Blandat
Feminist ...är jag visst.

Men för den sakens skull tycker jag inte att jag passar in under det missvisande ordet, eftersom jag vill komma ett snäpp längre, utan att gå männens väg.

Feminist? Javisst - om jag nu måste bekräfta delar av mina attityder genom detta snedvinklade ord, så att en klassisk feminist ska förstå. Jag vill nämligen allt som feministerna vill, men lite till:

Jag vill INTE ha detsamma som männen på männens villkor
(Jag vill inte ha allmän värnplikt)
(Jag vill inte ha statiska arbetsplatser)
(Jag vill inte att den som gapar mest får mest)

Jag vill INTE sträva mot fler kvinnliga chefer
(Jag vill istället att man ser över hela hierarkin)

Jag tycker INTE BARA att kvinnor ska ha samma lön som män
(Jag tycker att ALLA ska ha lika lön för likartat arbete)

Jag tycker INTE man ska kvotera in kvinnor på mansdominerade arbetsplatser
(Jag tycker man ska gå på kompetens)

Det talas också mycket om ledaregenskaper, i dessa Robinson-tider. Men, man bör väl inte säga sig vara en ledartyp i sin personlighet, någon som vill ta kommando över andra? Ingen ÄR högre än andra, hur bra självförtroendet än är.

Även om man tycker om att bestämma och fatta beslut, kan man hamna i en grupp där flera andra också vill bestämma över andra - där nästan alla vill basa över dem som vill basa. ;=) Det betyder, matematiskt och praktiskt, att ingen av dessa "ledartyper" är ledare; om de försöker, så blir det kaos.

I verkligheten måste alla anpassa sig till vad gruppen vill, tycker och kan, och en grupp är hela tiden dynamisk. Ledaregenskaper som var och en har inom sig blir bara värdefulla om de efterfrågas, och om de passar just där och då. Det är heller inte alltid som ledare behövs. Många gånger kanske det är viktigare och mer givande med inspiratörer eller människor som lätt kan förklara saker, visa på målet etc. Alla är därför lika nyttiga och välkomna, både i samhället i allmänhet och på arbetsplatserna, tycker jag.

Så kallade kvinnliga ledarstilar behöver inte vara sämre än manliga, som det ibland verkar yttra sig i medierna, bara annorlunda. Hela ledar-hierarkin verkar dock ha gått över styr och blivit hysterisk. Det ser man bl.a på lönesättningen och den bild som medierna visar av samhället. Man sätter chefer på piedestal och värdesätter inte tillräckligt de övriga resurserna.

Tycker "klassiska feminister" att dagens manliga strukturer och ideal är helt OK, och något att sträva efter? Det är här min väg skiljer sig från den typiska feministens, och går mer åt det humana: jag vill gärna ett steg "längre" än än männen hittills har kommit.

(Ovanstående text skrevs i december 2000)

Åter menyn för blandade texter