13/11-97

Ett kåseri: "Gottegris"

Trots ihärdiga försök att dölja mig bakom damen med den luftigt stora frisyren lyckas jag inte göra mig helt osynlig. Mannen bakom disken är utrustad med laserblick och lägger ett igenkännande öga på min väntade uppenbarelse. Jag är ökänd här. Trots det försöker jag se ut som om jag aldrig eller åtminstone väldigt sällan varit här; som de flesta andra ser jag de stora upphängda skyltarna med priset 5.90/hg. Som normalkunderna letar jag också synbarligen efter något som skulle smaka gudomligt, vilket jag i själva verket redan vet utantill. Filidutterna finns inte alltid, men om de gör det ligger de mitt i rummet i avdelningen för salta chock-upplevelser. De rosa och lila chokladkulorna ligger som alltid i "guldfiskskålen" ovanpå den vänstra övre hyllan. Godisnapparna uppdelade efter cola- eller övriga smaker ligger i nedre hyllorna men i två helt olika sektioner (varför de nu gör det) och wiengummi finns någonstans i mitten, i maghöjd. Ungefär samma saker fyller min påse varje gång, men priset brukar stiga med tiopotenslutning - stadigt tyngre läggs den på vågen för var dag som går, för att troligtvis bli den tyngsta under arbetsdagen. Varje arbetsdag!

Försöken att gå till varierande godisbutiker slår lätt fel när man upptäcker att de flesta inte har någon av favoritsorterna, att de är 30% dyrare eller har så gammalt och stenhårt godis att man kan försörja två tandläkare på att äta det. Därför blir det nästan uteslutande den vanliga butiken och den vanliga expediten med laserblick. Kommer jag en dag att nämnas i hans testamente?

Det finns många olika typer av stödgrupper för de som fastnat i något beroende eller dålig vana. Anonyma Alkoholister är en, Viktväktarna en annan. Man träffas, presenterar sig antagligen och förklarar att man faktiskt är alkoholist eller vill gå ner i vikt. Visar att man insett sitt missbruk och vill göra bättring. Sedan stöttar man varandra och applåderar de som lyckas gå ner ett halvkilo eller inte har druckit något under en viss tid.

Men vart vänder sig Anonyma Godisätare som inte hittar tillräckligt många godisbutiker för att vara anonyma nog, och som vill sluta med den dåliga vanan att ständigt njuta av de ack så brottsligt goda små underverken? I stödgruppen Anonyma Godisätare kunde man diskutera olika typer av godis som vi ju är experter på, komma på vilka sorter man kunde äta mest av för att få total avsmak för allt vad godis heter och ge varandra goda råd i allmänhet. Mötas till jul och beklaga sig över hur mycket choklad som exponeras i alla butikshyllor. Kanske ringa varandras tandläkare för att se hur alla sköter sig. Den som fuskar och struntar i att gå till tandläkaren blir kanske ändå igenkänd på den ekande rösten. Tänderna försvinner väl en efter en och munnen blir ekande tom - med plats för större godisbitar.

Vart vänder sig alla stackars nagelbitare, då? Anonyma Gnagare kunde också vara en förening, där man möttes och presenterade sig som äkta grov gnagare och jämförde längden på vars och ens naglar...Vem klöser bäst? Vem har fått blodiga nagelband?... Ja, det skulle kunna finnas så många olika stödföreningar - på amerikanskt vis.

Verkligheten är en annan. Godispriserna sjunker hela tiden och tandläkarpriserna stiger. Godiset blir dessutom godare och godare och säljs på stora flak samtidigt som vi får betala en allt större del av tandläkarräkningarna själva trots att vi betalar lika mycket skatt som förut. Hrm... det ligger en hund begraven någonstans...Det finns enligt mina teorier en hemlig kartell i vilken man gör allt för att tjäna på vårt beteende!

En del kanske skulle ge mig rådet att sluta med godiset och helt ägna mig åt att tugga på naglarna - vilket jag just slutat med. Men vad smakar de? Kanske är nästa fluga ett nagellack med smak av Filidutter eller Romerska Bågar. Men det skulle ju helt slå ut både godisbutiken och tandläkaren, och så grymma kan vi ju inte vara! Nej, det är nog bäst jag köper lite extra godis idag. Trots laserblicken.

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm