag har suttit här och pysslat och just fått ihop det femte korsordet som skall laddas upp till de andra hemsidorna om några dagar, och sedan kanske jag skriver ett brev till någon jag känner. På sängbordet ligger den tredje kriminalromanen av Håkan Nesser; "Återkomsten", och i ett julpaket fick jag igår Carina Rydbergs nya och omtalade "Den högsta kasten" som jag är väldigt nyfiken på. Båda två har väldigt personliga och intressanta stilar som gör läsandet till riktiga högtidsstunder. Härligt att bara slappa! Julhelgen skulle vara så här för vem som helst, avkopplande och trivsam och bara fylld av det som önskas för stunden. (En himla massa godis inräknat, förstås! ;=))

Jag hoppas vi det kommande året kan börja se mer positivt på varandra och hitta tillbaks till den uppfinnings-rikedom som var och en faktiskt är utrustad med, och låta allt komma fram i ljuset som en mix av helt nya kryddor att strö omkring oss för nya arbetstillfällen och strukturer för boende eller vård. Heja positivismen!

Sköt om dig och unna dig då och då det allra bästa av det du kan få.

Gott nytt år!

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm