Expo 2000 - en reflektion

Till huvudsidan


Världsutställningen i Hannover

Så var man då hemma igen efter att ha upplevt Världsutställningen i Hannover. Åtminstone delar av den. Under två dagar med 9 resp 10 timmars ihärdigt promenerande hinner man kanske se en dryg tredjedel, så det gäller att på förhand välja ut vilka byggnader och hallar man helst vill uppleva. För ännu en sådan intensiv dag är nog en smärre pina för fötter och ben... ;=) Å andra sidan så finns det gott om plats för avkoppling på gräsmattor, bänkar eller serveringar, så vill man ta det i en lugnare takt går det ju också bra. Man kan dessutom hyra en sorts elektriska minibilar för två eller fyra, vilket de flesta tycker är kul. Spark och cykel finns det också, förutom linbanan med sina tre stationer.

Områdena är mycket större än jag hade trott, och där finns även fler "konstinstallationer" än jag hade vågat hoppas på. I temaparken, där olika ämneshallar med fakta och fantasier om människan, samhälle, teknik och natur (dagens och framtidens) samlas, kändes det nog starkast som den världsutställning detta är. Jag tror jag tyckte bäst om energi-avdelningen - så skickligt uppbyggd. Jag kunde nästan känna mig som en riktig gruvarbetare, eller se hur energin rörde sig i de olika montrarna/aktiviteterna! Å andra sidan så finns det så mycket bisarra och lustiga fantasibilder och modeller överallt, att det är svårt att välja ut en favorit. "Planet of Visions" och "21st Century" (som man ser en del av genom länken i stycket ovanför) verkade populärast. Det var häftigt att gå omkring och titta på den stadsgatudel där framtida bussar, bilar, cyklar och vespor står uppställda i neonljus, vid futuristiska montrar vid hållplatserna, och transparenta uppblåsbara människomodeller i fordonen eller gående på övergångsställen. Fräckt!

"Alla" länder och regioner (dock inte USA - varför det?) har dessutom fritt skapat flera våningar höga och fantasieggande byggnader i alla tänkbara former, där de presenterar sådant som är typiskt för deras områden på jorden. Många av dem liknar ändå mest resebyråer, medan andra bjuder på spännande installationer, bildspel, modeller eller filmer. Vatten är ett tacksamt medium; flera (t.ex Norge) har vattenfall som forsar utmed husväggarna. I många av hallarna trycker enorma högtalare ut sina komplement till maffiga intryck (ibland lite för mycket och ofta, men oftast ger det en spännande totalupplevelse). Här och där får besökarna själva interagera, och fakta finns det gott om i uppställda datorer eller montrar.

Ärligt talat är utställningen så stor och full av intryck att jag redan blandar ihop en hel del i tankarna. Men, den rekommenderas alltså. Har ni ändå vägarna förbi Hannover, så är den ett måste. I så fall: glöm inte att svänga in till Jordaniens hörna. Mmmm, vilken härlig blandning av skulpturer i olika material! Och så måste ni se den lilla föreställningen i Singapores hall: i en stor box med glasfönster, där ett asiatiskt modellandskap ligger i mörker. Då och då visas ett skådespel med flera olika medier upp, på olika plan inne i boxen. Vackert och skickligt! Efter detta får ni inte heller missa ... eller glömma.... bla-bla.... nej, jag kan ju inte skriva om detta i all evighet.

Men, tankar av helt annat slag dök dock upp under den sista dagen, efter att ha varit inne på Benins avdelning:

Benin ligger i västra Afrika, och är ett av världens fattigaste länder.

Det är där "mitt" fadderbarn Adidodé Cariné bor. De afrikanska länderna delar alla en stor byggnad i Världsutställningen, där de både säljer souvenirer och visar upp sina specialiteter. Här finns inga maffiga ljudanläggningar, konstgjorda vattenfall, åskväder eller energikrävande framtidsmodeller med laserspel. Medan de fattiga svälter i Benin visas fräcka shower i de rika ländernas hallar på Världsutställningen i Hannover. Många miljoner kronor utmynnar i värmeenergi från alla dessa spektakulära aktiviteter. Hur mycket mat hade inte elkostnaderna för vattenfallet på Norges byggnad räckt till för Benin? Tja... på den afrikanska avdelningen spelar någon kanske spontant på sina trummor en stund istället, och någon annan instämmer med sitt instrument. Men, stämningen är kanske ändå lite krystad? Jag försökte föreställa mig deras tankar där de satt i sina hallar (men kunde däremot inte tänka mig hur det måste ha känts för dem att besöka de rika ländernas mer aggressiva och påkostade hallar):

"Ger detta oss afrikaner inget utom en stunds nöje? Hur kommer det sig att besökarna har råd att besöka utställningen, men knappt köper av våra fina träsaker?"

"Ska vi inte kunna integrera oss mer med varandra?"

"Vet inte de rika länderna att vi svälter - varför händer inget mer?"

"Kan man verkligen äga ett vattenfall som finns naturligt på vår jord?"

"Varför äger markägarna själva i somliga länder även de djur som springer vilt?"

Inte vet jag om afrikanerna på utställningsområdet verkligen tänkte sådär, men varför inte? Mina egna tankar om vårt land har ibland gått i stil med: "Varför får vi göteborgare inte skjuta människor som stör i staden, när man ju får skjuta älgar som kommit oss för nära eller som blivit för många?". Ta det inte bokstavligt. Jag tycker bara att det är så mycket som är skevt i samhället - och världen runt - som vi människor fegt och lättjefullt blundar för. Som om det onda inte existerar om vi blundar.

barnJag vet i alla fall att mitt fadderbarn existerar - och när jag kom hem från utställningen hade jag dessutom fått en rapport från BARNfonden, där de beskrev vad som hänt Adidodé Cariné med familj under det senaste året.

Frågan är bara: har jag egentligen rätt att få veta att en kusin till henne har dött, att hennes sjuka spädbarn till lillasyster har kunnat få medicin, och att hon går om den senaste årskursen i skolan (som i sin tur har kunnat byggas tack vare sponsorer), bara för att jag bor i ett rikt land och är fadder till henne med familj? Nu menar jag inte att BARNfonden gör fel, för idén bakom deras verksamhet är smart och väldigt bra: hjälp till självhjälp för en familj i byn, och i längden ihop med andra fadderfamiljer ett byråd, där alla invånare själva röstar om och bestämmer vad de ska göra med pengarna de får. Nej, det är systemet mellan fattiga och rika länder jag tänker på. Som om vi rika hade rätt att granska dem med förstoringsglas, som vore de en slags lägre stående varelser som kommit att livnära sig på oss... rent logiskt känns det fel att få en rapport, även om syftet med den är att visa att denna typ av välgörenhet fungerar bra. BARNfonden har min fulla tilltro och jag tycker som de att fler av oss måste få veta att vi kan hjälpa de fattiga på detta sätt. En kort förklaring till vad jag menade med frågan om min rätt att få veta något om fadderfamiljens personliga angelägenheter (frågan som lika gärna kunde ha ställts "Har jag egentligen rätt att få veta hur mina pengar har hjälpt familjen?"):

Är det inte så att jag egentligen inte alls borde tackas för något sådant?

Ja, det är ju självklart att ett sjukt spädbarn ska få medicin! Alla måste dessutom få tak över huvudet, mat för dagen, vatten och medicin, till att börja med. Det är väl ingenting som vi faddrar ska tackas för? Nej, det måste till ett annat system, något som gör att vi tycker det är naturligt att vi inte ska roffa åt oss allting själva och känna oss duktiga om vi "delar med oss" till de andra. För är det verkligen så att vi "delar med oss" idag, vi faddrar? Egentligen är ju jorden oss bara till låns - vi alla, oavsett placering, bor på detta klot, och ingen äger något av det. Dessutom finns landsgränserna bara på kartor som vi själva har ritat, och ländernas namn står inte heller skrivna i jorden. Vi kan faktiskt aldrig äga något, eller förvägra andra mat för dagen. Tycker jag.

Men, vad gör vi då? Tja... det svenska samhället har gjort oss till blinda robotar. Många talar om att det är ett måste med bredband och andra är stolta över att det byggts en ny bro mellan Danmark och Sverige trots att det redan fanns andra överfarter. Det talas om verktyg för att få elektroniska prylar att bli allt mindre i formatet. För det är så fräckt (och det kostar pengar).

Om det inte sker en lagändring kommer det aldrig att bli bättre för de svältande länderna.

Människan är ett egoistiskt rovdjur, som skickligt försöker dölja detta - även i världsutställningar (med undantag, förstås. En del länder pekade på just dessa och liknande frågor).

Eva-Lena B

BARNFONDEN

Åter huvudsidan