1/12-97

Ett kåseri: "Likformigheten"

- Vad önskar du dig i julklapp?
- Tja...en ny stereo, en bra digital kamera, en bättre dator....
- Nämen, jag menar allvar. Jag kan inte komma på något bra att köpa till dig.
- Jag menar också allvar.
- Det där är ju så dyrt! Önskar du dig inget billigare?
- Jo, men billiga saker kan jag ju köpa själv!

Ungefär sådär lät det när jag var barn och frågade min pappa vad han ville ha till jul. Suck! Som du förstår var det inte så lätt att komma på något. Min lillasyster brukade köpa en jättestor ask tändstickor till honom, och vad jag själv hittade på har jag helt förträngt. Julen hade sina traumatiska stunder redan på den tiden. Idag är det fortfarande lika klurigt att hitta på något till de som redan har allt, även om det har tillkommit en massa "jag - är - onödig - men - digital - och - helt - perfekt - till - den - som - har - allt - grejor" i hyllorna.

Det där med julklappar borde avskaffas, tycker jag, så vi istället för att stressa med sådant kunde njuta av mysiga hemmakvällar i stearinljusens flämtande belysning och dricka glögg eller rita julkort. Människan blir nu som förbytt när det slår om till december och jakten i stan sätter igång på allvar. Såriga armbågar viftar vid de få rea-hyllor som fortfarande finns kvar, högröda kinder rusar runt och samlar moderätta prylar för barnen och barnbarnen. Vad är rätt i år? Har tidningarna skrivit vad som är årets julklapp, så vi inte köper fel? Vad vill marknaden att vi ska känna oss tvungna att skaffa i år för att inte vara utanför?

Överallt ser man tecken på denna likformighet - hur alla ska tvingas in i en mall som passar marknaden - och hur många som faktiskt omvandlas till mänskliga produkter utan att ens själva märka av det. Så långt har det gått, sådant är vårt civiliserade samhälle. Vi ska alla se likadana ut, köpa likadana julklappar till varandra, klippa oss likadant och se samma TV-program. I tidningarnas mittuppslag skrivs om TV-programmen som visades igår, som om alla har tittat på dem och känner sig delaktiga i lekarna som pågått i avsnitten. Alla TV-program är ungefär likadana för att tittarna ska känna sig hemma med dem, men de följer en slags mellanväg som kanske ingen egentligen tycker om. Statistik stämmer inte i verkligheten och den normalfördelade människan är bara en prototyp. Ingen har 1.7 barn och tycker om TV-programmen som de faktiskt är. Ofta intervjuas den egna kanalens programledare för att de tycker de är så tilldragande själva och att vi därför inte behöver någon variation. Alla serier har samma tråkiga skådespelare som säger samma saker. De går omkring framför skarpt belysta kulisser och är de en aning utanför den "normala" mallen tecknas de genast upp som grova karikatyrer, som om sådana människor inte skulle kunna finnas i verkligheten. Men nu kanske jag svävade iväg lite för långt?

Jag tänkte i alla fall komma till att det i TV syns extra tydligt hur det står till med likformigheten; har ni någon gång råkat se programmet "Sikta mot stjärnorna"? Där har vuxna människor helt gått in för att likna kända artister så till den milda grad att de nästan kan förväxlas med dem. De har framför spegeln och videon (?) övat in artisternas rörelseschema och röster och försökt se ut och låta likadant, för att tillslut medverka i detta TV-program. Efter framträdandena får de höra av en jury hur duktiga och lika artisterna de varit (även om de ärligt talat inte varit det; om framträdandet varit olikt artistens och den egna personen framträtt alltför tydligt genom spelet låtsas man inte om det. Sådant vore visst kränkande att säga). Då det påpekas vilka fantastiska stjärnor de riktiga artisterna är lyser kopiorna upp som om de verkligen tror att de förvandlats till dessa andra människor. På något sätt har de skrynklat ihop sig själva och tryckt in den egna personligheten i en påse i studions omklädningsrum, eftersom de tror att de själva inte kan vara värda någon särskild uppmärksamhet. Hur har de kommit fram till en sådan fruktansvärt slutsats? En del av dem imiterar med stolthet även skådespelares repliker, till synes inövade under åratal. Varför inte komma med något eget? Hur kan man lägga sig till med en sådan tjock konstgjord roll att man själv helt försvinner, även på sin fritid? Ja, det är för mig en gåta, men det ser ut så här precis var som helst.

I klädkatalogerna visas plaggen upp i lager på lager på smala modeller. Jackorna är uppknäppta för att man ska se det som är under, och det tolkar ungdomarna som att det vore töntigt om de själva skulle stänga täckjackorna, hur mycket de än fryser. Inte vågar någon avvika och knäppa sin jacka, det vore ju farligt att se annorlunda ut. Hellre plågas man och blir sjuk. Varför det? (Är inte det dubbelt så pinsamt?) Har man tänkt på detta underliga fenomen när man tryckt katalogerna - hur lättpåverkade människor är? Har man verkligen sett hur mycket mer som följer i modets spår förutom kläderna som de är? Jo, man borde åtminstone ha sett det nu när så många fått anorexia. Ännu har det dock inte gjorts någonting för att ändra idealen, istället har man till och med börjat kalla normalvuxna kvinnor för storvuxna och feta och frågar dem i alla tidningar (till och med i "Må Bra") hur de kunnat acceptera sina kroppar! Sjukt! Man vet i massmedia hur lättpåverkade människor är, för där talar man om precis hur man ska bete sig och hur man måste se ut. I klartext. Men varför gör man det, och varför vågar så få strunta i vad dessa fega massmedie-aktörer trycker ut? Ja, det kommer jag faktiskt aldrig att förstå.

Det kunde finnas ett större intresse i en mer omväxlande miljö där människor såg helt olika ut jämfört med varandra och året om köpte en massa olika typer av kläder, så att det inte behövde kasseras något på grund av "slutförd säsong" efter en viss tid. Allt kunde vara accepterat hela tiden och vi kunde trivas i våra egna personligheter och i variationerna runt omkring oss. Olika färger, stilar och dialekter. Riktiga, levande och personliga människor efterlyser jag! Kom igen, släpp fram dig själv!

Och du... måste man verkligen fira jul när man inte är religiös? Ahem...nåväl, man får väl ge efter lite för omgivningens tryck. Det finns ju andra som skulle bli så besvikna annars... Men ingen journalist, reklammakare eller affärsman ska i alla fall tro sig veta vad jag ska köpa, om det så ska bli en tändsticksask!

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm