29/10-97

Ett kåseri: "Leve masken!"

Funderar på varför vi över huvud taget har utseenden. Vem kom på den ide'n? I förrgår intervjuades en mycket brännskadad man på TV (ja, jag tittar på TV någon gång i månaden) som jag sett flera gånger förut i liknande sammanhang. Varje gång handlar det om vilken fantastisk människa han är, trots det udda utseendet. Man frågar hur han orkat leva vidare och hur han klarar av sitt uppbrända ansikte psykiskt. Sedan slutar det alltid med att man med tårar i ögonen sitter och berömmer hans härliga personlighet. Det som slog mig är att han knappast kunnat få samma uppmärksamhet under hans liv med ett "existerande ansikte", men ändå säger han att han inuti är precis samma person som han var innan olyckan. Han har alltid varit en härlig personlighet, med andra ord.

Brännskadorna kom ur ett modigt yrke - brandmannens - och det är en hjältes hjärta som klappar innanför det annorlunda utseendet. Man accepterar att han ser ut som han gör, därför att man när man mött honom upptäcker hurdan han egentligen är. Det yttre står inte i vägen. Men vad är det som är så fantastiskt, vad ÄR det som gör honom så fascinerande? Kan det vara för att han är en hjälte, en människa som offrat sitt liv för andra? Ja, det gör säkert en hel del för slutbedömningen. Kan det vara för att man verkligen VILL SE honom som han är inuti, inte så mycket för hans yttre? Ja, det tror jag är den största delen av fascinationen. Utseendet är liksom inte i vägen i hans fall. Omgivningen måste - och vill - gärna se vem han är bakom masken. Man kan känna att han har en mask och inte ett ansikte i normal bemärkelse, och det är tilldragande för omgivningen. För bakom en mask kan dölja sig precis vem som helst. Jag tror det är ungefär så en blind människa betraktar sina medmänniskor, så som vi seende betraktar denna svårt brännskadade man. De som rör sig i en blind människas liv är oftast mer uppriktiga och ärliga än de runt en seende. De vet att de inte behöver bli betraktade utifrån sina ansikten eller kroppar.

En människa som exempelvis är väldigt tjock får sitt utseende i vägen för sitt inre. Omgivningen har nämligen väldiga fördomar om personens leverne; "Det måste vara en lat och obehaglig människa det där, en som bara sitter och äter hela tiden". Den tjocka personen kanske inte fått sitt utseende genom ett krävande yrke, men vem vet vad som ligger bakom själva personligheten? Kanske har svåra erfarenheter färgat även denna människas inre, men att där finns en härlig personlighet med mycket att dela med sig av ändå.

Det är så bekvämt att bara stanna vid utseendet. Ett utseende som liknar andra utseenden men ändå inte. Något att jämföra sig själv med, påminnas om genom vänner som ser ungefär likadana ut men ändå annorlunda…. Ingen undrar, ingen försöker lyfta på det yttre skalet för att låta personen tala om livet och underfundiga tankar som kan fascinera eller ge lärdom. Utseendet har redan dömt ut chanserna till ett liknande bemötande som den brännskadade människan får. En ung människa blir illa behandlad i alla service-sammanhang; på bussen, i kiosk-kön, i skolan, på arbetsplatser osv. Man ser på utseendet att människan är ung, därför slår man ner på allt och vägrar ge ett respektfullt mottagande - vilken personlighet den unga människan än har. Likadant är det med de som nått en viss högre ålder.

Tänk om vi alla såg ut som väl munderade motorcyklister, med hjälm och likadana ställ! Eller som om vi levde på en planet helt utan atmosfär i vita heltäckande dräkter - fullständigt anonyma till utseendet men desto mer varierande inuti. Det vore spännande!

Eva-Lena

http://www.minuskel.com/tankarsv.htm