Blandat
Transsexuella

Det kom ett mail från en transsexuell kvinna, som ställde frågan om jag tycker att transsexuella (även om de inte är en homogen grupp) är en "andra klassens kvinnor". Somliga fundamentalistiska feminister har nämligen denna åsikt, fick jag veta!

Jag hade ingen aning om vad hon menade med "andra klassens kvinnor", så jag ville gärna veta vad de avser med detta. Samtidigt skrev jag att för mig är alla lika värda, oavsett yrke, ålder, färg, fysik eller kön. Jag är ju humanist.

Kvinnan som skrivit till mig berättade då att hon varit transsexuell sedan födseln, och så länge hon mindes det hade tyckt att kroppen var av fel kön, jämfört med hur hon kände sig. Hon var alltså man till det yttre, men kvinna i sinnet. Men, för några år sedan fick hon sin kropp korrigerad, och vill nu leva som vilken kvinna som helst.

Så formulerade hon sin tidigare fråga till mig lite tydligare:

En del extrema feminister vill exkludera mig och andra transsexuella från feministiska evenemang med hänvisning till tesen:

"Ni har inte den erfrarenhetsbakgrund som en biologisk kvinna har; Ni har ju vuxit upp som män!".

Jag anser att i feministiska kretsar finns biologiska kvinnors erfarenheter väl representerade och borde kanske kunna kompletteras med något visserligen ovanligt men litet annat perspektiv. Jag misstänker att vår uppenbarelse på något sätt skrämmer dessa kvinnor. Det känns så tråkigt att bli diskriminerad med hänvisning till kön just av personer i dessa kretsar.

Delar Du deras värdering av oss?

Jag antar att det är omöjligt för någon som vuxit upp till man, att förstå hur det är att ha vuxit upp till kvinna, likaväl som jag inte kan förstå fullt ut hur någon kan ha haft det i sin uppväxt till "fel kropp". Så långt är jag med på att de måste tänka, de där feministerna. Att de reflekterar över att män och transsexuella kvinnor inte behövt uppleva förnedringar och diskrimineringar på grund av sitt kön, på samma sätt som de flesta av oss kvinnor.

Men sedan är jag inte med alls. Varför ska man som kvinna stärka sina egna minnen av förnedringarna och göra dem till en nödvändig erfarenhet i kampen för jämställdhet? Är det inte mot framtiden vi går? Varför bilda klubbar, där människor utan sådana upplevelser utesluts från kampen för rättvisa? Vad vinner man på det? Hur utvecklas samhället i sådana fall? Inte ett dugg, antagligen.

Jag vill att alla människor ska få vara med i kampen för jämlikhet och jämställdhet. Bara om vi jobbar för samma sak kommer vi någonstans.

Den som inte vill ha transsexuella kvinnor med sig i feministleden, är bara där för att slicka sina egna sår, och för att skapa en identitet som ständigt offer - som någon som lidit på riktigt och vill visa upp sig som sådan. Jag tycker det är fel att i feminismens namn försöka få bekräftelse för sitt ego, istället för att jobba mot en positiv framtid.

Vi kan ju fråga dem som svälter: tycker de inte att vi rika ska engagera oss i kampen mot rättvisare världsekonomi och födofördelning, bara för att vi själva inte svälter? Och ska vi kanske inte heller hjälpas åt att försöka få ett bättre samhälle för handikappade? Kanske får man inte vara med och göra det lättare för rullstolsbundna, om man själv kan gå? I skenet av dessa frågor, ser man tydligt hur feministerna, som kvinnan beskrev för mig, bedrar sin egen "kamp". Tyvärr.

Jag tror inte det är någon större mening att gå med i sådana föreningar, om de ser ut så som hon beskrivit. De gör verkligen ingen nytta!

(Ovanstående text skrevs i januari 2004)

Åter menyn för blandade texter